utbytt mot bättre alternativ

Vår Skype-dejt blev inställd. När jag kom hem från jobbet, lite sent efter att ha vandrat runt på HM och letat efter en kofta att ha över klänningen på julfesten igår, öppnade jag dörren och stelnade till. I säkert femton sekunder, utan att överdriva, stod jag i dörröppningen och bara stirrade. Jag hittade inte orden alls. På soffan satt en utomordentligt stilig karl, han öppnade munnen och sa You're late for our date! Efter nästan fem månader och en himla massa saknad är han tillbaka, och det är helt fantastiskt.

Igår var det julfest på jobbet, och min älsk kom och gjorde mig sällskap. Vi drack en himla massa vin och öl och dansade oss svettiga till gamla film-låtar. Åt god mat och pratade strunt. Fotade tjejer i alldeles för små klänningar och pussades och hånglade och kramades och var tillsammans. Jag och min älskling, på mitt jobbs julfest, tillsammans. Alla fick se vem jag pratat om sen jag började, och det var fint.

Han är hemma nu. Äntligen, äntligen, äntligen.

cyberdejt

Jag ska på dejt ikväll. När jag kommer hem ska jag duscha, göra mig i ordning, äta något snabbt och sen gå. Upp för trappan till mitt rum och krypa ned under täcket, slå på datorn och starta Skype. Kanske dricka ett glas vin och prata strunt med en man på andra sidan jorden. Efter fyra månader och typ 25 dagar isär ska vi gå på dejt. I cyberspace.

Nu ska jag till jobbet. Den här veckan går s fruktansvärt långsamt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det är fortfarande bara torsdag. Jag har fortfarande ont i halsen.

Godmorgon!

första snön och åtta dagar kvar

Transferbuss är bokad och flygbiljetterna incheckade! Om en vecka kommer jag panikpacka min ryggsäck, hälften fylld av julklappar och andra halvan med en dator, och om en vecka och en natt kommer jag sätta mig på bussen som tar mig till flygplatsen där jag ska gå till flyget som tar mig till Skavsta där min mama förhoppningsvis väntar för att köra mig till moster där jag ska fira julafton. En sådan fantastiskt stressig och spännande dag det kommer bli!

Jag är alldeles exhalterad, och känner att jag borde bokat en längre resa. Men jag trodde ju att jag kanske skulle lämna älsklingen ensam för länge. Nu när han inte ens är här ännu känns det lite dumt. Nyår i Nypan hade inte varit helt fel. Å andra sidan känns inte nyår med Carro i London fy skam det heller.

Första snön kom till London idag! Vi tittade ut genom de stora fönstrena på jobbet och såg att snön singlade ned mellan husen. Vi applåderade och skrattade, och konstaterade att det kanske blir vettigt julväder i London också i år, det vore ju första gången!

...

Efter snön kom regnet. Det är Londonvädret i ett nötskal. Solen kan skina och man tänker vilken fin dag! men innan man tänkt färdigt den tanken kommer regnet. Samma sak med snön tydligen. Pucko-väder.

Ikväll vill jag dricka glögg och äta pepparkakor. Det får bli bara glögg, för några pepparkakor har vi inte. Inte fy skam det heller, ska sägas.

Om åtta dagar kommer jag hem. Och det är helt galet vad jag längtar.

morgontrött morgongröt

Frukostinlägg!

Gröt och croissant och en kopp thé med honing till frukost, nyttigt och onyttigt på samma gång men gott gott gott.

Igår slog jag in de julklappar jag lyckats handla, och bror och jag bestämde att bara den direkta familjen får nånting i år, på grund av penga-, plats- och ork-brist. Känns okej för oss ändå, alla får ju oss som julklapp om dom vill ses. Och nog är vi fantastiska julkappar, jag och bror min.

Jag pratade med farsgubben också, och gjorde upp lite planer för dagarna jag är hemma. Julafton spenderas med mor hos moster, men den 27e blir det att träffa far och bröder hos mama i lägenheten.

Nu ska jag borsta tänderna och springa till tunnelbanan! Jag har ont i halsen! Tjoflöjt!

morgonpigg pappa uggla

Jag hade bestämt att jag, sista halvtimman innan läggdags, skulle skriva i min blogg. Den halvtimman började för tjugo minuter sedan. Hoppsanhejsan, jag fastnade i min gamla blogg och allt roligt som fanns att läsa där. Visst får jag lite hemlängtan då, när jag läser om min supervarma lilla lägenhet utan varken balkong eller köksfläkt, visst saknar jag fika på coffee house eller mockabakelse med frugan på mekka. Och så samtidigt, i samma inlägg som får mig att sakna och längta, läser jag om en annan längtan. En längtan att komma bort. Att komma hit. Jag är ju här nu, tamigtusan. Jag ska inte längta någonannanstans. Å andra sidan stod det också att älsk skulle komma tillbaka om en månad. Nu har det gått fyra och en halv.

Jag hade också bestämt att jag skulle lägga upp en jäkla massa bilder från saker som skett, på människor jag mött och på huset jag bor i. Jag tänkte att vi skulle gå på upptäcksfärd i mitt hus, ni och jag. Men för att vi ska kunna göra det, krävs att jag tar bilder. Efter att jag tagit bilder krävs att jag förminskar dom och lägger upp dom här. Jag ska det. Men inte ikväll.

Ikväll bjuder jag på något annat, en helt annan slags bild. En helt annan tid, och en helt annan känsla.

om fjorton dagar kommer jag hem

pengarna rinner ur händerna

Det finns lussekatter och lussebullar i min frys nu. Jag bakade i söndags, och jag antar att ingen blir förvånad. Med glögg och lussebullar till adventsfikat lyckades jag få till lite julstämning här i huset, och ursvensk som man blir när man är utomlands började jag och Elin sjunga svenska julsånger. Fint var det.

Mina papper är inskickade till kortkursen som börjar i januari. Ingen återvändo, men jag måste medge att en viss ångest börjar infinna sig. Vad ska jag göra där? Jag är inte så hajj på engelska ändå, och jag kommer vara sämst i klassen! Jag har inte pysslat med teater på länge, och tänk om ingen annan är från utlandet som jag? (Skaka av sig dumma tankar för jag är ju jättebra på teater, och jag pratar ju jättebra engelska för att inte vara härifrån, och bannemig mina betyg är ju topp och jag lär mig fort och jag är bäst!) Typ.

Det kostar pengar att bo i Londonlandet. Även om jag inte tycker att jag shoppar så mycket, inte så mycket alls faktiskt, så rinner pengarna ur händerna. Jag försöker sätta in på bankkontot varje gång jag får lön, men lika mycket försvinner igen när pengarna i väskan är slut. Jag förstår inte var dom tar vägen, mina tusenlappar. Idag betalade jag hyran och en biljett som jag är skyldig Scott, och vips så var pengarna slut igen. Snart kommer kursavgiften dras från kontot, och då kommer det vara tomt. Kaputt. Helt schlutt.

På lördag ska jag gå på min första stora match. Alla i resten av världen verkar ju vara besatta av rugby, så jag, Jo och Scott ska se Nya Zeelands All Blacks möta Englands Barbarians. Där rök femtio pund, och mer kommer det kosta att ta sig dit och hem, och köpa öl och mat där. Det är dyrt att leva i Londonlandet.

Om 23 dagar kommer jag hem, och innan dess har jag förhoppningsvis hittat kärleken väntandes på soffan, någon dag efter jobbet. Det finns mycket fint i världen, ändå.

snabbvisit i blågult territorium

Så, idag var jag och Elin på IKEA. Vilken fantastisk upplevelse! Som att vara på besök i Sverige över några timmar. Det spenderades hundratals kronor, på julprydnader, julblommor, svensk mat och dryck. Tyvärr hade inte Ingvar haft intelligensen att lägga till pepparkaksdeg till sitt sortiment, så det får bli till att gå på upptäcksfärd och försöka hitta ingredienser till egen deg!

Det inhandlades som sagt både det ena och det andra. Brödkavel och knivslipare till köket, en lykta att sätta värmeljus i, fyra små ljusstakar som får utgöra adventsljusstake för min del, en julblomma med kruka, en vit fleece-filt att mysa in sig i, en dragspelsmojäng att hänga i garderoben och förvara skor i, ost från Västgöta Kloster, julöl från Spendrups, tunnbröd, lingonsylt, gräddsås, flädersaft, godissnören, Ahlgrens bilar, Läkerol och shake n' bake rågbröd. Säkerligen är detta inte hela listan, men det är svårt att minnas allt.

IKEA är som en liten tillflyktsort när man behöver svenska saker och smaker. Det var mysigt att knalla runt och se på alla svenska namn på möblerna, och Elin som just sett Fight Club för första gången såg saker som finns i Edward Nortons karaktärs hem.

Nu blir det tunnbördsrulle med ost och julöl med läkerol och röda snören till efterrätt. Elin har bakat muffins, och visst kan det väl slinka ned en eller annan sådan också.

pepparkaksdeg och syskonkärlek

Idag är det måndag. Måndagen är över, och veckan blir förhoppningsvis bara bättre. Jag handlade lite julpynt igår och kunde inte vänte, så nu är mitt rum lite lite julfint. Mer ska det bli. Frick och jag åker till IKEA i helgen, och försöker hitta nödvändigheter såsom julstjärna och adventsljusstake. Det måste man ju ha på julen, tänkte vi. Något annat nödvändigt är pepparkakor, så vi hoppas på trippelvinst på IKEA, pepparkaksdeg är essentiellt när det är advent och man vill göra helgerna, och kvällarna, lite mysigare.

