fredag 27 augusti 2010

ingen växel på en pundare

När vi skulle åka hem från Svedala lämnade mama av oss på flygplatsen och åkte tillbaka till jobbet. Sicken tur att det inte är långt, för efter 10 minuter ringer jag, upprörd och stressad, och säger att vi glömt våra pass och biljetter på mamas skrivbord. Noteras bör att det inte är första gången jag, på grund av mitt kontrollbehov (jag packar upp och i och packar om massor med gånger innan avfärd) glömt pass och biljetter på ställen som inte är min ryggsäck. Helt värdelös är jag, bannemig.

Väl igenom passkontrollen ställde vi oss i kö för att gå på planet. Happ, trodde vi ja, pyttsan. Planet försenat och vi var tvugna att gå tillbaka genom passkontrollen och ut i restaurangdelen igen. Där stod jag själv i tio minuter och väntade på en sydafrikan som dom inte ville släppa tillbaka in i landet. Tillslut kom han ut, och vi slog oss ned för att vänta vid en stolpe vid en papperskorg.

Till slut fick vi i alla fall gå igenom passkontrollen igen, och ställa oss i kö - igen. Vi kom på planet fort som sjutton. Sen blev vi sittandes. Tidsuppfattningen må vara lite rubbad, men det var mycket längre än vanligt så kanske en timma, vad vet jag. Vi kom iväg till slut i alla fall, och allt gick fint.

På Stansted hade vi såklart missat vår buss, men kom iväg en timma senare än planerat ändå. På Baker Street där vi skulle ta tunnelbana hem krånglade maskinen och vägrade spotta ut växel på min 20-pundare, så där blev vi stående en halvtimma medans fallet utreddes.

Vi kom hem till sist i alla fall. Och vi krashade inte, varken med bussen, tunnelbanan eller flyget. Ungefär allt annat gick fel, men vi lever i alla fall. Nu är det tredagarshelg och jag är utfattig. Lugn helg med tomatsoppa till lunch och middag och dålig film på teve. Peppen är på.

onsdag 25 augusti 2010

det suger

Till slut kom det. Det sista avsnittet av säsong 1 av True Blood. Oj, vilket knark det är, egentligen. Alldeles beroendeframkallande.

Något jag önskar kunde ta slut är Heroes. Det tar tamigtusan aldrig slut, och jag som föredetta superfan kan liksom inte sluta mitt i. Vi är i slutet på säsong 4 nu, men varje avsnitt är nästan jobbigt att se. arje avsnitt känns lite längre än det förra, lite tråkigare, lite mer krystat. Nej, nu vill hag se något annat.

Nästa serie blir Dexter. Spännande, minsann.

tisdag 24 augusti 2010

lost in translation

Jag glömde ställa om mobilklockan från Sverigetid till England-tid och sitter nu och äter frukost en timma för tidigt. Mycket tråkigt. Nu går jag och lägger mig igen.

fredag 20 augusti 2010

katitzi goes to sweden

Äntligen. Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN. Idag åker jag till Sverige, till Nyköping, hem. Bara för ett par dagar kommer jag finnas i min (för den är faktiskt min i ett par dagar till) lägenhet för att plocka ner saker i lådor och rensa och slänga och bli sentimental och ställa undan och tänka "men kommer jag inte vilja ha den här när jag blir äldre?".

Det ska ätas middag med en mama och bröder och fästmör och en mamas bf, men kanske bäst av allt, en brorsdotter; det ska träffas vänner och kramas tills axlarna gör ont och det kommer gråtas floder så, se upp Nyköpingsån för risken finns att det blir översvämning. Det ska packas ännu mer och träffas vänners nya bebisar och fika och dricka svenskt kaffe och äta kanelbullar och chokladbollar och träffa pappa och umgås umgås umgås. Boende i en egen lägenhet med en kärlek ett par dar efter ett år i kollektiv blir fint, och jag hoppas att ni kommer och hänger. Hjälp mig rensa, eller titta på med en kopp kaffe i handen, mig kvittar det, men kom. Kom och häng.

Ställ undan finporslinet och göm senapen -ikväll kommer Katitzi till stan.

lördag 14 augusti 2010

om att känna sig borta

Det är hemskt tråkigt med folk som klagar. Så jag säger bara såhär; den här veckan har jag haft sjukt mycket hemlängtan, gråtit en massa och tänkt att herreminje, vad jag saknar den svenska sommaren och mina nära och kära. Men nästa helg kommer jag hem för ett par dagar. Träffa mig då. Kom och hjälp mig städa, eller bjud på kaffe och bulle.

