kladdkakshets

Idag känner jag mig tjock. Det är inte så konstigt, efter att ha ätit en hel kladdkaka nästan helt själv på bara två dagar. Men då har jag sprungit och gjort situps och armhävningar fyra dagar i rad också, så jag tyckte jag var värd fett och socker. Jag kanske inte var värd så mycket fett och socker bara. Inte konstigt att hon blivit tjock, kanske du säger. Inte konstigt att jag blivit tjock säger jag. Men bättre att motionera och sen äta kaka än att bara äta kaka. Ett steg i rätt riktning, kan tyckas.

Äsch. Jag är brud och ibland får jag äta massor med chokladkaka. Det bara är så. Nog med försvarstal.

att vara unge i paradiset

På bussen hem från intervjun fick jag en så märkligt stark minnesbild av någon anledning. Jag tänkte på Dalarna, på mitt paradis; min röda stuga med vita knutar och dalablå dörrar.

När vi vaknar på morgonen springer vi ungar in till mormor och morfars lilla stuga och äter frukost. Tunnbröd eller lingongrova eller gott gräddat med skinka och varm choklad som vi rör med guldsked och när man rör med guldskeden kan det hända att man hittar en guldpeng i koppen när man är färdig.

Innan lunch kanske föräldrarna och morföräldrarna, som inte målar hus eller hugger ved eller fäller träd eller röjer, sitter på trappen utanför verandan på storstugan och min mama och min moster skrubbar färskpotatis i en stor hink. Jättevarm svensk sommardag och gräset är sådär extremt grönt och himlen är sådär himlablå och alla blommor är sådär jättegula eller blå eller lila eller röda och vi ungar springer runt och hjälper till då och då med en potatis eller två.

I hagen kanske det står en häst och frustar och vi matar henne med sockerbitar och knäckebröd och leker kiosk och lagar mat i lekstugan och springer på grusvägen ner genom skogen till sjön och vi får inte ont i fötterna för vi vet precis hur vi ska springa för att undvika vassa stenar och kottar och barr. Vi blir fega när vi kommer ner på bryggan för insjövattnet är kallt och mörkt och djupt men tillslut vågar vi oss ner för stegen morfar satt dit till oss och simmar ut, men inte för långt för det finns faktiskt sjöodjur i sjön och gammelgäddan kanske kommer och biter oss i stortåna. Sen springer vi över spången och genom skogen och över grusvägen och upp till stugan och kramar våra stackars solvarma föräldrar med våra iskalla badkroppar.

Sen blir det mat och vi dukar med vit duk och blommor från hagen på bordet under den stora tallen och tar alla stolar vi kan hitta för vi är många som ska få plats. Så äter vi färskpotatis som vi mosar på tallriken med bregott och flingsalt, varmrökt lax och romsås, och dricker saft och pratar och skrattar. Till efterrätt äter vi rabarberpaj med vaniljsås eller färska svenska jordgubbar med gräddmjölk och dricker mormors hemgjorda svartvinbärssaft och jag och morfar och bror vill ha djupa tallrikar till pajen för vi äter vaniljsås med lite paj istället för tvärtom.

Sen blir det kväll och vi tittar på teve allihopa eller sitter kring bordet på verandan och pratar länge, länge. Vi kryper till kojs i sängar och på madrasser och i soffor och alla snarkar och pratar med varandra i sömnen.
Stugan är såld nu. Det blir inga fler sådana här somrar. Någon gång hoppas jag att mina egna ungar också kan skriva sådana här saker. Sådana här minnen ska mina ungar ha. För det var fan fint att vara unge när man fick fira sommarloven så.

curryfingrar

Så jag jobbade i helgen. Äntligen kommer det slängas in några pund på det just nu ekande tomma kontot. Jag jobbade i lördags från halv två till nio, ungefär. Sa hej till Matt Lucas och serverade Noel Gallagher. Han hejade på Man City och försvann från restaurangen fortfort. Men jag fick servera honom och jag hann se att han har ett extremt runt huvud. Som en fotboll. Eller, mer som en basketboll, för det var stort också, Noels huvud. Nästa match är nästa helg, jag återkommer om vilka fabulösa människor jag stöter på då. Jag är tuff. Det är egentligen bara det jag vill säga.