Men egentligen var det enda jag vill säga idag att jag tycker om min bror. Vi pratade (som i inte faktiskt prat med stämbanden, utan med fingrarna på tangentbordet över msn) ikväll, och jag saknar honom. Massor. Tycker om massor, och saknar massor.

Det var allt, egentligen.

Ha en fin dag imorgon, så ses vi om en månad och en dag.

något så fantastiskt som drömmar

Jag var hemma från jobbet idag. Igårkväll kände jag att nej, jag förtjänar att vara hemma en dag, och så ringde jag och sjukanmälde mig imorse. Min kropp gav mig en anledning, ont i magen och blod på lakanen kände jag var en rimlig ursäkt att stanna hemma. Så himla skönt, sovmorgon mitt i veckan och sitta i soffan och ta det lugnt hela dagen.

Och vilken inspiration jag fick sen! Det var så värt att skolka en dag, för den fantastiska känslan. Jag började kolla upp kurser här i London, skådespeleri och sånt, och hittade underbara saker. En treåring skådespelarutbildning, på ett universitet här. Den kursen börjar dock inte förrän i oktober, och kostar en hel del pengar, men tills den börjar finns annat att göra. En kvällskurs i audition-teknik, bland annat. Den ska jag söka till i första hand, och sen till den stora, fabulösa skådiskursen.

Jag förstår att det är svårt att komma in, men jag tror att om jag tar den förberedande audition-kursen kommer jag att vara förberedd på vad som komma skall. Man kan inte mer än hoppas och tro på sig själv, och om det verkligen är något jag vill så kommer det gå vägen. Ååh, vad jag önskar att det ska gå vägen!

Så, håll alla tummar och tår ni får tag i för min skull, så ska jag försöka hålla i den här drömmen och försöka förverkliga den. För ärligt talat har jag aldrig trott att jag skulle kunna spela teater på riktigt. Däremot har jag insett att det är himla onödigt att slösa csn-pengar på någonting man inte vill plugga, och genomlida år med att plugga nånting man inte är intresserad av. Ska jag spendera tiotusentals kronor, då ska det vara på någonting jag verkligen vill göra. Man ska förverkliga sina drömmar.

Can I get a HEEEEEEEEEECK YEAH!?

snöbollar, pannkakor och två skedar i samma skål

Jag vill fika på Mekka. Jag vill dricka Peroni på Tellus. Jag vill lyssna på svinhög dålig musik på Rockbaren. Jag vill dricka thé och laktosig latte på Coffeehouse. Jag vill möta vänner på stadshustrappan för att gå genom hela staden på en kvart. Jag vill kasta snöbollar och åka pulka på vallarna. Jag vill dricka varm choklad med grädde på Hellmans. Jag vill äta pannkakor till lunch och middag och fika. Jag vill äta världens största chokladbollar och jag vill köpa t-shirts med tryck på HM. Jag vill handla vantar och halsdukar och vinterskor och mössor och armband, bara för att det är billigt, och kul att gå med påsar. Jag vill hyra film och köpa lösgodis, krypa upp i någon säng under en filt och sitta nära och äta glass ur samma skål fast med två skedar.

Fast egentligen spelar ingenting av detdär någon roll. Jag vill bara träffa er. Allihopa. Jag saknar er.

världens bästa är hon, minsann

Idag åkte min mama hem. Efter en helg i London med mig åkte hon med Southbound från Camden Town och jag med Northbound. Hon gick rakt fram i tunneln och jag åt vänster. Sen var det helt plötsligt mer än en månad tills vi ses igen. Efter mer än två månaders väntan kom hon hit, och på en helg var det slut igen. Det är inget bra med besökare, för man får hemlängtan. Och från och med nu får inga besökare åka hem på en söndag. Det blir nog så att det blir strikt förbjudet. Ni får förstå att söndagar är tråkiga dagar, dåliga dagar, ledsamma dagar, och att man inte behöver bre på ledsamheten med att någon nära åker ifrån en för att inte återförenas på lång tid. Mama åkte hem i alla fall, men det har varit världens bästa helg.

I fredags dök mama upp på mitt café, och vi åkte till Covent Garden och åt på någon medelhavs-restaurang. Lite smaklöst men trevligt, att dricka vin och skratta och prata och prata och prata. Sen åkte vi hem till mig, drack lite mer vin, åt chips och godis och pratade ännu mer. Vi har shoppat och vi har gått, shoppat ännu mer och trängts med folk och gått lite till, ätit god pasta vid Embankement och sett Twilight på tv.

Min mama är världens bästa mama. Nu är det en månad och nio dagar kvar tills jag åker hem. En månad och nio dagar tills jag får träffa mina kära igen. Att träffa mama skapar hemlängtan. Det var inte meningen att jag skulle bo här själv, ju. Jag skulle bo med honom jag är kär i. Det var inte meningen att jag skulle bo själv. Det var meningen att jag skulle ha sällskap. Det är inte lika lätt när man är själv, att hitta hemkänslan i något som är så stort och opersonligt. Då är det inte konstigt att man längtar hem när man träffar mama. Och det är konstigt hur mycket mer hemma det kan kännas var som helst, bara man har mama med sig.

sju månader isär

Igår firade jag och Chris åtta månader. Vi pratade lite på msn, som vanligt, sen var klockan för mycket hos honom så han gick och la sig. I sin säng. I Sydafrika. Jag satt i vardagsrummet i Willesden Green i London, drack fjortontusen koppar jordgubbsthé och tittade på Harry Potter & Fenixordern. Det var mysigt ändå, men ensamt. Åtta månader har gått så fort. 20 dagar ihop, mer än sju månade isär.

Jag var på Homebase efter jobbet igår. Det är lite som Coop Forum, fast utan maten. Krukor och växter och lampor och färg och lister och städprylar och - ljus. Doftljus och värmeljus och ljusstakar och blockljusfat köpte jag, och myste till rummet som tusan. Och det luktar himla fint där inne. Nästan precis som mina doftljus i lägenheten luktade. Åh.

IMORGON KOMMER MIN MAMA!

min pappa är bra skit

Jag har insett att jag är himla lik min far i många avseenden. Jag har fått min konstiga humor från pappa, mina mörka ögonbryn och min oförmåga att dricka alkohol utan att börja sluddra och blir fruktansvärt trött. Min pappa är lång och mörk, social och trevlig, har lätt att skratta och bryr sig himla mycket. Även om vi inte hörs så ofta som man skulle vilja, så är vi närmare varandra än vi någonsin varit.

Nuförtiden kan jag prata med min pappa om samma saker som jag kan prata med mamma om, och det är fint, ska ni veta. Om det har med att göra att jag blivit äldre och visare, eller om det beror på att det nu inte går att bara berätta någonting för mamma och hon för vidare till pappa vet jag inte. Men jag trivs med det faktum att jag får berätta allting två gånger, en gång till varje förälder.

Mina föräldrar är mina hjältar, och jag saknar dom enormt mycket.

Grattis på fars dag, pappa. Jag älskar dig.

paj-söndag

Fy bövelens vad tråkigt det är att helgerna går så fort. Man hinner inte både ha roligt, sova ikapp veckans förlorade timmar och ta det lugnt framför teven. Man måste välja, och varje helg ångrar man sina val litegrann. Men det var en fin helg ändå. Vi gillar helger, på det här stället. Fredagskvällen spenderades med Jo på en pub nära mitt jobb - samma pub jag, mamas bf och hans vänner gick till när de var här för några veckor sedan. Den puben betyder otur för mig. Jag tror att dom häller någonting i ölen, eller gör så att den tar slut för fort och tvingar en att köpa mer, men jag lyckades dricka för mycket igen. Eller, tre öl blev det, vilket jag inte tycker är någon överdrift. Men det där med after work, det fungerar helt enkelt inte för mig. Det är smart att äta innan man dricker alkohol. Folk verkar inte göra det här, i alla fall inte på fredagar. Fredagar och den puben är mina fiender!

Igår tog jag en promenad till Sainsburys och handlade lite mat, och göttligheter. Satsumas i mängder, laktosfri yoghurt och - OCH - vegetarisk smörgåsskinka. Fruktansvärt onödigt och en egentligen väldigt fånig uppfinning, men efter år av avhållsamhet från skinka på smörgåsen var detta en himmelsk upplevelse. Väl hemma fick jag frågan om det kanske skulle vara smartare, och mindre fånigt, att bara äta vanlig skinka när man fick lust till det. Jag säger inte att jag inte håller med. Men vegetarisk skinka. Mumma, minsann.

Det blev korv med mos till lunch, och oj oj oj, det finns inte mycket som går upp mot hemmagjort potatismos. Massor med smör och peppar och åh, det är fina grejer det. Så korv, mos och smörstekta champinjoner blev grunden till vår utekväll långt hemifrån. Jag och Jo mötte upp hennes kompis Claire på en pub på andra sidan stan för att se på rugby och snacka skit. Det var nya zeeländska All Blacks som mötte Wales, och alla var väldigt exhalterade. Jag försöker fortfarande förstå reglerna, så jag var mest förvirrad, men applåderade och tjoade med de andra när Nya Zeeland vann.

