onsdag 28 december 2011

en dag ska den öppnas

Tillbaka på jobbet efter en hemskt fin julhelg, utan någonting att göra. Tänker att det skulle vara toppen att hinna med att läsa kurslitteratur och skriva färdigt min uppsats, eller läsa pjäser och öva på monologer inför antagningsprov. 

Fastnar på denhär bloggen istället. Som ett nyckelhål att kika på svenska skådespelares och komikers privata yrkesliv genom. I loger och under repetitioner, i sminket och på turné, och också intresanta och finurliga semesterbilder och samtids-dokumentation. Johan Rheborg alltså, who would’ve thought. Helt plötsligt blev det lunch, en och en halv timmars foto-tittande senare.

onsdag 21 december 2011

Happy Christmas!

Hemskt dålig uppdatering, jag vet. Jag har bakat och slagit in paket, julpyntat och druckit glögg, packat resväska och packat om, slagit in fler paket och packat ryggsäck, skrivit uppsats och packat om resväskan igen. Imorrn åker jag nämligen hem till Nyköping igen, och med en tomteröd väska full av julklappar och en blå, alldeles fabulös ny klänning är jag bannemig redo.

First stop (förutom min älskade Therese som kommer och hämtar oss från flygplatsen - hur bra kompis på en skala?!) blir Enstaberga och Sara & Tommy. Där ska jag lukta på och mysa med och klämma på och bli bästis med deras nästan purfarska 18dagars-bebis Ella. Jag kan inte tänka mig några som skulle vara bättre lämpade som föräldrar åt en liten Ella än mitt bästa par. Dom är så fina båda två, och dom har längtat så himla, himla länge. Åh, vad jag ser fram emot det!

Det blir pre-jul-middag med världens största och finaste gäng på fredag och julafton först hos papa och sen hos moster. Vilken helt fantastisk jul dethär kommer bli.

måndag 12 december 2011

Lucia.

I fredags kväll besökte jag och Denise St Pauls Cathedral för att fira Lucia. Efter en väldigt lång gudstjänst av både folk från St Pauls, Svenska Kyrkan i London och Sveriges ambassadör och skämt om hur fåniga svenskarna är som ser på samma TV-program varje jul kom äntligen Lucia-tåget, och även om vi inte såg så mycket från våra ’billiga’ £15-platser var det ändå fint, och jag drog in ett djupt andetag och myste lite av insikten att jag faktiskt kommer vara hemma på julafton i år. Dom var fina, lussarna, och jag kikade på Denise mellan rysningarna och såg att hon minsann myste hon med.

Vi avslutade kvällen med dim sum från Ping Pong. Mina dumpling-cravings är nästan i samma liga som mina sushi-cravings vid det här laget, och dom är skitnyttiga och veganska (om man inte beställer med skaldjur i såklart) – full pott liksom.

Bild tagen härifrån.

fredag 2 december 2011

barca

Jag andas ut litegrann efter terminsavslutning (uppdateringen om den tar vi sen) på kursen, och drar till Barcelona och höstvärmen ett par tre dar. Jag ska gå i tygskor och bara ha tunn jacka och kanske inte ens en halsduk, titta på havet och bo på hotell och käka god mat och dricka vin med min käresta. Andas, bara.

Hörs efter helgen!

torsdag 1 december 2011

choose your battles

Det gör mig lite äcklad hur ett företag kan skriva i sin frånvaro-policy att man bara får ta två dagar ledigt för att ta hand om ett barn som är sjukt – och dom två dagarna ska egentligen gå till att anordna någon annan som kan ta hand om ens unge. Det förväntas alltså att det alltid ska finnas någon att ringa. Känns inte det lite sjukt? När man är förälder är man väl det i första hand, och man ska väl ha möjlighet att ta hand om sin egen unge om den är sjuk? Det är väl då föräldern behövs som mest? Är det jag som varit naiv, är det såhär vi har det?