Strax ska jag iväg på intervju igen. Callcentre för ett företag som säljer/trycker/designar flyers och posters och visitkort och sånt på nätet. Vi får väl se. När killen ringde igår och ville boka intervju hade jag helt glömt att jag sökt jobbet, så jag lät nog lite bortkommen där i telefonen. Men men, nu ska jag iväg i alla fall.

När jag kommer hem kanske jag trotsar hostan och förkylningen igen och ger mig ut på springtur. Det gjorde jag igår också, faktiskt. Nu jäklarns.

Mina naglar är gula för jag lagade currykyckling igår. Fräsht när man ska på intervju, liksom.

sudokusjukan

Det är soligt här ska ni veta. Jag har förstått att det regnar, snöar och haglar om vartannat i Svedala, och då känner jag mig extra glad när jag slänger på mig bikinin och slår mig ned i en av stolarna på baksidan. När det blir för svettigt i vecket på magen får man gå in och dricka ett glas vatten, och tänka på att man kanske skulle ta en promenad och minska lite på vecket. Men nej, det är för varmt och för skönt på den vindstilla gården, så jag slår mig ned i min stol igen och pillar med ett sudoku. Ja, jag har blivit smittad. Chris började förra helgen och idag försökte jag. Det gick... sådär, kan man väl säga. Får gå kurs hos farsgubben tror jag, för det verkar aldrig vilja lösa sig för mig.

Innan jag slog mig ned i solen och blev en deg (andra kallar det grönsak, men det känns för stelt och upprätt för den position jag satt i) var jag på arbetsintervju. Det var Wembley igen, det var DNC (företaget som har hand om alla restauranger och kiosker runtom på Wembley och Emirates) igen, men denna gång kontorsjobb, receptionist på deras huvudkontor. Det kändes helt okej, jag svarade på alla frågor, jag förstod henne, hon förstod mig. Sen skulle det testas. Jag blev satt på grammatikprov och snabbskrivningsprov och dom båda kändes hyfsat lätta. Skriva på dator har man ju gjort förr så det går ganska fort. 43 ord i minuten tydligen, när jag skriver på engelska. Sen var det prov i Word och Excel. Herreminje, vad jag trodde att jag kunde mer. Ärligt talat så gick det käpprätt åt helskotta. Vi får hoppas att de ser till att jag är ung och villig att lära mig. Det är i alla fall vad jag ska skriva i mailet jag ska skicka. Man ska alltid tacka för intervjun, har jag hört. Så det ska jag göra.

Jag är alldeles jättesugen på ett glas vin. Efter att ha haft en vit vecka, och helgen efter bara druckit ett par cider hade jag glömt hur gott det är med vin. Jo bjöd mig på ett glas rosé igår. Mersmak, säger jag. Men jag är fattig. Inget vin för mig inte. Inte ens på en fredag.

the grand tour

här bor jag!

det här är vårt kök
med gasspis, två kyl/frys
två soffor, en fåtölj och en tv
och tvättmaskin, såklart

utanför köket börjar vi få till en finfin trädgård
där vi snart hoppas få skörda vitlök, gul lök,
sallad, basilika, tomater, jordgubbar och spenat.
blommor har vi också, som klättrar på väggen

på nedervåningen bor scott från sydafrika och jo från nya zeeland
i rummet brevid köket
och uppför trappan kan man gå på toa och duscha i två badrum
brendan från sydafrika bor precis framför trappan
och i andra änden av 'korridoren' bor vi
ännu en trappa upp bor, än så länge,
frick och hennes kris från nya zeeland
och fransyskan marie

och här är vårt rum
när vi får råd blir det nya gardiner
nytt bäddset och kanske ommålade möbler
tills dess får vi nöja oss såhär
och det är inte fy skam
bannemig