Idag bakade jag hallon- och blåbärspaj, och sitter fortfarande iklädd pyjamas på soffan. Ikväll blir det nog paj igen, men med svamp och lök i. Mumsfillibabba!

Om fem dagar kommer min mamma! WIIIIE!

jul i nyköping, tamigfan!

Det enda jag kunde sjunga på idag, efter att jag pratat med min chef om planerna inför jul och huruvida jag skulle få ledigt på julafton eller inte, var detta;

jag kommer hem
fast allting är så svårt
så tror jag det blir bra till slut ändå
jag kommer hem igen till jul
- Peter Jöback

För jag fick ledigt på julafton, men det är tydligen hysch hysch för ingen annan på jobbet får veta för då kommer alla vilja ha ledigt. Jag får ledigt för att jag är svensk, och jag har övertygat min chef om att julen är extremt viktig och att vi firar den 24e och jag verkligen måste hem. Så jag kommer hem igen till jul.

Ursäkta språket, men FYFAN SÅ JÄVLA FANTASTISKT ASBÄST!

helgen som gått

Imorse åkte vi tunnelbanan tillsammans, Jessica med sin stora ryggsäck och jag var framtung. Det kändes som att min bröstkorg var större än vanligt, det var jobbigt se henne gå av på Baker Street. Det har vart en fin helg, den bästa av helger, och jag ville inte se den ta slut. Vi har haft det bra, hon och jag. Pratat skit och suttit tysta och sett på teve, druckit vin och ätit god mat, ätit alldeles för mycket choklad och umgåtts. Fint.

Casa Blue, stammishaket på Brick Lane dit Carro tog alla sina besökare, och dit jag nu tar alla mina. Det är så bra. Man kan inte tycka annat än bra om det stället, med sina mix platters, sunkiga soffor och fantastiska mysbelysning. Att insupa stämningen där med någon man tycker om är bäst. Det var dit Carro tog mig, tillsammans med Samantha dendär vinterdagen för flera år sedan när jag hälsade på henne ett dygn. Det var där det slog gnistor om mig och Chris den där kvällen i mars. Det var där jag och Jessica spenderade vår fredagkväll.

I lördags åkte vi till Kilburn, gick runt på Primark och åt smaklös pasta på ett italienskt ställe. Spenderade kvällen framför teven med Scott och Jo, sjöng karaoke till åttiotalshits och åt grönsaker med dipp. I söndags åkte vi som sagt till Camden, och igår kväll åt vi middag och pratade framtid på en restaurang i Covent Garden.

Imorse åkte hon hem.

Indisk lunch och choklad-helg

Jag och Jessica var i Camden idag. Åt indiskt till lunch och mötte upp hennes moster med karl. Gick runt och tittade på goth-kläder, bestämde oss för att dricka en öl på en pub, och sen begav jag mig hemåt. Lämnade Jessica med mostern och mannen, och kom hem och åt chokladkaka framför teven.

Imorgon är det jobb igen, och visst är det skönt med miljöbyte men jag vill ha mer. Jag är trött på caféjobb, jag är trött på attityden och jag är trött på stressen. Jag är trött på tjejer som beter sig så jäkla brudigt och drygt, och jag är trött på att lukta sur mjölk på tunnelbanan hem. Jag trodde aldrig att jag skulle önska detta, men jag vill ha ett kontorsjobb ett tag.

Imorrn kväll kommer Jessica tillbaka, och om två veckor kommer mama. Det är inte illa, i alla fall.

en tjockis på café

Igår sa min arbetskamrat att jag 'verligen gått upp i vikt' sen jag började jobba på mitt jobb. Hon sa det inte bara till mig, utan inför kunder, och sökte medhåll från de andra tjejerna. 'Det är inte bara jag som ser det, alla har lagt märke till det!', sa hon.

På måndag ska jag byta café, samma kedja, men ett annat ställe. Kommer vara på mitt café två timmar på morgonen, och sen gå till det andra. Det blir skönt med miljöbyte, känner jag. Särskilt efter igår.

Jessica är här, det är finast i världen. Ikväll ska vi ut och käka middag någonstans i London. På någon fin restaruang med dunkelt ljus ska vi sitta och snacka skit, och sen ska vi fortsätta med det långt in på småtimmarna när vi kommit hem till Willesden Green. Det är tur att någon är fin, nu när jag blivit så fruktansvärt tjock.

Vissa människor är bra elaka.

fryspizza, fryst hjärna.

Vi åt fryspizza till middag idag. Inte illa det, ska sägas, nästan så att det var godare än den vi brukar beställa hem på söndagarna. För det har hänt mer än en gång, jovars, på söndagarna äter vi pizza här i huset. Lämna-vid-dörren-pizza, det sitter fint en söndagkväll då ingen orkar lyfta ett finger. Inte ens ett finger för att slå på ugnen för att värma en fryspizza. Sådant orkar man bara en tisdag.

Ungefär så mycket inspiration har jag att skriva.

Kan ni inte berätta vad ni vill veta om mitt oh-so-exciting-london-life?

det är värt att fisa lite om man får dricka en bit av himlen

Helg igen. Underbara helg! Det jag vaknar på måndagmornarna och längtar efter. Det jag på söndagskvällarna är väldigt ledsen över att de är slut. Nu är det dock bara lördag, och det känns fint att ha ännu en ledig dag imorgon.

Jag och Fricken var i Kilburn idag. Handlade skitsaker, massor med godis, nya tofflor och en julklapp! Min första julklapp är inhandlad, vilket känns lite läskigt. Redan i oktober börjar man fundera på julklappar, och jag vet att november kommer att flyga förbi. Jag har varit i London i snart två månader, och det har verkligen gått fort. Jag hoppas att tiden kommer fortsätta gå fort, i alla fall tills Chris kommer tillbaka. Åh, vad jag vill att han ska komma tillbaka nu.

Hemkommen från shoppingturen bad min franska huskamrat mig att göra pannkakor, amerikanska sådana, och ja, jag säger ju inte nej till sötsaker. Så jag stekte pannkakor, vi smällde i oss dom med tjocka lager av lönnsirap, och gott var det. Dock var det godaste av allt varken godiset jag köpte i Kilburn eller pannkakorna eller lönnsirapen, det var glaset med mjölk jag sköljde ner det med. Riktig laktosmjölk, första gången på mycket länge. På jobbet har jag druckit någon vanlig latte, och några vanliga milkshakes, men ett glas vanlig hederlig mjölk var himla länge sen. Underbara mjölk, guds gåva till människan. Dock inte till min mage. Den reagerar konstigt, och jag känner hur den bubblar och är lite lätt upprörd. Men ack, så värt det. Så himla gott.

Jag saknar min karl. Och min mamma. Och min pappa. Och Carro och Zäta och Jessica och Sara och frugan... och ja, ni har hört det förut. Jag saknar er. Nästa vecka kommer Jessica hit, och jag har tjatat om det i flera veckor för mina huskamrater. Det kommer bli fint, jag längtar!

ibland vill man ha lite lugn och ro

Någonting gjorde mig väldigt trött idag. Jag är hemma tidigt, men tröttare än andra dagar. Kanske var det det halva glaset vin jag drack till min skaldjurspasta igår, kanske beror det på att det är mitten på mensveckan, kanske beror det på att jag stressade från jobbet till mitt NI-möte, kanske beror det på att jag stressade på jobbet. Kanske beror det på att jag känner mig besviken. Jag tror att det är så jag kan identifiera den här känslan, även om jag inte vet säkert om jag har rätt. Managern på mitt jobb drog en av tjejerna åt sidan under lunchen idag, och sa Look in the mirror, what is wrong with you?! What did you take?! You can't let the customers see you like this, go away!!

Kanske hade hon tagit nånting, kanske var hon bara trött, kanske hade hon inte ätit, kanske gjorde hon sig bara fånig. Jag har försökt gå igenom om hon var konstig på förmiddagen, men jag kan inte komma på något särskilt. Jag var tvungen att gå från jobbet tidigare, för att inte för andra gången missa mitt möte, så jag lämnade stället i kaos. Det var tallrikar överallt, mackor beställdes hit och dit och det ropades om latte och cappucino to take away please! men jag var tvungen att gå. Kanske får jag veta vad som hände med den tjejen imorgon, kanske ser jag henne inte på jobbet igen. Kanske kommer hon tillbaka och alla håller masken.

Mitt NI-möte gick bra i alla fall, tror jag. Mitt resultat kommer om två till fyra veckor. Jag är ju världssämst på att ljuga, så det var tur att hon inte ställde så många följdfrågor när jag sa att jag fortfarande sökte jobb. Vi får se, det borde gå vägen tycker jag.

Efter mötet kände jag att jag behövde lite tid för mig själv, såndär ensamtid som jag hade när jag var här och hälsade på i mars. Jag gick till närmsta Starbucks, köpte mig en liten kaka och en soya-cappuccino och satte mig på en stol vid fönstret för att läsa min bok. Jag vet inte hur länge jag satt där, kanske en halvtimma, kanske en timma, men när kaffet var slut reste jag mig och gick till HM. Köpte en fin vit stickad klänning, ett par grå leggings, ett turkost linne och ett par grå fingervantar. Använde mitt kort, med kod, första gången, och köpet gick igenom.

Sen var jag så trött att jag åkte hem. Med alla byten och resor fram och tillbaka har jag spenderat 7 pund på resor idag, om inte mer. Det är mycket, det.