Folk kan påstå hur mycket dom vill att vi kommit långt, och som ung tjej kan jag (inte alltid, men det kan vi diskutera en annan gång) tycka att jag har det rätt okej i samhället ändå, att jag klarar mig på min lön och att jag har möjligheter att göra allt som alla andra gör, oavsett kön. Men problemet tar inte slut där jag slutar. Det är så mycket större än så. Så mycket mer underliggande, så mycket skrivet mellan raderna eller inte skrivet alls, så mycket vi måste se som inte syns.

Nu har jag aldrig läst några svenska policys i ämnet och vet inte om det kanske ser ut såhär hemma också, men det gör att jag förstår litet hur engelsmännen fortfarande har ena foten i ’hemmafru-tänket’. Det är fortfarande en fråga många tjejer får här – ”kommer du börja jobba igen efter mammaledigheten?” Det är fortfarande vanligt att inte göra det, något jag inte kan påstå att jag känner igen från Sverige. Till skillnad från Sverige där det idag skulle vara märkligt om man gjorde något annat än att jobba så snart som möjligt vill man här helst inte alls gå tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten, inte på många, många år, and who could blame them. Skulle någonting hända ungen har man inget stöd från arbetsgivaren. Här är man arbetstagare i första hand, personen bakom och ens eget liv kommer i andra hand.

Förändringen måste börja uppifrån, lagar måste skrivas om och anpassas och företag måste ändra sin approach. När jag är redo att skaffa barn vill jag kunna välja att inte låta arbete gå före mitt liv, utan att för den delen riskera mitt jobb. 

Såhär kan vi inte ha det, fanimig.

söndag 27 november 2011

here's to drinks in the dark at the end of my road

Såhär stiliga var jag och luggen när vi drog iväg på pubcrawl i Camden i fredags. En kille tyckte att jag såg ut som Florence and the Machine, och som the token red-head känns ju det rätt självklart when your vision gets blurred. Koko var typ ballaste klubben, en gammal teater med scenen kvar och skitstort dansgolv och typ fyra barer på olika nivåer. Det franska bandet som spelade var söta och att skuggdansa bakom folk upp och ned för slingriga trappor var ungefär det roligaste någonsin. Londons sugiga nattbussar förstörde lite när det tog två timmar att komma hem (och då åkte vi till och med taxi sista biten), men all in all en himla kul kväll.

Ibland är London en himla bra stad att vara tjugotvå bast i, och ibland har jag sånadär kvällar då jag liksom inser att jag faktiskt, trots heltidsjobb och tvätt som ska tvättas och mat som ska storhandlas bara är tjugotvå. En himla fjuttig och fantastisk ålder minsann, och man ska leva medans man kan, tamigtusan.

fredag 25 november 2011

it's strange but it's true

Hur jag märker att det är fredags-eftermiddag? När jag helt plötsligt, utan förvarning, börjar nynna, vissla eller humma fram Queen's "I want to break free". Mer pinsamt låtval kunde ju min hjärna gjort om den ville göra mig till atlöje där jag sitter i min reception på mitt tysta kontor.

Ikväll blir det pubcrawl i Camden med snygga brudar. Pepp!

act like a drama student

Förresten lärde vi oss att säga "motherfucker" på bra engelska igår. Luke som kommer från Kent i syd-östra England, uttalar sina th-ljud som v och säger ”mavvafacka” istället, och fick svära skitmycket i utbildningssyfte. Bra metod, ju.

d-d-d-damn girl

And damn, did I show them! Hade jantelagen kunnat se mig igår hade den bitit mig hårt i axeln, så stolt som jag var. 

Monologen gick, om jag får säga det själv, alldeles strålande när vi hade andra och sista regi-tillfället igår, och jag fick så himla fin kritik. Läraren som alltid bara är kritisk, och som man är rädd för att göra fel inför då man vet att man kommer bli utskälld eftersom man blir utskälld bara man gäspar eller visslar, sa att jag framförde min monolog ”not bad” och att jag använde mitt magstöd och min röst var ”not bad at all, and that’s a great fucking compliment coming from me”. Han sa att min kroppskontroll var ”excellent” och att karäktaren hade en tydlig emotionell resa genom monologen. Han sa att det märktes att jag jobbat hårt. Han nämnde att jag ju kommer slåss om en plats på en skola med folk som pratat Queens English sen dom föddes, men att jag var ”right up there with them” och att det inte fanns så mycket att ändra på eller kritisera.

