skulle byta en skräckis mot romcom any day

Snabb re-cap:

>fika med söt-Petro i Covent Garden i torsdags. Våffla och kaffe och livs-uppdatering. Årets första utomhus-fika, och med så fantabulöst sällskap kan det inte bli annat än fint.

>hej-då-vin med några jobbtjejer i fredags. Massor med hej-då-vin. Hej-då-vin som blev till vi-åker-till-centrala-london-mitt-i-natten-och-möter-upp-våra-karlar-vin. Mötte upp karlarna. Splittrades. Chris och jag tog taxi hem vid halv tre.

>oplanerad bakis-ness i lördags som inte fick ta sin tid. Vaknade av väckarklockan klockan tio och åkte till Camden och mötte upp Örebro-Rebecka vid ett. Turistade lite bland roliga hårfärger och rökelse och fina små gränder. Åt vegetarisk fantastisk mat. Skvallrade om livet som var och livet som blev. Bestämde oss för att ibland måste man få ge upp, och att ibland är det det bästa man kan göra.

>skulle på Anthony Hopkins-skräckis med Chris i går kväll. Helt inställd och panikslagen rörde jag mig mot bion. Jag visste att jag inte skulle kunna sova på flera månader. "Two for No Strings Attached" säger killen som lämnar ut våra förköpta biljetter. Sicken fantastisk överraskning! Inte skulle vi alls gå på skräckis, min fina karl hade bokat biljetter till romcom med Natalie Portman och Ashton Kutcher istället, minsann. Himla, himla fin överraskning.

>söndagen har gått i husmoderns tecken. Tvättat, städat, diskat, hängt tvätt, plockat undan min disk, andras disk, mer andras disk, diskat andras disk, plockat undan den. Städat efter andra. Diskat andras disk. Plockat undan. Ibland är det kul att bo i kollektiv. Ibland inte. Lagat sparris-soppa.

>pratat med finaste mama och finaste Caro. Gnällt över att det är så långt kvar tills vi ses. Insett att det bara är 20 dagar. Insett att vi inte setts sen Augusti 2010 och det var jättelänge sen. Blivit glad för att det inte är så länge tills vi ses. Längtat.

>färgat håret. Superduper rött och lite som Ronald McDonald. Fast inte krulligt, såklart.

>bestämt mig. Nu jäklar ska det tagas tag i det här. Det här livet, den här kroppen, sättet, vanorna. Nu jäklar.

Så. Godnatt.

summer lovin

Inatt drömde jag om Gästabudet. Någon märklig version, visserligen, så som det blir i drömmar, men ändå. Det var fint. Synd att man inte kan känna dofter i drömmar, för det luktar så gott på borggården jämt. Alla var där, fast såg ut som för fyra, fem år sedan. Dom spelar Gästabudet igen i sommar vet ni, och ni måste gå och se det då. Förstår ni väl.

lite sverigenostalgi

min älskade mama. älskade, finaste mama.

vin hos bästa sara och tokljust dagen efter

fika med bästa grabbarna

fika och lek och massor med pussar och kramar med finaste vildingarna

fika med mellanbror och Anna och bästa minsting-Hedvig
inte så liten längre, minsann

kvällsmat hos super-farsan

och annat också. man hinner mycket på fyra dar, om man vill. imorrn bokar jag expressdygn till Stockholm.

äta sova äta sova

Jag och Chris jobbar i skift. Inte egentligen men det är så det känns. Jag vaknar tidigt och går till jobbet, han sover sent och har kurs på kvällarna vid datorn. När jag går och lägger mig går han och ser på TV.

På fredag är kursen slut, så får vi lite normala rutiner här i huset.

trött i hjärnan

Tillbaka i London efter en lika fantastisk som omskakande helg i Nyköping. Lördagen var lunch med mama och yngsta bror, fika med mormor, morfar och moster, middag med papa, yngsta bror, papas tant och papas tants son med vän i Oxelösund, vin hos Sara med Zäta (vin som drog över långt in på söndagsmorgonen, och som inte alls slutade med vin utan allt annat vi kunde hitta i barskåpet - aj dagen efter men, oj, lätt värt det).

Söndagen började alldeles för sent med fika med finaste Zäta och sen fika med pojkarna. (Inte igår vi sågs, jag och mina boys. När man får veta att killkompisen har sambo och dom har vart tillsammans i 1,5 år, då var det för länge sen man sågs. Och andra har flyttat till ny stad för hans utbildning på tre år var färdig. Och tredje bor i Nyköping igen efter en sväng till Linköping och pluggar något med natur som jag inte riktigt fick kläm på. Alldeles för länge sen. Ett par klyshiga "Vi borde ses snart igen" byttes ut mot "Om du flyttar till Nya Zeeland kan vi ses lika ofta som vi gör nu!" och "Vi ses om två år igen då!". Det hoppas jag inte. Jag hoppas att vi ses snart igen.)

Efter fikat var det hem till mor som gällde, där mina vandaler till älsklingsbarn kom med min äldsta bror och Lina. Åh, mina älskade ungar. Jag kramade och pussade och fotade allt vad jag kunde för att fylla på minnesbanken tills vi ses igen. Bästa barn.

Söndagskvällen var välförtjänt mys i soffan. Käka grek-mat och kolla på TV. Fint.