men tro inte att ni slipper komma hit för det
jag räknar kallt med besök under sommaren
bara vulkanen slutar spotta och vinden vänder

tråkelitråkarbetslöshet

Det syns inte på himlen att det är aska överallt. Men tydligen hindrar det hela Europa från att ta sig någonstans. Folk bussar sig fram i dagar och veckor för att komma hemåt, och hotellen sätter skyhöga priser på extra hotellnätter. Min huskamrat Jo jobbar för två för att en lärare är fast på Malta, rektorn är fast någonstans och vice rektorn är någonannanstans. Det var ju skollov här nyss, så alla var på semester. Frick hoppas på att kunna åka hem till Svedala imorrn, det är hennes födelsedag och hon vill inte missa syrrans möhippa på lördag. Vi får väl se om hon kommer iväg. Vi har ett vad här, alla la in två pund. Jag och Chris röstade nej, hon kommer inte iväg. Scott, Jo och Elin röstade ja, hon åker utan problem. Just nu har Ryanair inga flyg tills imorgon klockan ett. Spänningen tätnar!

Det är förbannat jävla pisstråkigt, ursökta språket, att vara arbetslös. Och att vara halvsjuk och förkyld och hosta slem samtidigt gör inte saken bättre. Inte ens en promenad orkar man gå på för jag blir anfådd när jag går upp för trappan. Så jag sitter i soffan med min dator mest hela dagarna. Söker jobb. Kollar facebook. Läser bloggar. Igår städade jag. Plockade isär dammsugaren och tömde den på skit. Det var inte konstigt att den inte funkade, kan jag ju säga. Äckelpäckel. Så städade jag rummet. Dammsög och dammade och plockade iordning i skåpen och bäddade rent. Sen kom jag på att ni ju inte sett hur jag bor. Kanske skulle man fota en liten rundtur? Jag återkommer.

Jag är uttråkad, och tvingas underhålla mig själv. Och jag är faktiskt inte rolig.

diamanter och jävlaranamma

Så min audition gick som den gick. Åt pipsvängen, helt enkelt. Fast egentligen gick den ganska bra, tycker jag. Jag är inte besviken på mig själv för jag gjorde bra ifrån mig och tamigtusan vad jag imponerade på mig själv när jag sjöng. Jäklar vad jag tog i och aldrig trodde jag väl att jag kunde sjunga så bra. Fick tillochmed komplimanger efteråt av andra sökande. Dendu. Men jag gick inte vidare utan fick åka hem efter första delen på dagen. Det var in första audition, trots allt. Folk söker fem gånger till samma skola och till sjutton skolor om året för att komma in på någon av dom. Tänk på Judy Dench. Det säger alla som vill bli skådespelare - "Tänk på Judy Dench!". Jag har en audition till innan det är över för i år, den tjugoandra maj. Då jävlar.

Jag har varit på Emirates också. Arsenal, du vet. Lyssnade på föreläsning om DNC, företaget som har alla restauranger och kiosker och håller konferenser och sånt på Wembley och Emirates. Gjorde några små quiz och lite grupparbete. Sen ville en man i fin kostym prata med mig om jobb. Servitris. Fancy schmancy, créme de la créme, top of the league, storfräsarnas och kändisarnas restaurang. Diamond Club. £ 20 000. Per år. För att äta, bara. Per person. I påskpresent fick medlemmarna 6 stycken handmålade miniägg som kostade multum. Det vet jag för Scott beställer allt sånt. All mat och dryck och extra saker och handmålade miniägg. Där vill dom att jag ska jobba. Som servitris. Hejudamig, det blir en nervöst bajsnödig vår det här. Dom erbjuder i alla fall lite träning. Imorrn kväll ska jag på serveringskurs, och förhoppningsvis slipper jag göra bort mig på lördag. Det är match på lördag, och då ska jag jobba. Helskotta.