Han hjälpte mig att fixa till början på monologen, då jag sa att jag inte visste om det var en bra idé att komma in och höja rösten direkt – det blir ju märkligt med crescendot precis i början. Nu kommer jag istället in och nästan viskar, och det blev så mycket bättre.

Fy fan vad jag växte av förra veckans såkallade nederlag. Fy fan, vad bra det känns!

fredag 18 november 2011

ingen gillar en självömkare

När vi hade höstlov fick vi i uppgift att välja och lära oss två monologer. Flera veckor har gått sen dess, och igår var första gången vi fakiskt repade dom, faktiskt fick feedback och regi. Och det gick så jävla sanslöst dåligt.

Vi delades in i fyra grupper, och fick varsin regissör per 5 personer. Varje person fick ungefär 25 minuter att jobba på sin monolog med regissören. Hon var fantastisk förresten, vår regissör, och de andra kom så himla långt med sina monologer. Något som kanske började stelt och inövat kändes efter 20 minuter avslappnat, spontant och riktigt. 

Jag tappade bort mina repliker så fort jag ställde mig upp. Jag har kunnat min monolog i flera veckor och repat, repat, repat men den bara försvann. Och när regissören sa ”Det är okej, du behöver inte kunna den utantill, vi jobbar på texten tillsammans” blev det helt stopp. Kanske kan jag den inte? Kanske vet jag hur den ser ut på pappret men när jag ska säga den och leva mig in blir det snett. Jag glömde repliker, och när jag glömde blev jag mer nervös, och när jag blev mer nervös glömde jag ännu mer och när jag glömde ännu mer började regissören peta i orden och ’hjälpa’ mig genom att läsa med mig. Till slut visste jag inte varfasen jag var nånstans. Så himla förvirrad. Jag försökte ge allt, och som tredje person att gå upp och köra monolog tyckte jag att jag hade snappat upp kritiken de andra fått, och hade tänkt ut skitbra grejer jag skulle göra. Icke. 

Till nästa vecka ska jag försöka lära om min text. Försöka jobba på variationer i röst och energinivåer. Vad vill min karaktär med denhär meningen, och vad vill hon med nästa. Vad försöker hon säga? Hon försvarar sina val, men försvarar hon dom för motspelaren eller för sig själv? Var inte självömkande, hon är förbannad! Tänk inte på vad som kommer härnast! Ny tanke, ny tanke, ny tanke! Du vet inte vad du ska säga innan du säger det! Och jag visste inte vad jag skulle säga alls tillslut.

Sen gick vi till puben allihopa, och en kille från min klass bad mig köpa en öl med ett konstigt namn och när jag sa det till bartendern visade det sig att det var ett hittepå-namn och alla skrattade för att jag gick på det. Sen svepte jag två glas vin och snackade och skrattade med bra klasskompisar på vägen hem. Väl hemma la jag mig i sängen och grinade i flera timmar. När Chris kom hem från jobbet vid fem på morgonen tror jag att jag precis somnat.

Idag tröstäter jag choklad och croissanter och white chocolate chip cookies, och dricker alldeles för mycket kaffe alldeles för tidigt. Ibland måste man väl få göra det, bannemig.

Så jävla, jävla dåligt. Och samtidigt förstår jag lite att när Stanislavskij skriver att han inte kunde greppa hurfan man gör för att göra någonting realistiskt, när man ju faktiskt spelar teater och hittar på betyder det också att det är när det går skitdåligt man lär sig och utvecklas. Om allting går som en dans vet man ju allting från början och då behöver man ju inte gå i skolan och lära sig. Och av allt dethär får man nån slags konstig kick och detdär jävlar anammat sätter igång. 

