en tjockis på café

Igår sa min arbetskamrat att jag 'verligen gått upp i vikt' sen jag började jobba på mitt jobb. Hon sa det inte bara till mig, utan inför kunder, och sökte medhåll från de andra tjejerna. 'Det är inte bara jag som ser det, alla har lagt märke till det!', sa hon.

På måndag ska jag byta café, samma kedja, men ett annat ställe. Kommer vara på mitt café två timmar på morgonen, och sen gå till det andra. Det blir skönt med miljöbyte, känner jag. Särskilt efter igår.

Jessica är här, det är finast i världen. Ikväll ska vi ut och käka middag någonstans i London. På någon fin restaruang med dunkelt ljus ska vi sitta och snacka skit, och sen ska vi fortsätta med det långt in på småtimmarna när vi kommit hem till Willesden Green. Det är tur att någon är fin, nu när jag blivit så fruktansvärt tjock.

Vissa människor är bra elaka.

fryspizza, fryst hjärna.

Vi åt fryspizza till middag idag. Inte illa det, ska sägas, nästan så att det var godare än den vi brukar beställa hem på söndagarna. För det har hänt mer än en gång, jovars, på söndagarna äter vi pizza här i huset. Lämna-vid-dörren-pizza, det sitter fint en söndagkväll då ingen orkar lyfta ett finger. Inte ens ett finger för att slå på ugnen för att värma en fryspizza. Sådant orkar man bara en tisdag.

Ungefär så mycket inspiration har jag att skriva.

Kan ni inte berätta vad ni vill veta om mitt oh-so-exciting-london-life?

det är värt att fisa lite om man får dricka en bit av himlen

Helg igen. Underbara helg! Det jag vaknar på måndagmornarna och längtar efter. Det jag på söndagskvällarna är väldigt ledsen över att de är slut. Nu är det dock bara lördag, och det känns fint att ha ännu en ledig dag imorgon.

Jag och Fricken var i Kilburn idag. Handlade skitsaker, massor med godis, nya tofflor och en julklapp! Min första julklapp är inhandlad, vilket känns lite läskigt. Redan i oktober börjar man fundera på julklappar, och jag vet att november kommer att flyga förbi. Jag har varit i London i snart två månader, och det har verkligen gått fort. Jag hoppas att tiden kommer fortsätta gå fort, i alla fall tills Chris kommer tillbaka. Åh, vad jag vill att han ska komma tillbaka nu.

Hemkommen från shoppingturen bad min franska huskamrat mig att göra pannkakor, amerikanska sådana, och ja, jag säger ju inte nej till sötsaker. Så jag stekte pannkakor, vi smällde i oss dom med tjocka lager av lönnsirap, och gott var det. Dock var det godaste av allt varken godiset jag köpte i Kilburn eller pannkakorna eller lönnsirapen, det var glaset med mjölk jag sköljde ner det med. Riktig laktosmjölk, första gången på mycket länge. På jobbet har jag druckit någon vanlig latte, och några vanliga milkshakes, men ett glas vanlig hederlig mjölk var himla länge sen. Underbara mjölk, guds gåva till människan. Dock inte till min mage. Den reagerar konstigt, och jag känner hur den bubblar och är lite lätt upprörd. Men ack, så värt det. Så himla gott.

Jag saknar min karl. Och min mamma. Och min pappa. Och Carro och Zäta och Jessica och Sara och frugan... och ja, ni har hört det förut. Jag saknar er. Nästa vecka kommer Jessica hit, och jag har tjatat om det i flera veckor för mina huskamrater. Det kommer bli fint, jag längtar!

ibland vill man ha lite lugn och ro

Någonting gjorde mig väldigt trött idag. Jag är hemma tidigt, men tröttare än andra dagar. Kanske var det det halva glaset vin jag drack till min skaldjurspasta igår, kanske beror det på att det är mitten på mensveckan, kanske beror det på att jag stressade från jobbet till mitt NI-möte, kanske beror det på att jag stressade på jobbet. Kanske beror det på att jag känner mig besviken. Jag tror att det är så jag kan identifiera den här känslan, även om jag inte vet säkert om jag har rätt. Managern på mitt jobb drog en av tjejerna åt sidan under lunchen idag, och sa Look in the mirror, what is wrong with you?! What did you take?! You can't let the customers see you like this, go away!!

Kanske hade hon tagit nånting, kanske var hon bara trött, kanske hade hon inte ätit, kanske gjorde hon sig bara fånig. Jag har försökt gå igenom om hon var konstig på förmiddagen, men jag kan inte komma på något särskilt. Jag var tvungen att gå från jobbet tidigare, för att inte för andra gången missa mitt möte, så jag lämnade stället i kaos. Det var tallrikar överallt, mackor beställdes hit och dit och det ropades om latte och cappucino to take away please! men jag var tvungen att gå. Kanske får jag veta vad som hände med den tjejen imorgon, kanske ser jag henne inte på jobbet igen. Kanske kommer hon tillbaka och alla håller masken.

Mitt NI-möte gick bra i alla fall, tror jag. Mitt resultat kommer om två till fyra veckor. Jag är ju världssämst på att ljuga, så det var tur att hon inte ställde så många följdfrågor när jag sa att jag fortfarande sökte jobb. Vi får se, det borde gå vägen tycker jag.