På fredag ska jag på intervju. Klockan tio på morgonen ska jag infinna mig på Wembley. Receptionist ska jag intervjuas som. Jag hoppas på det, för det vore jäkla nice. Tjäna bra pengar och svara i telefon och sortera post och slippa springa runt bord. Nu ska jag bara lära mig att skryta om mig själv. Inte ljuga, men alternera sanningen. Framhäva det som är bra med mig. Framhäva mina fantastiska administrativa kunskaper. Herreminje. Vad ger jag mig in på?! Nej, tänk på Judy Dench. Man måste kämpa och försöka för att lyckas. Försöka om och om igen och inte ge upp. Tro på sig själv och lita på att man kan.

Ha lite jävlaranamma.

I framtiden kanske dom säger
"Tänk på Elin Sundberg".

feber och ynklighet

När jag borde plugga monologer, läsa pjäser och lära mig sånger jag betalat dyra pengar för noter till så gör jag istället ingenting. Eller, jag har äntligen fått igång min internetbank till engelska bankkontot. Jag har läst bloggar och stirrat mig blind på datorskärmen och läst statusuppdateringar på ansiktsboken. Ingenting vettigt.

Och jag har lyssnat på Cat Stevens hela dagen. Speciellt den här låten. På repeat. Den är fin. Den tycker jag att ni ska lyssna på. Far borde lyssna på den, för jag tänkte på honom när jag lyssnade på den.

För övrigt är det inte den sången jag ska lära mig. Inte ens i närheten.

Jag kallar det nervositet och stressapati.

auditionplugg

Jag fick årets första solbränna igår. När jag inte har nån tröja på mig ser det ändå ut som att jag har ett vitt linne. Fast linnet jag hade på mig igår var svart så är mönstret det efterlämnade vitt, med bruna ifyllningar. Kan man säga så, ifyllningar? Jag blev solbränd igår i alla fall, efter att ha suttit i solen mot en vägg och läst Shakespeares Troilus & Cressida i flera timmar. Vilken tråkig pjäs, måste jag säga. Extremt. Men å andra sidan är väl inte pjäsmanus de roligaste att läsa. Dom ska ju ses, för tusan. Jag ska ju spela dom. Göra dom intressanta, underhållande och banbrytande. För man kan göra det med pjäser som är flera hundra år gamla. Bryta banor alltså. Revolutionera. Det ska jag göra en vacker dag. Minsann.

En vecka kvar till audition och jag har läst två pjäser av tre, jag kan två monologer av tre och jag tror att jag bestämt mig för vilken sång jag ska sjunga. På en vecka ska jag läsa ett till pjäsmanus (A Delicate Balance av Edward Albee), lära mig en monolog (från Albees pjäsmanus) och lära mig sjunga. Inte bara lära mig sjunga just den sången, men lära mig sjunga. Punkt. Sjunga inför folk. Hejudamig, vad har jag gett mig in på? Jag får hoppas att jag kan ersätta nervositeten med någon slags glimt i ögat när det är dags.

Sömnbesvären har börjat, i alla fall. Det är förjäkligt att inte kunna sova och inte blir det lättare med en snarkande kärlek brevid sig.

Om en vecka får vi också finbesök i Londonlandet. Denise och hennes karl kommer till stan och det ska firas med dunder och brak. Jag hoppas att vi kan fira något annat också. Annars blir det en fin tröst att få sällskap från Svedala.

väntan och uttråkning

När Carro var här var vi ute på äventyr, sprang mellan tågvagnar som rullade och hoppade runt i en tom vagn. Mer sånt nu, vore fint. Kanske inte just riskera att hamna på en tågräls, men roliga saker. Jag måste få sluta vara uttråkad, för det är fasen tråkigt att vara hemma varje dag och försöka 'spara pengar' och söka jobb och plugga monologer. Det måste jag ju, plugga, för jag vet ju vad jag vill med mina nästkommande tre år, men det är tråkigt. Ge mig solsken och roliga dagar.

Eller så kan folket komma hem från puben nån gång och äta min taco-paj.
Kom hem nu, folket.

mars 2009
London

mars 2010
Nyköping

kärlek.