Nästa vecka ska jag visa dom att jag också kan. Då jävlar.

måndag 7 november 2011

livet under en sten

Jag kan inte påstå att jag varken läst Stieg Larssons böcker eller sett någon film i Millennium-trilogin (lögn; jag borjade kolla på första på planet hem från Sydafrika i januari, men första scenen var så grov att jag tänkte att jag nog skulle bli anmäld om någon liten unge skulle råka få en skymt av min skärm, så jag bytte illa kvickt) och inte heller har jag sett tv-serien. Jag ska inte låtsas vara nåt stort super-fan, men ändå - jag hade helt missat att Noomi Rapace skulle spela en stor roll i nya Sherlock Holmes-filmen! Hur ballt är inte det?! 16 december har den premiär här, och den ligger helt klart högt på Att Se-listan.

Och ja, glömde jag nämna att hon spelar fransk zigenare? Represent.

söndag 6 november 2011

I know you've been eager to fly now

Jag har nog aldrig spenderat så mycket pengar på så kort tid. De senaste veckorna har varit en enda stor utgift, och uttrycket att pengarna rinner ur händerna känns mer och mer bekant. Det har vart bra dock. Fick lite tillbaka på skatten i och med att jag gick och betalade sjukt mycket extra i skatt i ett år på jobbet, och det gick till att betala mestadelen av den kvarvarande studieavgiften. Bara £300 kvar nu, känns bra.

Den största utgiften var dock något helt annat. Jag ska tvinga med min kära mor till New York i vår. I början på april åker vi, bor på hotell vid Central Park och glider runt på ett förhoppningsvis vårigt och alldeles säkert fantastiskt Manhattan. Shoppar second hand och äter sockriga frukostar, besöker museum och teatrar och går, går, går. Det blir hur fint som helst.

Man ska ta vara på tiden och livet. Man ska passa på när man har chansen. Spendera alla pengar medan man är här, för tänk om. Vissa kanske inte vet allt vad som hänt senaste året i mitt och ett par vänners liv, men jag pratade med en av dom häromveckan och vi kom fram till att det har man ändå lärt sig, av allt det här. Även om det är hemskt jobbigt och kasst och skit så har man ändå lärt sig att ta vara på tiden. Nyttja den så gott man kan. Ge allt man har och ta allt man får. Skämma bort sig själv, och andra. Umgås med dom man älskar och inte slösa tid på onödigheter. Göra det som känns värdefullt.

New York med mama. Kan inte tänka mig nåt finare just nu.

fredag 28 oktober 2011

bangs

Har ju helt glömt att presentera det nyaste tillskottet i familjen – luggen! Välkommen till min panna, och även om inte bulan är där längre och kan hålla dig sällskap hoppas jag att du ska trivas!

onsdag 26 oktober 2011

det är vägen

Jag har höstlov från skolan men har mer att göra än någonsin. Två monologer ska hittas, analyseras, förstås och pluggas in till kursen, pjäser ska läsas, böcker ska plöjas igenom. Det ska letas efter information om olika skolor och förberedas presentation om dessa. Det ska läsas svenska pjäser och pluggas dialoger, skrivas skol-ansökningar och stipendie-ansökningar och postas brev. Det ska gås på teater och läsas engelska manus, samtidigt som det ska letas lägenheter och gå på visningar och resa över halva London och helst av allt ska det hinnas äta och sova ocksa.

Jag blir medbjuden på grejer och jag vet inte hur man säger nej för jag vill vara överallt hela tiden men jag måste plugga. Och jag klagar inte, jag älskar det och jag är ju igång och det är förbannat roligt och det är fantastiskt att läsa såhär mycket och suga i sig kunskap. Igår när jag och min klasskompis Rachel var på Royal Court Bookshop vid Sloane Square och gick igenom pjäsmanus kunde jag säga att “Dendär har jag läst” i alla fall 5-6 gånger och det känns bra. Man har lite koll och det är fint. Men det är stressigt, det är så mycket och jag vill kunna dela mig mitt itu och ha en del som är social och träffar vänner och är duktig på jobbet och en som bara läser, läser, läser.

Men mest av allt är det fantastiskt i min teaterbubbla. I rörelse, liksom. Står aldrig still. Alltid på gång. Framåt.

torsdag 13 oktober 2011

bläääää.