Då lovar jag att inte klaga mer.

torsdag 12 augusti 2010

ingen miljonvinst än

Jag är lite sådär halvsjuk igen. Förkyld till tusen och rosslig i halsen och hängig och vill mest bara krypa ned brevid Chris under täcket och se på film hela dagen. Men icke. 'TV är inte på riktigt; riktiga människor kan inte sitta på ett café hela dagarna utan måste faktiskt gå till jobbet' läste jag igår att Bill Gates hade sagt. Trist, tycker jag. Han låter som en bitter människa. Trist att vara bitter när man är så rik. Hade jag vart så rik hade jag stannat hemma från jobbet idag och sett på film med min kärlek. Men, så är ju jag en riktig människa också. Ingen Bill Gates direkt.

måndag 9 augusti 2010

möt mig i hörnet vid 7eleven

Sara kom hit i lördags. Det fixades och donades och sprayades hår och limmades ögonfransar och byttes strumpbyxor och skrattades. Vi åkte taxi länge länge och sen drack vi öl och skrattade och fotade och pratade och åt och skrattade och fotade ännu mer i flera timmar. Sen åkte vi taxi länge länge och blev tröttare och tröttare och när vi väl kom hem gick vi och la oss på en gång, men somnade inte för vi snackade i en timma först som sig bör när man sover över.

I söndags åktes det tunnelbana och shoppades och åts vindruvor och jordgubbar i Hyde Park och köptes mat och grillades grillspett och vi var mätta, så mätta och lyssnade på musik och pratade om allvarliga och inte allvarliga saker och grät tills kinderna var blöta och svarta och ögonen röda och vi började skratta igen för herreminje så fånigt det ser ut med maskara-tårar på kinderna.

Idag åktes det tunnelbana och åts pizza på Pizza Hut och dracks kaffe på Starbucks och pratades mycket mycket och sades hejdå och gräts lite till bakom mörka solglasögon och försökte shoppa för att må lite bättre men mådde bara sämre och hittade tillslut en plånbok men blev inte glad för det och åkte hem och blev inte glad ändå. Är fortfarande inte glad.

Slutsats; Ni får inte hälsa på mer, vänner. Det är för himla jobbigt. Ni får inte komma hit för jag vet hur länge det dröjer tills vi ses igen och det är ett jäkla skit och ett jäkla gift när vi ses för jag vill bara ha mer men det får jag aldrig. En liten dos och sen ingenting på alldeles för länge. Kom inte hit mer.

PS: Ni vet att jag bara är en ljugare, och att ni måste komma och hälsa på mig och hur ont det än gör när ni åker hem så betyder det så himla mycket att ni tar er tid, hälsar på, att veta att ni finns kvar. För jag finns kvar. Bara lite längre bort. Glöm inte det.

onsdag 4 augusti 2010

fölsegrissamtal

Åh. Carro och Carro ringde mig igår och sjöng och pratade en stund och vi skrattade och Carro har gjort en fin Spotifylista till mig på fölsedan och nu har jag hemlängtan till tusen för fy tusan vad det blir lite värre precis efter att man pratat med hemma. Och så lyssnar jag på fina låtar och blir nästan lite ledsen i ögat för jag vill krama så himla hårt och prata genom alla nätter och dricka vin och lyssna på musik och inte hålla med om mycket men ändå hålla med om allt och förstå allting och acceptera och bara finnas till och prata och skratta och umgås och kramas hårt, länge och mycket.

Idag tvingade min chef mig att ta en timmas sovmorgon, för hon sa att jag skulle vara bakis efter min tjugoettårsdag. Det är jag verkligen inte, men man säger väl ändå inte nej till sovmorgon.

Jag har hemlängtan idag. Ibland är det jobbigare än annars att befinna sig i ett annat land på obestämd tid. I helgen ska jag dricka bryggkaffe ur min nya kaffebryggare som jag fick av Chris, och låtsas att jag är hemma, för i Sverige luktar det bannemig alltid bryggkaffe. Fint.

tisdag 3 augusti 2010

länge leve vuxenlivet

När jag var liten fick jag aldrig ha Sverigeflaggan på min bänk i skolan. Jag fyllde alltid år på sommarlovet och därför sjöng aldrig fröken och klasskamraterna för mig.