När man fått skriva av sig blir man litet piggare, tänkte jag. Eller också är det godiset, och den låga blodsockernivån var det som gjorde mig trött.

ibland blundar jag hårt och önskar hit min familj.

Det är onsdag imorgon. Bara tre dagar kvar på veckan. De två första har gått fort, så jag hoppas att det fortsätter så. Jag vill ha helg mest hela tiden. Inte för att jag tycker illa om mitt jobb, för jag trivs rätt så bra där, mest för att det är så fint att vara ledig. När jag jobbade i Nyköping senaste halvåret var det ju väldigt mycket flänga fram och tillbaka och jobba dygnet runt, men ofta hade jag lediga dagar mitt i allting. Jobba dubbelt på helgerna och sen måndag ledigt, jobba tisdag på boendet, dubbelt på onsdagen och torsdag ledigt, jobba dubbelt på fredagen och lördag ledigt... och så vidare, och så vidare. Nu är det rutin som gäller. Jag vaknar samma tid varje dag, och somnar ungefär samma tid. Som min mama sa, när jag sa att jag tror att jag tar igen förlorad sömn från det gågna halvåret, att nu vet min kropp att det är dags att vara trött på kvällen. Förut visste den inte när den skulle vara trött och när den skulle vara pigg, så den gick på någon slags reservkraft hela tiden. Nu är helgerna lediga, och jag uppskattar dom så otroligt mycket.

Igår var jag på Primark efter jobbet, och spenderade pengar. Ett par skor, ett par svarta byxor, två svarta t-shirts och en svart skjorta. 15 pund. Jag skulle kunna påstå att det är ett kap. Typ 175 spänn för fem grejer. Allt för att ha kläder till jobbet, och kan man spendera så lite pengar som möjligt för att kunna jobba i rena kläder, då gör man det. Jag såg fina jackor också. Åh.

I söndags var jag, Fricken och Kris på en bar i Acton. Dom hade grillfest på kiwi-vis, så det lagades mat under marken. Kyckling och grönsaker nedgrävda i lera, minsann. Så jäkla gott var det inte, men då åt jag ingen kyckling heller. Det blev några cider och lite tyska dryckes-visor, för det var återförening för de australiensare och nya zeeländare som vart på Oktoberfest. Min franska huskamrat fick veta att hon skulle iväg med sina franska vänner, så det blev ingen shopping då. Förhoppningsvis åker jag och fransyskan till Primark på lördag istället.

Jag saknar min mama och min papa. Jättemycket. Mina bröder också, och mina brorsbarn. Jag drömde om min brorsdotter Filippa inatt. Jag minns att hon klättrade i träd och sen var vi på någon konsert med alla familjer och hon satt på någons axlar för att se. Sen satt hon på en jättestor sten istället, och jag minns att jag tänkte att hon kan få sitta på mina axlar när som helst. Dessa fina ungar. Min mellersta bror fyllde 30 år i lördags. Grattis igen till honom. Jag önskar att jag hade kunnat vara där.

1,2 kg svenskt lösgodis på 48 timmar

Allting går så fort när man är ledig. Även om man inte gör någonting, som igår då jag spenderade dagen på soffan med min enorma påse med lösgodis. Tiden går fort ändå. Helgerna flyger förbi och sen kommer ännu en vecka av jobb. Jag vill vara lite ledig, ett längre tag så man hinner både göra ingenting och göra allt det man borde, och vill. Och jag vill att tunnelbanan ska fungera. Anledningen till att jag aldrig tar mig någonstans eller gör någonting är på grund av den nedrans tunnelbanan, som aldrig fungerar på helgerna. Inte förrän efter jul. Jag ska försöka våga mig på att åka buss idag. Någonting måste man faktiskt göra, när det är helg och man är ledig. Man måste använda sin tid. Jag måste köpa jobbskor.

Jag har mitt möte om National Insurance Number den 22a, men jag vet fortfarande inte om jag borde gå. Om jag går dit och säger att jag jobbar på mitt jobb, då kommer dom vilja att jag betalar skatt, och att mitt jobb betalar arbetsgivaravgifter och sånt. Det vill vi ju inte. Inte så länge jag jobbar där, och hemskt gärna vill få ut mina 6 pund i timman. Så jag vet inte. Om jag vill söka andra jobb så är det hemskt bra att ha, däremot är det svårare att få om man inte har ett jobb. Jag vill ju inte heller sätta mina arbetsgivare i skiten, inte så länge jag jobbar där i alla fall. Att tänka på sånt här gör mig nervös, och det får mig att känna att det vore inte så dumt att ha en mama på gångavstånd.

I fredags var jag ute med mamas bf, hans vänner och systerson. Drack öl och blev alldeles knasigt full. Att inte äta mer än en smörgås mitt på dagen, och sen gå ut och häva öl var ingen bra idé. Men hem kom jag i alla fall, med tunnelbana och byten och gångväg och allt. Jag vet knappt hur, men hem kom jag. Det var trevligt i alla fall, att snacka skit på svenska. Jag fick en himla massa godis. Så som jag saknat svenskt lösgodis! Jag ska bannemig tvinga alla som hälsar på att ta med sig godis till mig.

Nu ska jag duscha och äta frukost, och sen kanske bege mig ut på äventyr. Det visar sig om jag vågar.

så mörkt ute att man bara ser sin spegelbild i fönstret

Det känns lite som att man ska flyga någonstans när man är uppe såhär tidigt. Klockan fem ringde min klocka första gången, tio över var jag uppe och påklädd. Jag börjar jobba klockan sju idag. Det blir en lång dag. Jag hoppas jag överlever.

(Sen tänkte jag skriva "varför kan man inte uppfinna ett piller som man blir pigg av, som man bara kan ta och så kan man köra på tills man stupar?", men sen kom jag på att det var ju en dum idé.)

bygg upp mig smörkopp bäbis

Idag var en lång dag. Inte fler timmar än vanligt, men det kändes som att dagen aldrig skulle ta slut. Morgonen gick sakta, jag hade min första rast, lunchen gick ganska fort, jag hade min andra rast, eftermiddagen... tog aldrig slut. När jag kommer tillbaka från min andra rast är klockan nästan tre, och man tycker att två timmar borde gå fort. Men icke. Segt, är ordet. Imorgon blir en lång dag på riktigt, för jag ska börja jobba tidigt. Klockan sju ska jag vara på plats, vilket betyder att jag måste vakna runt fem för att hinna äta frukost och ta mig till jobbet.

Imorgon åker Andrea på jobbet på semester hem till Rumänien. Det tycker jag är tråkigt, för det betyder att två jobbdagar kommer vara utan henne. Hon är min kompis där, faktiskt. Vi är de som är kvar efter fyra då resten av tjejerna går hem. Jag stannar till fem, hon stänger cafét klockan sex. Så en timma har vi på oss att fylla på take away-lådor till salladsbaren, pappersmuggar till kaffe, pappkassar till smörgåsar, servetter och annat. Men vi hinner med att prata också, och det är fint att prata när man bara är två. Fint att komma överrens och skratta åt samma saker och kunna vara sig själv. Kunna bete sig som man brukar och inte behöva tänka på att prestera. Bara vara. Även om det finns mycket att göra även då, så kan man göra det i sin egen takt. Ingen protesterar om man stannar upp och visar varandra vilket mönster man kan göra i cappuccino-skummet, eller om man delar på en bit av det fantastiska chokladtårtan. Man kan göra så, när man är vänner och ingen ser. Andrea kommer tillbaka på måndag, men jag kommer sakna henne. Och hon kommer sakna mig också, sa hon. Sen kramades vi, och jag gick till tunnelbanan och åkte hem.

Jag ser fram emot helgen. På fredag kommer mamas bf till london. Han ska möta upp mig på mitt café, och sen blir det att ta en öl eller två någonstans i närheten. På lördag eller söndag ska jag med fransyskan Marie och hennes vänner till Brick Lane, fönstershoppa vintagekläder och ha trevligt. Förhoppningsvis äntligen träffa Ari, utbyteststudenten som gick bild i Nyköping förrförra året. Vi har försökt ordna något flera helger i rad, men eftersom tunnelbanan aldrig funkar på helgerna är det svårt att ta sig någonstans. Svårt för en åksjuk jäkel som jag att sätta mig på en buss som kör på fel sida av vägen och stoppstartastoppstartastoppstartar igen. Det ska jag göra i helgen, i alla fall. Någon gång måste man trotsa sina rädslor.

Nu ska jag dricka ett glas vin med Marie, sen ska jag sova.

det där med kärlek på distans

Sju månader fyllde vi i söndags. Sju månader, varav vi spenderat kanske 20 dagar ihop. Mest isär. Men aldrig så här länge. Vi har inte setts sen 27 juli. Det är länge. Det har aldrig vart kul att vara isär, men nu är det verkligen inte roligt längre.

it's been a really long time now

I miss you, babes

jag är en bra jäkel, ändå

Har jag nämnt att jag kommer få jullov i år? 25 december till 4 januari är jag ledig, och får fira nyår i lugn och ro och göra vad jag vill i två veckor. Lite har jag funderat på vad jag vill göra, och det är klart att det vore fint att komma hem en sväng. Ett par dagar i nypan i mellandagarna vore inte helt fel, såklart. Det visar sig vad som händer, och om Chris kunde ta ledigt vore ju det det bästa i världen, om han kunde följa med mig hem. Men efter att ha vart i Sydafrika i tre månader kommer det där med ledighet bli svårt, och hans företag stänger ju inte nånsin. Sånt där med IT, som är igång jämt, liksom.