När det hänt en massa bra saker ett tag så tar det till slut stopp. Det brukar vara så. Hjärnan säger nåt i stil med “Näe, nu orkar jag inte med alla dom här endorfinerna som hoppar omkring längre, nu får det räcka! Nu lugnar du ned dig!” och man blir alldeles matt. Lite så är det nu.

Min fina, fina kanadensare åkte hem i tisdags morse. Folk säger att “that’s London for you!” och att det kommer komma fler att lära känna och fler att säga hejdå till. Det hjälper ju inte. är det meningen att man ska må bättre när man hör det? “Det är bara att vänja sig, det kommer alltid vara såhär skit!”. Det är riktigt, riktigt jobbigt.

Zäta och David var här i helgen, och trots mitt extrema bakis-tillstånd i söndags (vilket var okej efter Sylvias hejdå-fest och oändligt med vin till 5 på morgonen) lyckades jag möta upp dom för några hemskt fina timmar, dumplings, godis och promenader. Så himla, himla bra folk.

Jag upptäckte idag att jag bokat fel dag att flyga tillbaka till London i jul, vilket innebär att vi är i Sverige en dag mindre än vad vi tänkt. Så går det när man är ivrig och vill boka nu nu nu.

Skolan är fortfarande fantastisk, och igår sa vi i samförstånd efter lektionen att vi är helt jäkla otroliga. Vilken grupp, vilka människor, vilken energi, vilken koncentration!

Men jag är trött. Känner att jag skulle behöva sova i tusen år. Min hjärna har sagt åt mig att lugna ned mig, och jag vill dra täcket över huvudet. Orkar inte med att lära känna nya huskamrater, att prata och vara social och le och skratta och skämta. Vill ligga i sängen med Sylvias fluffiga filt över huvudet.

Nu vet ni det.

I helgen borde alla med vägarna förbi eller redan i Nyköping gå på Caros säkerligen fantastiska utställning 'Om att fly' på hAndmadE vid gamla Bryggeriet. Det skulle jag ha krypit ur täcket alla gånger för att göra, om jag hade vart där.

lördag 8 oktober 2011

bowling

Nu drar vi till stan och bowlar och äter middag och säger hejdå till min bästa kanadick. Tur att Zäta och David kommer och piggar upp. Skulle haft vattenfast mascara. Attans.

fredag 7 oktober 2011

spilld mjölk

Råkade beställa Lars Winnerbäcks 'Med Solen i Ögonen' på vinyl idag. Jag kommer nog aldrig kunna spela den, för någon skivspelare äger jag inte, men nk vad fint den kommer sitta över min soffa en vacker dag!
Jag måste slagit i huvudet rätt hårt, tänker jag. Ville jag ha nåt att sätta på väggen kunde jag ju köpt en affisch. Bra mycket billigare. Äsch. Det är han värd, Lars.

knobhead

Igår kväll när jag kom hem från skolan (som var skitrolig och fantastisk som vanligt) hade Chris redan gått och lagt sig. Jag smög runt i rummet och försökte vara så tyst som möjligt. Tog av mig strumporna och skulla slänga dom i tvättkorgen. Dunkade huvudet i hörnet på den öppna garderobsdörren. Sa en rad fula ord ganska högt. Insåg mitt misstag och kikade mot sängen, och förväntade mig ett grymtande "uh, varför väckte du mig?!" förhoppningsvis följt av ett "är du okej?". Han snarkade fortfarande. Phew.

Nu har jag en snygg bula i pannan, som när jag var liten och ramlade hela tiden för att jag praktiskt taget var blind och ingen visste om det än. Så, bulan i pannan, välkommen åter. Hoppas du kommer trivas.

torsdag 6 oktober 2011

bookworm

Förtydligande: Något jag lärt mig när jag läst om Stanislavski är att realism icke bör förväxlas med naturalism som innebär att härma det naturliga; realism innebär att vara naturlig, att känna på riktigt och inte lägga på en mask, utan snarare lyfta fram de bitar man tycker passar. Broken Glass kändes realistisk, och hur bra betyg är inte det då?