Måndagen var lunch med Sara och hälsa på mellanbror och Anna och min finaste, bästa Hedvig. Snart blir det ett syskon till i den familjen, och jag vill vara hemma då. Vill vara barnvakt jämt och bli favoritfaster. Men när man bor långt bort får man ge presenter istället, och muta ungarna.

Igår åkte jag hem. Sådär angsty som jag är blev jag en hög av mush på planet, och slutade inte grina förrän jag somnade hemma i sängen. Nu måste jag boka biljetter till mars, och hoppas att månaden går fort.

Sverige, vi ses snart igen.

med en enkel tulipan

Visst kan man köpa sig friskare. I alla fall lite ytligt i själen lyckligare, och på så vis friskare. Tacka vet jag H&M, och tacka vet jag Claire's. Nya tjusiga örhängen, en fantastiskt fin vår-jacka, en scarf och randiga, liten-pop-Elin-linnen. Fina fisken, serru.

här försöker jag lite nonchalant visa nya scarfen, jackan och mina urtjusiga tulpaner på en och samma gång. Gick sådär, kan tyckas. Rätt charmigt, tycker andra.

Vill ni se mer av jackan, scarfen eller mig för den delen så finnes jag i Nypan nästa helg. Fruktansvärt upptagen, dock. Så går det när man är så charmig som jag.

snytslut

Det står på min flaska nässpray att man inte får ta mer än tre doser per dag. Jag har nog tagit 6 gånger idag, minst, för vad annars ska man göra när man inte kan andas? Det är så svårt att äta när man är förkyld, man bara sätter i halsen för att man inte kan få in luft genom näsan. Underskattat verktyg, näsan, tycker jag. Som om man skär sig i fingret och inte kan använda det på ett par dar, då märker man hur mycket man använder det. Som näsan. Den använder man ju jämt.

Imorrn tänkte jag trotsa förkylningen och åka och shoppa mig lycklig, och kanske dammsuga rummet. Men mest tänkte jag shoppa. Och boka flygbiljetter. Tre gånger Sverige i vår, det blir fint. Nästa helg börjar det, sen en helg hos finaste Caro i mars, och som sagt Håkan och bror i Norrköping i April. Sen är det tamigtusan folks tur att hälsa på mig. Sommar i London, någon?

Kvällens plan är Ben & Jerry's Phish Food i sängen framför The Tourist. Ibland är det skönt att vara sjuk.

åren har nog slitit hårdare på mig

Min kära bror Rasmus gav mig, och sig, biljetter till Håkan Hellström i Norrköping i April i julklapp. Fantastiska bror, nostalgiska Håkan och jag. Lyssnade på nya albumet igår kväll, och kände hur liten-Elin ville fram! Prickiga linnen och för stora, trasiga jeans, randiga t-shirts, Cheap Monday's och pins kanske blir vårens grej. Vem vet. Jag är ju bara 21 trots allt, liten-Elin är fortfarande rätt liten. Pop-brud, det vore inte så dumt att vara sån igen.

Ushaka Sea World, Durban, 5/1/2011

Scott & Jo
the antici...pation före sälshowen var extrem

Jag vet inte hur många gånger jag sa "jag hatar dig" på vägen mellan biljettkiosken och hajtanken. Det var inte en eller två i alla fall.

Efter fem minuter i hajtanken, och efter att ha acklimatiserat mig till det iskalla saltvattnet, dök jag upp ovanför ytan och frustade "TACK!! Tack för att du tvingade mig att göra en sånhär hemsk sak!!". Och så försvann jag ner i buren igen.

Jättehajen Allan

Och efteråt åt jag min Sydafrika-vistelses, och mitt livs, andra ostron. God smak, men jag vette tusan om konsistensen är nåt för mig. Jag testar gärna igen dock, man vet ju aldrig.

Nu ska jag kurera min förkylning med lite sömn. Godis och After Eight-kaffe har ju inte hjälpt det minsta, fast det i kombination med kompishäng på distans med både Therese och Caro gjorde susen för själen.

vem ska jag tro på tro på tro på när

Det gick hyfsat på min audition. London Academy for Music & Dramatic Arts gör mig nervös, och allt repande att stå still försvann direkt jag klev in genom dörren. Om ett par veckor får jag veta, men svensk som jag är vågar jag inte hoppas för mycket.

Jag ställer in mig på att jag inte kommer in, för kommer jag in blir det en så fantastisk överrasking, och gör jag det inte så blir jag inte lika ledsen. Sådan himla kulturskillnad det är, en sån liten sak. Sydafrikaner ställer in sig på att det ska gå utmärkt, en titta-sig-i-spegeln-och-säga-jag-är-bäst-attityd. Men då blir man ju så himla besviken, tänker jag. Det har nog med Gud att göra, bestämmer jag mig för. Svenskar tror ju i allmänhet inte så mycket. Lättare för sydafrikaner som har Gud att vända sig till, hoppas på, lita på. Jag har ingen annan att lita på.

Jag får helt enkelt börja tro lite mer på mig själv. Det kommer gå bra, för jag är bra. Det såg dom genom nervositeten och bakom allt trampande fram och tillbaka. Kanske inte går i år, men nästa, eller året efter det, eller senare. Rakt tillbaka i negativiteten.

Jag måste börja tro lite mer på mig själv. Lita på mig.