Nu har jag några besökare inplanerade också, vilket känns fint. Något att se fram emot. Mamas bf kommer med lite kläder till mig nästa helg och passar på att gå på fotboll när han ändå är här. Jessica kommer helgen efter och passar på att träffa sin moster när hon ändå är här. Mama kommer 13 november och stannar över helgen, och är här bara för min skull - men passar på att julshoppa när hon ändå är här. Det blir fint med besök, jag behöver er.

I fredags var jag och Frick ute i Camden, drack vin och åt världens godaste pasta med soltorkade tomater och avocado och mozzarella. Mumma. Det snackades skit och det snackades vettigt, och oavsett om det faktiskt ledde till ordentliga slutsatser eller ej, så hade jag trevligt. Det var fint att gå ut, skratta av sig lite och prata om gamla saker med någon som vet. Någon som kan lite av sagan om mitt liv. Ingenting behöver försvaras eller förklaras, det är redan gjort. Det var fint, och jag hoppas vi gör om det.

Väl tillbaka i Willesden blev det lägenhetsfest en bit upp på gatan, Fricks Kris har en vän som bor där. Trevligt folk och mycket öl summerar väl kvällen hyfsat. En kille lagade pasta med mango och kokosmjölk och grädde och grejer, men jag som är saltberoende hämtade saltkaret och tömde halva över min mat. Stackars sate. Här hade han stått och lagat god pasta, så kommer jag och häver på salt som på en annan isbana. Min pasta smakade mest salt, bara.

Igår lämnade jag inte soffan många gånger. Det var tungt i mitt huvud, och tungt i min kropp. Jag gjorde en kraftansträngning och gick till affären, köpte chips, glass och fanta och gick tillbaka till min soffa igen. Där satt jag sen, med min dator i knät, och försökte tvinga i mig min glass. Jättegod var det, Ben & Jerrys Cookie Dough, men den ville inte riktigt ner. Det tog mig ett par timmar. Alkohol är dåligt, faktiskt.

Min chef sa i fredags att jag var duktig, att jag verkligen hittat min plats och att alla de andra tjejerna tycker jättebra om mig. Det kan inte finnas många saker som får en att känna sig så nöjd som när ens chef säger att man är bra skit. Särskilt om man trott att man bara var betraktad som den nya, okunniga bruden som ser förvirrad ut och frågar för mycket. Det där med självförtroendet igen. Jag jobbar på det, och i fredags fick det en boost. Tack, boss.

Idag har jag och Chris varit kära i sju månader.
Jag hoppas att han är tillbaka
för att fira
månad åtta.

det går på rutin även i en storstad

Tisdag. Tre dagar kvar till helg. Det första jag jag tänkte när jag vaknade igår morse var "jag önskar att det vore fredag". Det regnade igår, och det har inte slutat än. Det är mörkt och ruggig i London, och jag finner ingen riktig lust att gå utanför dörren. Väl på jobbet går dagarna fort, och även om det är stressigt och jag får ont i fötterna och ont i ryggen så är det uthärdligt. Att jobba 9-17 är ganska bra ändå, även om jag nog aldrig kommer lära mig att gå upp tidigt på mornarna.

En tjej på jobbet sa "Men du kan ju börja tidigare! Fråga Sean om du får!" och jag tänkte att nej, det ska jag verkligen inte. Att vakna sju på morgonen är illa nog. Ingen i London verkar äta frukost hemma, men jag måste äta någonting innan jag gör någonting annat på morgonen. Därför tar det ju längre tid. En timma att göra sig i ordning och äta, sen 40 minuter tunnelbana till jobbet, byta om i lugn och ro och börja jobba. Man skaffar sig rutiner även här, ska ni veta.

Det vore fint med lite besök, för man kan känna sig rätt så ensam här. Man jobbar, kommer hem, äter, sover - och sen börjar det om. Det går på rutin, helt enkelt. Helgen var ett fint avbrott i den rutinen, med utgång och flashiga drinkar. Det vore fint att kunna dela det med en vän. Kom och hälsa på mig, sötnosar, för jag saknar er. Saknar att kramas med min mama, saknar att snacka skit med min papa, saknar mina vänner. Kom hit.

Om fyra veckor är Chris förhoppningsvis tillbaka, och jag längtar. Det kommer bli fint. Äntligen händer det något, äntligen är bollen i rullning.

det blev utgång i londonlandet.

Imorgon är det en månad sedan jag flyttade till Londonlandet. Fyra veckor. Bara sådär. Det har verkligen flugit förbi, fort som tusan. Hoppas att nästa fyra flyger förbi lika fort, så att jag snart kan spendera mina kvällar i soffan brevid Chris, istället för själv i en fåtölj.

I fredags var jag ute med jobbet. Spännande, mina första jobbdrinkar, men jag var hemma kvart över nio. Jag åkte hemåt halv nio för jag kände verkligen inte för att gå hem från tunnelbanan full mitt i natten. London är läskigt på natten, även om jag känner till mitt område och känner mig ganska säker i det. Så efter några öl och försök att skratta åt chefens dåliga skämt åkte jag hem.

Väl hemma åt jag upp Scott och Jos sushi, åt upp all min choklad och vi såg på the Duchess med Kiera Knightley. Somnade till en stund på slutet av filmen, men det var bra. Man kan inte klaga när man får se ett kostymdrama en fredagskväll och moffa i sig godis.

Igår gav vi oss iväg på äventyr, Jo och jag. Eftersom tunnelbanan är nere på helgerna, och man måste ta tusen bussar i hundra år för att komma någonstans har vi inte riktigt... tagit oss utanför Willesden Green på helgerna. Att en lördag skulle spenderas någonannanstans var väldigt spännande! Så vi tog en buss mot ett tåg, tog tåget mot Clapham Junction och väl där mötte vi upp Jos vän Caroline för lunch och vin. Världens godaste falafelburgare med guacamole och pommes för min del, inte dumt en bakislördag.

Efter lunchen bar det iväg till Clapham Common, och jag fick äntligen gå ut i Londonlandet! Ingen vi träffade var under 25, och jag tänkte "hur i hela friden ska jag kunna träffa jämnåriga vänner här?!". Det kommer bli svårt, det är nåt som är säkert. I alla fall. "Mojito-mile". En kille hade, som jag förstod det, blivit hopplöst förälskad i mojitos, och dragit ihop en massa vänner för att avnjuta denna fabulösa drink någon gång i början på sommaren. Man gick från bar till bar, och alltefter fler ställen öppnade drog man vidare, för att på varje ställe beställa in otaligt antal glas med lime, mynta och alkohol. Man började halv två på dagen och slutade när kroppen fått nog.

Det var alltså dags för årets andra Mojito-Mile, och nu hade vandringen faktiskt spridit sitt rykte, vi stod på gästlistor och fick rabatter. På mojitos då, inte på något annat.

Jag tycker mer om konceptet mojito än själva drycken. Jag tycker om grejen med mojito-mile mer än jag kan njuta av det jag har i glaset. Även om jag inte druckit mojitos många gånger har jag insett att det helt enkelt inte är min grej, och istället avnjöt jag mina allra första strawberry daiquiris. Det, mina vänner, var en högklassig drink. Oj, oj, oj, så himmelskt gott. Som smält isglass med jordgubbssmak i ett väldigt fancy glas. Jag startade i och för sig min kväll med en Spring Daisy, även den rosa och serverad i ett tjusigt glas. Inte alls lika söt dock, hallon och tranbär och eldad apelsin.

Vår utekväll avslutades hemma i Willesden, på en pub där Scott och grannen Roland befann sig. Efter en halv promenad, halv taxiresa hem var jag trött som få, proppade i mig massor med chips och gick och la mig. Det var en rolig helg, minsann.

ut på äventyr i bussnätet

caroline och jo sippar på sin andra (?) mojito

min spring daisy på 'the loft'

strawberry daiquiris 2 for 1

kväller i londonlandet

Det finns en sak som är bättre än att efter en god middag ta en varm dusch, ta på sig en ren pyjamas och lägga sig i rena lakan och sova lugnt många timmar. Det är göra allt det med någon man tycker hemskt mycket om, och som håller om en hela natten.

Det längtar jag efter.

det är en fin tisdag idag

Det händer någonting på visumfronten i Sydafrika. Äntligen. Om tre till fem veckor kommer min älskling tillbaka till Londonlandet, och jag längtar. Äntligen, äntligen, äntligen! Jag och Chris ska mysa järnet när han kommer tillbaka, för vi har mycket sitta nära och prata om fina saker att ta igen.

Ännu en glad nyhet är att min kära mor bokat sin biljett till min storstad, fredagen den 13 november landar hon här och stannar över helgen. Underbart! Jag och mor ska shoppa loss och äta middagar och prata prata prata. Jag tänkte visa henne mitt jobb och var jag bor och hon ska få träffa min kärlek och mina vänner.

En tredje glad nyhet är att jag förhoppningsvis (hoppashoppashoppas) hittat en hyresgäst till min lägenhet. En vuxen kvinna, någon som faktiskt kan tänkas bete sig bland mina möbler och mina saker, och någon jag kan lita på. Jag får veta imorrn om hon är intresserad på riktigt, då hon också sökt en lägenhet hos Nyköpingshem och väntar på svar från dom. Jag hoppas!