Stanislavskij's An Actor's Work är för övrigt en av de tjockaste böcker jag sett. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja med den, vet inte hur jag ska ta mig an den. Kanske är steg ett att ta av plasten...?

Arthur Miller's Broken Glass @ Vaudeville Theatre


Arthur Millers Broken Glass från 1994 är en hemskt realistisk pjäs. Den utspelar sig i Brooklyn, New York, 1938 – samtidigt som Kristallnatten i Tyskland, och handlar lite om hur det som hände i Europa under den här tiden påverkade judar, och andra, över hela världen. Den handlar också om att leva instängd, i en religion men även i ett äktenskap och i ett liv, att vara rädd för att säga vad man tycker och om att vara andra till lags, ibland så pass mycket att man kanske glömmer bort sig själv. Tara Fitzgeralds karaktär Sylvia blir plötsligt och oförklarligt paralyserad, och man inser att det inte handlar om något kroppsligt fel utan att det sitter i skallen.

I början av pjäsen har Sylvia nästan gett upp. Det finns nog inget hopp, tänker hon, från och med nu är det såhär och då får det var vara så. Ingenting att göra nåt åt. Likadant tänker hon i resten av livet. Hon lever med en man som ibland vart våldsam och uppträtt hotfullt, och dom har inte varit intima med varandra på något vis sen deras son föddes för 20 år sedan. Sylvias man Philip, som spelas av Anthony Sher, har inte kunnat på 20 år men är för stolt för att gå till en läkare och få hjälp. De är båda judar, och han ser sig själv i spegeln med förakt i blicken på grund av det.

Folk i Sylvias närhet börjar tycka att hon blivit lite knäpp där hon sitter i sin rullstol. Det enda hon gör är att läsa tidningen och bedrövas över vad som pågar i Europa. Hon är nog lite besatt av det här nazist-tjafset, tänker man. Hur kan man bry sig så mycket om något som händer halvvägs runt jorden, när man själv är i säkerhet långt därifran? Hon läser om Kristallnatten och att nazisterna tvingar gamla män skura gatorna med tandborstar. Hon ser bilder på hur folk står runtomkring och stirrar på dom, skrattar. Hade lika gärna kunnat vara hon, tror jag att hon tänker. Och om hennes man hatar sig själv för att han är jude, betyder inte det att han också hatar henne för att hon är judinna?

Även om pjäsen handlar om människor i allmänhet och judar i synnerhet 1938 i Brooklyn, så känns den väldigt aktuell. Det skulle vara så lätt att byta ut bara några ord – judar och nazister mot svarta och vita, mot kristna och muslimer, mot katoliker och protestanter. Vi kommer inte ifrån att det här fortfarande är en verklighet vi på något sätt befinner oss i, oavsett hur man väljer att vinkla det. Jag tror personligen att Sylvias karaktär är en version av en vanlig kvinna vid den här tiden, och i många fall även idag. Hon har offrat ett helt liv åt att bara vara hustru och mamma, att stötta och uppfostra och hjälpa. I andra akten, när paret äntligen börjar prata med varandra bryter hon ihop, och med gråten i halsen säger hon att hon “took better care of my shoes” än om sig själv. I många fall, och det gäller även idag, tror jag att det stämmer. Man vill så gärna vara till lags, inte vara svår och jobbig, inte ställa krav, inte tynga ner någon, inte lägga över ansvaret på någon annan, att man helt glömmer bort var det var man började. Att man faktiskt är sin egen person först, och för att orka hjälpa andra måste man ta hand om sig själv i första hand. I hennes fall gick det så långt att kroppen och sinnet började skrika efter uppmärksamhet, så pass att hon förlorade förmågan att gå.

När pjäsen var slut sa Chris att Anthony Sher var en hemsk skådespelare och att ‘dom kunde ju valt någon man inte störde sig på så förbannat’. När vi diskuterade pjäsen igen på kvällen kom det dock fram att det kanske var precis så man skulle reagera, och att det nog var karaktären Philip och inte skådespelaren som var jobbig. Tara Fitzgerald’s Sylvia var lätt avstängd i vissa scener och ganska monoton, men det gjorde bara att de scener då hon faktiskt visar känslor blev extra starka. Alla pratade med en nästintill felfri Brooklyn-dialekt, och som sig bör med så erfarna skådespelare flöt allting på sjukt naturligt. Klart sevärd, och även om pjäsen har roliga scener sa har man nog kommit fel om man vill ha något lätt och luftigt. Vill man däremot ha något vettigt, viktigt och bra så är Broken Glass helt rätt!

