världens bästa är hon, minsann

Idag åkte min mama hem. Efter en helg i London med mig åkte hon med Southbound från Camden Town och jag med Northbound. Hon gick rakt fram i tunneln och jag åt vänster. Sen var det helt plötsligt mer än en månad tills vi ses igen. Efter mer än två månaders väntan kom hon hit, och på en helg var det slut igen. Det är inget bra med besökare, för man får hemlängtan. Och från och med nu får inga besökare åka hem på en söndag. Det blir nog så att det blir strikt förbjudet. Ni får förstå att söndagar är tråkiga dagar, dåliga dagar, ledsamma dagar, och att man inte behöver bre på ledsamheten med att någon nära åker ifrån en för att inte återförenas på lång tid. Mama åkte hem i alla fall, men det har varit världens bästa helg.

I fredags dök mama upp på mitt café, och vi åkte till Covent Garden och åt på någon medelhavs-restaurang. Lite smaklöst men trevligt, att dricka vin och skratta och prata och prata och prata. Sen åkte vi hem till mig, drack lite mer vin, åt chips och godis och pratade ännu mer. Vi har shoppat och vi har gått, shoppat ännu mer och trängts med folk och gått lite till, ätit god pasta vid Embankement och sett Twilight på tv.

Min mama är världens bästa mama. Nu är det en månad och nio dagar kvar tills jag åker hem. En månad och nio dagar tills jag får träffa mina kära igen. Att träffa mama skapar hemlängtan. Det var inte meningen att jag skulle bo här själv, ju. Jag skulle bo med honom jag är kär i. Det var inte meningen att jag skulle bo själv. Det var meningen att jag skulle ha sällskap. Det är inte lika lätt när man är själv, att hitta hemkänslan i något som är så stort och opersonligt. Då är det inte konstigt att man längtar hem när man träffar mama. Och det är konstigt hur mycket mer hemma det kan kännas var som helst, bara man har mama med sig.