På fredag ska jag gå ut och dricka öl md mina arbetskamrater och mina chefer, vilket jag tycker låter trevligt! Äntligen får jag gå ut i London, och kanske skaffa mig andra vänner än de jag har i huset. Finfint!

Ikväll ska vi äta någon slags panerad fisk och potatis och sallad, och till efterrätt har jag en himla massa choklad och vingummin som jag köpte igår.

Se, humöret ändrades i en handvändning, nästan. Nu är det nästintill på topp igen, och att det imorgon är onsdag och halva veckan då är avklarad känns toppen!

söndagar är aldrig ett gott tecken

Det är ensamt i London idag. Det är söndag, vilket ju förklarar en del av min sinnesstämning, men det är riktigt ensamt. Det finns folk i huset, och man är inte ofta själv, men någon sa att man blir aldrig så ensam som i en stor grupp. Jag vet att det låter nedstämt, men idag är en nedstämd dag. Jag saknar som jag aldrig saknat förr. Det har gått mer än två månader sen jag senast träffade Chris, och det gör ont. Två månader är lång tid, och även om jag haft saker att göra och flyttat utomlands och lärt mig ett nytt jobb så känns det. Det är väldigt lång tid. Jag är stolt att vi klarat det, många hade kanske gjort annorlunda och gått skilda vägar men vi kämpar. Det finns något fint i att sakna någon, men två månader är för länge. Som längst har vi varit ifrån varandra en och en halv månad tror jag, och det är nog så illa. Det är inte lätt, det här.

Mina fina huskamrater är änglar, dock. Så himla bra. Drar med mig på fest och ser på film med mig och lagar mat till mig och dricker thé med mig och umgås. Det är fint. Hade jag inte haft dom nu, om dom hade varit annorlunda och inte velat umgås, då vet jag inte vad jag gjort. På så sätt har jag det bra. Jag har vänner här i huset, och det betyder så mycket. Fler vänner hade inte skadat, men jag kommer dit också. Jag kommer hitta folk. Vänner att träffa efter jobbet, att hitta på saker med, att gå ut med på helgen. Jag saknar det. Att ha många vänner är en lyx; en lyx jag tagit för givet alltid. I Örebro lärde jag mig att uppskatta det, och jag försökte visa det när jag kom tillbaka till Nyköping. Jag hoppas att ni vet att ni betyder så fruktansvärt mycket.

Imorgon är det jobb igen, och jag hoppas att den här veckan går lika fort som den förra. Förra veckan gick hiskeligt fort, och det var så skönt. Mina helger är heliga nu. Jag förtjänar lediga helger.

När jag kommer hem från jobbet imorrn ska jag till Sainsburys. Köpa havregryn och sylt till morgongröten, och försöka hitta lite vettigt godis. När man känner sig så ensam, och inte har något godis att trösta sig med, då är det tungt. Inga havregryn eller kakao att göra chokladbollssmet av, ingen choklad att äta, inget godis. Idag åt jag i och för sig en burk ananas i solskenet, och drack en liter fanta. Man tycker ju att sockerbehovet borde vara mättat. Inte då. Mitt sockerbehov är stort, minsann, och en sockerjunkie behöver sina kickar av det rätta slaget. Läsk och ananas var helt enkelt inte bra nog.

Igår morse gjorde jag chokladpannkakor. Det var inte dumt, inte. Det ska jag göra igen. Men nästa helg har min franska huskamrat sagt att hon ska göra crepes. Det låter inte fy skam det heller, tycker jag.

Snart ska jag krypa till kojs. I mina nytvättade lakan. Det är inte illa det heller, faktiskt. Det hade varit underbart med min fina kärlek brevid mig, men man får njuta av det lilla och inte gå ner sig i det jobbiga. För det är så jag säger det, du är det finaste jag vet, som Håkan sjunger.

det snurrar i min skalle.

Jag ska bli bättre på att skriva här. Skriva oftare. Det ska jag. Få saker är mer irriterande än att gå in på en blogg och finna samma inlägg tjugo gånger. Så jag ska bli bättre. Snart.

Igår var vi iväg på kalas, på andra sidan tågrälsen. Grillning, som vanligt, bara byte av plats och sällskap. Fixade ett bankkonto i fredags, äntligen, så jag får mitt kort i början på oktober. Min hyresgäst på lägenheten i Nyköping har i princip förlorat jobbet, och måste flytta ut. Så här sitter jag i London med en skitlön, ett dyrt rum här, en lägenhet i Nyköping och min kärlek i Sydafrika. Jag vill åka dit, och inte oroa mig om allting.

Idag hoppas jag på publunch och en eftermiddag på casinot.

Ni kan ringa mig om ni vill.

Just det. Jag har nytt nummer också. London-nummer. Flashigt värre.

+44 79 0261 0274

Så, hör av er dit om ni vill.

ett jobb i london är ändå ett jobb

Helgen var fin ändå, trots att ingen av våra planer blev av. Det blev ingen tjejkväll, det blev ingen casino-afton, men det blev många öl, soffsittande och tv-tittande. Jag upptäckte att ryktet om att londonbor är väldigt drogliberala var sant, då vi gick över till grannarna och jag (dö inte mor och far) såg kokain för första gången i mitt liv. Jag blev chockad, och gick hem efter en öl. Dit ska jag nog inte gå igen, tänkte jag, så oroa er inte kära föräldrar.

Två dagars jobb klara, idag stannade jag en extra timma och tjänade lite mer pengar. Annars är jobbet mest bara ett jobb, sådär som jobb är. Man tycker illa om chefen, men bra om arbetskamraterna. Man tycker bra om pengarna, men inte om jobbet. Jag vill inte blir kvar där, det är ju ett som är säkert. Men det är svårt att hitta jobb som inte är helger, och dom vill jag ju fortsätta ha ledigt. Hmm. Jobbigt detdär.

Tre dagar kvar på veckan känns ju bra faktiskt. Det känns som att det snart är helg. Hur länge sen var det inte som jag faktiskt hade helt lediga helger? Helt utan jobb. Inte ett enda jobbpass någonstans. Lyx, I tell you.

Jag saknar min älskling.

åh.

Väldigt tajmat. Grannarna spelar Robbies Advertising Space. Hjärtsnurp.

vänner är bättre än robbie som är bättre än bäst

Sitter ute vid vårt lilla bort på vår lilla baksida och dricker en öl och spanar på grejer på datorn. Det är en fin lördag det här, väldigt väldigt stilla. Det blev ingen tjejmiddag med Jo och hennes vänner som det var planerat, men det gör ingenting. Här hemma kan jag ju äta av min kladdkaka som jag bakade igår, lyssna på grannarnas musik och bara ta det lugnt. Det behövdes efter en kort men intensiv jobbvecka.

Det har vart kul den här veckan, men jobbigt också. Jobbigt att lära sig ett nytt jobb, jobbigt med folk som tycker att man ska förstå saker innan man lärt sig dom, och framför allt: jobbigt att kliva upp på mornarna. Men jag lär mig, och jag lär mig fort. Mornarna kommer såklart fortsätta att vara jobbiga, men jobbet kommer bli lättare. Jag känner det redan.

Jag pratar med min älskling på msn och på Skype mest hela tiden. Mindre än förut eftersom jag börjat jobba igen, men ändå. Mycket. Jag saknar honom. Det gör mest bara ont när jag tänker på att det kan dröja tills vi ses igen. Det är jobbigt att vara här utan honom, men jag ska klara det. Han kommer tillbaka, jag vet det. Jag tror på det. Ni måste hålla alla tummar och tår för att det ska gå vägen, och för att det ska gå fort. Jag behöver honom här.

Tro inte att jag är olycklig, för det är jag inte. Jag har min kärlek, även om han är på andra sidan jorden. Det kommer lösa sig, det gör det alltid. Jag måste bara hitta sätt att bida min tid tills han kommer tillbaka. Han kämpar, jag kämpar, vi kämpar, och det kommer lösa sig.

Jag pratade med min far igår. Han skickade ett meddelande och frågade om jag kommit fram än, det var ju ändå bara två veckor sen jag åkte. Det har jag ju. Mycket har hänt sen jag åkte, ändå. Så igår ringde jag. Det var fint. Min pappa är bra han, och jag hoppas att han och hans gf kommer och hälsar på mig.

Coldplay spelar ikväll på Wembley Stadium, där Scott jobbar. Det hade jag velat se. Chris Martin på scenn är bland det bästa jag sett, när jag och Jessica och Linnea var i Stockholm. Så avundsjuka vi var på Carro och Carro som fått ståplatsbiljetter, men Jessica och jag stod i alla fall under Fix You. Ett av mina bästa konsertminnen, helt klart. Förutom Winnerbäck, som slår det mesta, och Robbie, som slår allt. Robbiehelgen med Carro var bäst.