Fyra tamburiner av fem möjliga!

tisdag 4 oktober 2011

indiansommar

Hade världens finaste lördag den här helgen. Vaknade halv åtta (på en lördag!) och begav mig mot stan. Mötte upp fin-Sniiz utanför Victoria Station och gick i morgonsolen mot Baker & Spice på Elizabeth Street. Sommaren var tillbaka i London i några dagar, och i 25-gradig värme satt vi ute, klockan nio på morgonen i bara klänning, och åt frukost.
Och vilken frukost sen. Himmelriket för en svensk – yoghurt med musli, honung och frukt, riktigt bröd med nötter och fullkorn och krispig kant, aprikosmarmelad och jordgubbsmarmelad och kaffe. Så himla, himla fint.

Sen följde Denise med mig till den märkligaste lilla salongen någonsin, två trappor upp i en vanlig lägenhetstrapp, genom en korridor och förbi tre kontor låg ett litet, litet rum längst in. Där skulle jag fixa naglarna för första gången i mitt liv. Dom blev supermörkt rödbruna och himla blanka och tjusiga. 

Vi vandrade vidare efter någon timma, upp förbi Buckingham Palace och vidare längs Birdcage Walk & Horse Guards Road upp mot the Strand. Denise ville prompt svänga in på Topshop, och jag är inte den som är den, så jag följde med. Det slutade med att jag använde mitt studentkort (japp, man är ju en riktig student nu!) och fick hela tre punds rabatt när jag köpte mig en väska, en portfölj-liknande fantastiskt fin en. Denhär, fast svart.

Sen sa jag hej då till Denise och hej till Chris, och gick på matine-föreställningen av Arthur Miller’s “Broken Glass” på Vaudeville Theatre. Mer om den senare.
När klockan blev ungefär fem var pjäsen slut, och det var fortfarande supervarmt ute så vi bestämde oss för att dricka sommarens sista utomhus-båt-öl på Tattershall Castle, en pub-båt som alltid ligger typ utanför Embankment station. Vid åtta åkte vi hem, och jag tog bara på mig jackan för att jag inte orkade bära den langre. Så himla varmt, och en så fruktansvärt bra dag.

I söndags hade jag och Sylvia “det-här-är-sista-gangen-vi-gör-nånting-bara-vi”-picnic i parken. Jag gjorde sallad till oss och vi drack white wine-spritsers och pratade om livet och framtiden och åren som gatt. Solade benen och skrattade åt hundar som också ville vara med och ha picnic. 

Varje helg borde vara så här fin. Det ska dom nog få vara, från och med nu.

torsdag 29 september 2011

obsession


Caro la upp den här videon för ett par veckor sen. Hon är ju fin, Karen. Och Caro med för den delen. Craig Fergusson annars, hemskt rolig karl.

rött är gött



Jag börjar se något av en trend bland brudar jag tycker eller har tyckt är fina. Geri Halliwell typ 1996-98 när Spice Girls var som störst, Julia Roberts sen Pretty Woman, Kate Winslet sen Titanic och alltid efter det, och nu. Nu måste jag ta tag i att se nya säsongen av Doctor Who. Karen Gillan alltså, vilken hejdundrande tjusig kvinna.

tisdag 27 september 2011

sockerchock

Måste lära mig det här med självdisciplin. Min hjärna fattar inte riktigt. Och det blir på tok för svårt när det står två stora kartonger med kakor och brownies och cupcakes i köket på jobbet, 4 meter från mitt skrivbord.

Nej, det här går inte. Nu blir det svart kaffe och blåbär till efterrätt i fortsättningen! Men först kanske man skulle ta sig en liten liten chokladmuffin, för att säga adjö liksom.