På någon av mina födelsedagar minns jag att min dagmamma serverade rabarberkräm till mellis. Detta inte alls trevliga klet slevades upp i våra tallrikar, det fylldes på med mjölk och min bror och jag och våra dagbarnskompisar åt med vad vi försökte låtsas var god aptit. Det var nog det värsta vi visste, allihopa. Rabarberkräm ska mina barn aldrig behöva äta, var nog en av dom tankar som slog mig. Mest av allt tänkte jag att man borde i alla fall få slippa äta rabarberkräm på sin födelsedag.

När jag blev äldre minns jag att jag tyckte att det var alldeles hemskt att jobba på min födelsedag. Att det var alldeles hemskt for det mesta att jobba på det slavdrivar-cafeét jag jobbade på hör inte hit, det var ändå extra hemskt att jobba på min födelsedag. Det var varmt och äckligt och ingen kund sa grattis och alla bara klagade som vanligt och dagen på caféet var precis som dagen innan, och dagen efter och alla andra dagar.

Min artonårsdag var på en fredag, minns jag mycket väl. Det var karnevalshelg i Nyköping och jag fick en gigantisk röd ros och en gratis drink på Rockbaren. Det var en fin födelsedag men den helgen slutade hemskt illa. En hel kväll på stadshustrappan med en vän med sönderslaget ben och otrevliga ambulanspersonal och en annan vän som inte skulle få leva mer an i några dagar till. Jag och bästa satt nära och tysta och grät vid gamla tandläkarn istället för att äta pizza som var planen, tills mama kom och skjutsade oss hem.

Att jobba med mina gamla var fint ändå på födelsedagen. De åts tårta och sjöngs födelsedagssånger och alla var glada och låtsades vara pigga för min skull. Det berättades historier om att vara tjugo år för länge sedan och allt man skulle ha gjort innan tjugo. Gifta sig och skaffa barn skulle man ha gjort, eller åtminstone vara förlovad med mannen i sitt liv. Det var fint att fira med de gamla. Jag fick påminna dom om att det var min födelsedag flera gånger, och fick därfor massor med fler födelsedagskramar och grattis. Ibland är det inte så illa att folk inte minns.

När jag fyllde tjugo bjöd jag ut alla mina vänner på restaurang. Eller, jag bjöd inte för jag var väldigt fattig, men vi åt ute i alla fall. Sommarbuffé på Voyage var det, och det var inte fy skam. Jag fick zigenardockor och tjugolapp med minnen på och jag ville aldrig att kvällen eller vinet eller skvallret skulle ta slut.

Nu fyller jag tjugoett och tydligen är det viktigt här, i landet som jag valt att bosätta mig i för ett tag. Ingen förstår hur jag har kunnat undanhålla att det faktiskt är den stora födelsedagen jag fyller, medan jag försöker försäkra att jag faktiskt inte tycker att det är så stort. Imorse väntade ett kort till mig på köksbänken. Med svensk text hade en av mina sydafrikanska huskamrater skrivit “Grattis på födelsedagen, hoppas att du får en underbar dag!”. När jag satt och åt frukost fick jag en presentpåse med en chokladklubba, läppglans i en cupcake, nagelfil med Londons tunnelbanesystem på och massa annat småplock. Ikväll blir jag utbjuden på middag av min käresta, och på lördag blir det maskeradkalas vid Themsen.

Det blir bättre och bättre ju äldre man blir, tänker jag. Livet blir bättre, födelsedagarna blir bättre, själen mår bättre. Jag är inte tonåring längre. Jag är vuxen i alla världens länder och det känns himla fint. Tonårsångesten avtar sakta men säkert och livet blir finare och finare. Fortsätt förgylla mitt liv, mina älskade fina, för vad skulle jag göra utan er?

Grattis till er, för att ni är så fina. Och grattis till mig, för att jag är vuxen.

happy birthday to me

Igår sa jag grattis till kusin och vi var lika gamla. Tjugo barre, systemet-ålder och sånt tjafs. Idag får jag köpa alkohol i USA. Alla åldersgränser handlar om sånt, om sprit. Lite trist kan man tycka. Jag tycker i och för sig inte att det är trist att fylla år. Inte om man får äta cupcakes till frukost och få presentpåsar med tusen små paket i och läppglans i cupcake-form och andra gulliga saker.

Fint att blir tjugoett, tycker jag. Grattis till mig.