Folk är saknade här. Det är inte Örebro-deppigt, inte alls, men jag saknar folk. Jag saknar att ha många vänner omkring mig och jag saknar att ringa en vän och kunna träffas inom en halvtimma. På det sättet är det samma sak. Men i hjärtat känns det bättre ändå, mycket bättre än Örebro. Det är ju London ändå, jag hade inte väntat mig något annat.

som att man inte sover gott utan vin

Andra dagen på jobbet gick bättre än första, som tur var, och nu känner jag mig nästan lite hemma på det där stället. Även om det är mycket jag inte kan fortfarande, och jag ser lite ut som ett frågetecken varannan minut, så hänger jag med ändå. Jag har förstått mig på de olika sorters kaffesorterna, jag kan detdär med att servera mackor, jag kan diskmaskinen och jag fattar juicepressen. Jag hänger med nu. Minsann.

En lapp som sa att jag hade ett paket på postkontoret låg på golvet igår när jag kom hem från jobbet, så idag gick jag dit för att hämta det. Ett stort blått paket följde med mig hem, och jag har nu två par skor till, lite kläder, linsvätska - och chilichoklad. Mumsfilibabba på min brända tunga. Den känns ju som att jag ätit sjukt stark mat hela tiden nu efter att jag brände mig på dendär latten igår.

Nu - ett glas vin, panerad torskfilé med potatis, majskolv och färska rödbetor. Mumma!

som en halshuggen höna med brännsår i munnen

Tio minuter sen springer jag in på mitt café, svettig och dan. Bra första intryck, tänkte jag, komma till nya jobbet sen och se ut som man gått genom ösregn. Men, som tur var, så var chefen inte där än, och ingen kommenterade att jag var sen.

Imorse var jag uppe med tuppen klockan sju, åt min morgongröt, gjorde mig i ordning och gick till tunnelbanan. Det tar ungefär 40 minuter att komma till Chancery Lane, där jag skulle gå av, med byte vid Bond Street. Så framme vid Chancery Lane var jag tidigt, och tänkte att jag skulle ha gott om tid att hitta dit jag skulle. Icke sa nicke. Efter att ha irrat runt upp till Holborn, frågat om vägen, irrat mig förbi Chancery Lane igen och frågat igen om vägen gick jag förbi mitt café som en halshuggen höna, virrade lite till och frågade en tredje gång. Vände mig om och där var det. Snett över gatan från där jag stod var mitt framtida jobb. Så jag sprang in, blev guidad ner till köket där jag lämnade mina saker, och sen upp till caféet igen.

Det där med att jag har gjort kaffe förut, och jobbat på ett café i mer än tre år och har baristautbildning - det kunde jag ju bara glömma. En cappucino här är inte som en cappucino i Sverige, nej nej, det är som en vanlig latte fast med skum. En latte är alltså en dubbel espresso med varm mjölk och yttepyttelite skum. Som Aga, som jag tror kom från Polen, visade mig, så är en latte platt och en cappucino rund av skum. You've made coffee before, you know this! sa hon, men nej, det var ju tydligt att jag inte jobbat på ett café i London förut.

Efter ett tag gick det bättre, och med lite påtryckningar från chefen tog jag tag i saken och ställde mig vid kassan. Det blev bara några inslag där för min del, många knappar att hålla reda på. Ställde mig vid smörgåsdisken en stund och försökte lära mig om det var de ljusgröna eller mörkare gröna som var för take aways. Några fel blev det, men så är det väl i början. Jobbigt att känna sig som en newbie, men det är ju det jag är. Give it three, four days and you'll learn, sa chefen, och så är det ju. Jag ska nog få ordning på det.

Så, nio till fyra är mina tider nu, så får man se sen hur långa dagar det blir. Aga börjar halv sex på mornarna, men slutar då tidigare än de andra så klart. Hon är nog manager där, tänker jag, för jag tror Elin hade liknande tider när hon jobbade i Camden. Tillbaka imorrn, efter att ha sovit på informationen lite, och jag tror det kan bli bra. Trevliga tjejer där i alla fall, vilket ju nästan är hela grejen. Svårt att jobba med svåra människor, liksom.

Ja, just, min tunga är ett brännsår också. Dricka kokhet latte med sugrör är inte smart. Jag kommer inte känna någon smak på flera dagar. Man kan inte vara perfekt i alla lägen, minsann.

mitt jobb står på en vit papperspåse

"It seems like you have a brain, which is a rare thing for the people who come for interveiws here" sa chefen på cafét där jag var på intervju idag. "I don't doubt for a second that you're going to do a great job". Så efter en 5 minuter lång intervju fick jag adressen till caféet där jag ska provjobba nedskriven på en, för take aways avsedd, papperspåse och imorgon klockan nio ska jag infinna mig på Eatsies i Holborn.

Tacka vet jag kontakter, för inga papper ville han se, det behövdes inga bevis på att jag är jag eller att jag bor där jag bor. Bara ett enkelt samtal som mestadels handlade om Elin och att vi gått i skolan tillsammans och att vi nu bor i samma hus. Elins förra rumskamrat nämndes också då hon jobbade på caféet samtidigt som Elin men under en kortare period. Jag har en hjärna, och det är ju positivt. Det var det, och så var det med den saken.

Imorgon ska jag alltså, åtta på morgonen, ta mig från Dollis Hill till Chancery Lane Station, och sen jobba några timmar på ett café. Jag känner peppen, faktiskt. Det var länge sen jag jobbade på café nu, det känns nästan som att jag saknar dendär lattemaskinen. Efter mer än tre år på Hellmans känns det ju som att jag borde ha koll.

Jag har koll. Jag är fanimig skitbra. Jag har ju en hjärna, trots allt.

det är nervöst i magen nu.

En vecka och två dagar efter inflytt är jag inte the new kid on the block längre. Fransyskan Marie har flyttat in i huset, och igår käkade vi kinamat och snackade skit. Rolig var hon, som tur var, och kommer passa in skitbra i huset. Hon är i London för att jobba med marknadsföring, hon har någon slags praktikplats på nåt företag här. Väldigt fransk engelska är fint att lyssna på, som en gammal komedi på tv. Jag följde henne till tunnelbanan imorse för att visa var den är, hjälpte henne skaffa månadskort och oystercard, och sen gick jag tillbaka hem.

Nu är det snart fyra timmar kvar tills jag ska vara på caféet i Camden och prata om mitt framtida jobb. Förhoppningsvis. Om jag får det. Det visar sig.

Vad fasen har man på sig på en intervju för ett caféjobb i London? Jag har då ingen aning. Det blir till att modella framför spegeln med de fyra outfits jag har i min lilla garderob här. Spännande. Nu jäklar händer det.

det är dags för fredagsmys!

Bannemig, tänkte jag när jag lagt på luren, jag är för jävla bra på engelska. Att bokstavera mitt namn var lätt som en plätt, fort gick det och mitt personnummer gick som ett rinnande vatten. Simpla saker, men även sånt kan sätta sig på tvären när man ska prata ordentligt. När telefonlinjen brusar och mannen i andra luren pratar perfekt engelska kan det ju tänkas att man blir lite nervös. Men icke! Jag klarade mig felfritt genom samtalet, och nu är jag inbokad för ett möte angående National Insurance Number, i Camden den 28e september. Efter det är jag en laglig arbetare i det förenade kungadömet! Bättre sent än aldrig, tycker jag.

För att fira detta, och för att Jo från Nya Zeeland har sin kompis över på middag ikväll, bakade jag en hejdundrande kaka! Eller, vem vet. Kanske smakar det skit. Men det ser god ut. Både kaksmeten och toppingen smakade gott. Hej, vad jag kan!

en vecka gick fort, men inget blev gjort!

På fjärde försöket, tredje dagen fick jag - ännu ett avslag. Inget bankkonto kunde öppnas, trots att jag nu står med på hyreskontraktet, jag har ett brev som också intygar att jag bor här, en räkning från städfirman i mitt namn, mitt pass och mitt ID. Det räckte inte. Tydligen krävs det inte bara ett hyreskontrakt med tre underskrifter och stämplar på, utan hyreskontraktet måste komma från en riktig hyresvärd. En riktig firma som hyr ut bostäder. Att jag då råkar bo i ett hus ägt av en man som äger några hus, en bar och någon slags firma och inte kan skaffa ett riktigt hyreskontrakt verkar omöjligt att förstå. Att alla riktiga räkningar dras direkt från min huskamrats konto var tredje månad och jag därför inte kan få en räkning ändrat till mitt namn verkar synnerligen märkligt för bankfolket. Att jag också har ett IDkort utan min svenska adress på verkar udda, då adressen ju brukar stå på IDkort. Inte på svenska, säger jag, och egentligen skulle det inte spela någon roll. Det skulle innebära att jag skulle ha skaffat nytt ID tre gånger det senaste året bara för att jag bytt adress. Mycket onödigt.

Nej, det där med att skaffa engelskt bankkonto får mig att känna mig som en stor suck just nu. Som om luften gick ur mig. Men jag tar nya tag. På något sätt ska det lösa sig. Det måste det ju göra, menar jag. Det löser sig, det gör det alltid.

På måndag ska jag träffa chefen på det café där Elin jobbade, där jag hoppas få jobb. Tillbaka till den underbara restaurangbranchen alltså. Men det känns positivt ändå, det kommer bli roligt att jobba på café igen. Jag tror på det här. Förhoppningsvis kommer han kunna skriva något slags bevis på min anställning även om jag kanske får pengarna direkt i handen. Har jag något sånt bevis så kan jag förhoppningsvis öppna ett konto hos Lloyds.

Slut på veckan nu i alla fall, och jag har varit här i sex dagar. Det känns inte som att jag uträttat någonting vettigt, men jag har i alla fall försökt. Helg och tvådagarsledigt för mina kombos betyder öl och mtv och skratt. Jag har beställt sol till helgen, så att vi kan vara ute också. Tunnelbanan fungerar inte härifrån i helgen, så är det dåligt väder blir det till att hålla sig inomhus eller ta långa bussresor. Solen, snälla kom hit.



Det är inte lätt det här. Men det ska gå. Det löser sig, det gör det alltid.

jag är ett levande bevis på att jag är jag

Idag var jag på äventyr. Åkte till Kilburn, som ligger två tunnelbanestopp bort, för att gå till en bank och starta ett konto och handla kuddar på Primark. Redan igår försökte jag öppna ett konto på HSBC, men tydligen hade jag inte rätt papper för det, så idag tänkte jag försöka med Lloyds, som jag hört skulle vara lättare. Men icke. HSBC kräver bevis på att jag bor på den adress jag säger at jag bor på, i form av en räkning eller ett hyreskontrakt, och Lloyds kräver bevis på min anställning. Det förstnämnda har jag inte eftersom jag delar hus med många andra, plus flyttade in i det rum Chris redan hyr, och ett bevis på min anställning har jag inte för att jag helt enkelt inte har något jobb. Herreminje, man tycker ju kanske att två olika papper som säger att jag bor här, ett pass och ett ID-kort som visar att jag är jag borde räcka som bevis. Nej nej, så lätta är dom inte, engelsmännen.

Imorgon ska jag gå till hyresvärdens sekreterare och försöka få ut en hyresräkning från henne, och hoppas på att det räcker som bevis. Om inte så måste jag vänta tills jag antingen får anställning, eller tills jag får en räkning från min lägenhet i Sverige (som mamma måste skicka för det får inte vara en utskriven räkning) för att visa min tidigare adress.

Alla dessa bevis på allting. Jag är jag, jag bor där jag bor och jag bodde där jag bodde. Jag jobbade där jag jobbade, jag ska jobba på mitt jobb. Man är fan inte van vid att vara invandrare.

Mina nya kuddar är sköna i alla fall. Nya, mjuka och fluffiga. Precis som mina nya tofflor. För det måste man ha när man bor i London. Ett par riktigt tjejiga, fluffiga tofflor. Fast blå. Man får inte ta i så man spricker ändå.

en timma gör tiden som är kvar längre.

Jag vaknar inte före tolv om dagarna. Kanske för att jag är vaken för sent på kvällarna, kanske för att jag låter mig själv ha semester. Kanske är de två samma sak, beroende av varandra.

När jag väl vaknat gör jag inte så mycket. Sen i lördags har jag varit på Sainsburys och handlat lite, beställt simkort på nätet och kollat upp vilket bankkonto jag ska ha. I princip. Lite vin och några cider däremellan så har ni mina dagar hittills här. Jag skulle ha åkt till Primark idag, men så blev det inte. Jag råkade gå ut på baksidan och det var så varm och soligt att jag helt enkelt sket i att åka någonstans. Satt i en solstol och läste bara. I flera timmar. Semester, tror jag det kallas.

Det ska bli ordning på det här, ska vi se. Imorgon ska jag till banken och försöka få dom att öppna ett konto till mig, kanske handla lite mat och försöka hinna med Primark också. I Kilburn finns det närmsta tydligen. Två kuddar ska inhandlas, och handdukar. En liten och en stor i alla fall, så jag slipper snylta på min sydafrikan när han kommer tillbaka. När han kommer tillbaka. Snart kommer han tillbaka.

Det där med tidsperspektiv är spännande också. Nu känner jag att oj, det är redan onsdag imorgon. Jag har varit här i fyra dagar redan. Samtidigt känns det som att det inte blir kortare tid kvar tills dess att min sydafrikan kommer tillbaka. För jag har inget datum. Det är lätt att räkna dagar från start till nu, men från start till slut? När det inte finns något klart slut? Hur ska man göra för att det ska gå fortare att räkna ned då?

Jag tittar på klockan på min dator och gäspar för att klockan snart är ett. Fast klockan är inte ett. Den är bara snart tolv. Engelsk tid, Elin. En timma mindre trött. Sådärja.

det är nu det händer.

Jag flyttade till London i lördags. Packade ned det som tydligen var det viktigaste av det jag ägde i en resväska och en ryggsäck och åkte till flygplatsen. Mamma bjöd mig på en festis, och vi satte oss vid ett bord i restaurangen utanför säkerhetskontrollen. Jag var lika orolig som varje gång innan, och lite till, över att jag skulle ha glömt något viktigt."Det är en speciell stämning på flygplatser" sa mamma, och jag kan inte annat än hålla med. Folk är alltid lika nervösa, man plockar ur och i väskan för att se om pass, biljetter och annat viktigt är med. Plockar upp igen och ja, passet låg kvar på samma ställe som för fem minuter sen. En orolig och förväntansfull stämning.

Förra hösten flyttade jag till Örebro. Inom Sverige men ändå långt bort. Krångliga tågresor med en massa byten krävdes för att komma dit och hem igen. Dit och hem. Hem till Nyköping. För Örebro blev aldrig hemma för mig. Aldrig har jag väl haft sådan hemlängtan och varit så nedstämd som då. Jag åkte hem flera gånger i månaden, och jag tror att jag spenderade den mesta av min vakna tid till att längta. Längta hem till tryggheten, till det som varit; tryggheten jag trodde mig ha velat bort ifrån i så många år. Lilla Nyköping där jag aldrig lärde mig gatnamn för jag kunde staden som baksidan av min hand. En hel dag kunde jag gå och titta ned i marken för att jag visste precis hur många steg jag skulle ta innan jag behövde svänga. Men jag behövde en förändring, kände jag. Jag saknade min bästa vän, såklart, som flyttat till Örebro året innan. Så jag sökte en utbildning, Teaterpedagogprogrammet, för att komma närmare, och komma bort. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Utbildningen var bra, och vännerna fina, men det var inte rätt. Inte rätt tid, inte rätt stämning, inte rätt för mig.

I julas flyttade jag hem igen. Sen dess har jag jobbat nästan oavbrutet, jag har bott själv i min fina lilla etta mitt i stan och jag har njutit. Njutit av att bara finnas, att ha en vardag som jag trivts med och att ha nära vänner hos mig. Jag har klagat och jag har stressat, men jag har varit lycklig. I hjärtat var det den lugnaste och finaste tiden hittills i mitt liv, även om vardagen var slitig.

Sen åkte jag till London. Även om jag trivdes väldigt bra i min lilla lugna bubbla hemma i Nyköping så ville jag känna känslan av att vilja bort igen. Jag kände att jag trivdes för bra, att jag kanske skulle fastna om jag bara stannade. Fastna har jag aldrig velat, även om jag älskar hemma. Jag vill se mer. Så jag bokade en flygbiljett med Ryanair för att hälsa på min kompis från gymnasiet. Jag kom till London, och jag älskade det. Det var mycket självrannsakan dom dagarna, mycket genomgång om vad som gjorde att det kändes som det kändes i Örebro, bland annat. Varför jag trott att jag ville bort och varför jag så gärna ville hem igen. Jag satt på caféer och skrev och skrev, för att på kvällarna dricka vin och umgås med Elin. Hon jobbade på ett café på dagarna, och var därför tvungen att gå och lägga sig ganska tidigt. Det ville inte jag, så jag satt i vardagsrummet och fortsatte dricka vin med en väldigt trevlig man från Sydafrika. Han fick mig att skratta, och vi kom bra överens. Trevligt med lite sällskap när vännerna måste sova tänkte jag. Min sista kväll den resan tog jag med Elin och hennes dåvarande roommate Eliza till ett ställe på Brick Lane som heter Casa Blue. Dit kom även den trevlige sydafrikanen. Vi drack vin och pratade, det var flörtigt och fint och mysigt och allting var trevligt. På tunnelbanan på väg hem pussade jag honom på kinden, och fnissade sådär som man gör när man har druckit lite vin och pussar på nästan främmande män på tunnelbanan i London.

Efter den resan blev det fem resor till under fyra månader. Jag sov aldrig mer i tältsängen i Elins rum, jag fick min egen plats i min sydafrikans säng. Närmast fönstret, där sover jag. På sidan, i fosterställning ligger jag, och han ligger bakom mig och håller om mig. Det blir varmt under täcket när man ligger så nära, men jag har alltid hatat att frysa. Vi ligger tätt ihop hela natten och när vi vaknar ligger vi kvar i sängen i flera timmar och pratar och skrattar tills någon plötsligt är så hungrig så vi verkligen måste gå ned till köket och äta.

Det är så det ska vara. Men nu är jag själv här. Själv i min älsklings säng, i hans rum. Han är på andra sidan jorden och kämpar för att komma tillbaka. Kämpar för att få sitt visum förnyat så att vi kan bo ihop. Några veckor till hoppas vi på, sen får han komma tillbaka. Några veckor tills hans företag fått tillstånd att sponsra honom, några veckor tills han fått sitt jobbvisum. Några veckor till, sen bor vi ihop. Tills dess bor jag i hans rum, och försöker komma i ordning i min vardag.

Så gick jag i alla fall igenom säkerhetskontrollen på Skavsta flygplats utanför Nyköping, efter att ha kramat mamma en lång stund. "Vi ses snart!" sa vi, och det hoppas jag verkligen.