Efter mötet kände jag att jag behövde lite tid för mig själv, såndär ensamtid som jag hade när jag var här och hälsade på i mars. Jag gick till närmsta Starbucks, köpte mig en liten kaka och en soya-cappuccino och satte mig på en stol vid fönstret för att läsa min bok. Jag vet inte hur länge jag satt där, kanske en halvtimma, kanske en timma, men när kaffet var slut reste jag mig och gick till HM. Köpte en fin vit stickad klänning, ett par grå leggings, ett turkost linne och ett par grå fingervantar. Använde mitt kort, med kod, första gången, och köpet gick igenom.

Sen var jag så trött att jag åkte hem. Med alla byten och resor fram och tillbaka har jag spenderat 7 pund på resor idag, om inte mer. Det är mycket, det.

När man fått skriva av sig blir man litet piggare, tänkte jag. Eller också är det godiset, och den låga blodsockernivån var det som gjorde mig trött.

ibland blundar jag hårt och önskar hit min familj.

Det är onsdag imorgon. Bara tre dagar kvar på veckan. De två första har gått fort, så jag hoppas att det fortsätter så. Jag vill ha helg mest hela tiden. Inte för att jag tycker illa om mitt jobb, för jag trivs rätt så bra där, mest för att det är så fint att vara ledig. När jag jobbade i Nyköping senaste halvåret var det ju väldigt mycket flänga fram och tillbaka och jobba dygnet runt, men ofta hade jag lediga dagar mitt i allting. Jobba dubbelt på helgerna och sen måndag ledigt, jobba tisdag på boendet, dubbelt på onsdagen och torsdag ledigt, jobba dubbelt på fredagen och lördag ledigt... och så vidare, och så vidare. Nu är det rutin som gäller. Jag vaknar samma tid varje dag, och somnar ungefär samma tid. Som min mama sa, när jag sa att jag tror att jag tar igen förlorad sömn från det gågna halvåret, att nu vet min kropp att det är dags att vara trött på kvällen. Förut visste den inte när den skulle vara trött och när den skulle vara pigg, så den gick på någon slags reservkraft hela tiden. Nu är helgerna lediga, och jag uppskattar dom så otroligt mycket.

Igår var jag på Primark efter jobbet, och spenderade pengar. Ett par skor, ett par svarta byxor, två svarta t-shirts och en svart skjorta. 15 pund. Jag skulle kunna påstå att det är ett kap. Typ 175 spänn för fem grejer. Allt för att ha kläder till jobbet, och kan man spendera så lite pengar som möjligt för att kunna jobba i rena kläder, då gör man det. Jag såg fina jackor också. Åh.

I söndags var jag, Fricken och Kris på en bar i Acton. Dom hade grillfest på kiwi-vis, så det lagades mat under marken. Kyckling och grönsaker nedgrävda i lera, minsann. Så jäkla gott var det inte, men då åt jag ingen kyckling heller. Det blev några cider och lite tyska dryckes-visor, för det var återförening för de australiensare och nya zeeländare som vart på Oktoberfest. Min franska huskamrat fick veta att hon skulle iväg med sina franska vänner, så det blev ingen shopping då. Förhoppningsvis åker jag och fransyskan till Primark på lördag istället.

Jag saknar min mama och min papa. Jättemycket. Mina bröder också, och mina brorsbarn. Jag drömde om min brorsdotter Filippa inatt. Jag minns att hon klättrade i träd och sen var vi på någon konsert med alla familjer och hon satt på någons axlar för att se. Sen satt hon på en jättestor sten istället, och jag minns att jag tänkte att hon kan få sitta på mina axlar när som helst. Dessa fina ungar. Min mellersta bror fyllde 30 år i lördags. Grattis igen till honom. Jag önskar att jag hade kunnat vara där.

1,2 kg svenskt lösgodis på 48 timmar

Allting går så fort när man är ledig. Även om man inte gör någonting, som igår då jag spenderade dagen på soffan med min enorma påse med lösgodis. Tiden går fort ändå. Helgerna flyger förbi och sen kommer ännu en vecka av jobb. Jag vill vara lite ledig, ett längre tag så man hinner både göra ingenting och göra allt det man borde, och vill. Och jag vill att tunnelbanan ska fungera. Anledningen till att jag aldrig tar mig någonstans eller gör någonting är på grund av den nedrans tunnelbanan, som aldrig fungerar på helgerna. Inte förrän efter jul. Jag ska försöka våga mig på att åka buss idag. Någonting måste man faktiskt göra, när det är helg och man är ledig. Man måste använda sin tid. Jag måste köpa jobbskor.

Jag har mitt möte om National Insurance Number den 22a, men jag vet fortfarande inte om jag borde gå. Om jag går dit och säger att jag jobbar på mitt jobb, då kommer dom vilja att jag betalar skatt, och att mitt jobb betalar arbetsgivaravgifter och sånt. Det vill vi ju inte. Inte så länge jag jobbar där, och hemskt gärna vill få ut mina 6 pund i timman. Så jag vet inte. Om jag vill söka andra jobb så är det hemskt bra att ha, däremot är det svårare att få om man inte har ett jobb. Jag vill ju inte heller sätta mina arbetsgivare i skiten, inte så länge jag jobbar där i alla fall. Att tänka på sånt här gör mig nervös, och det får mig att känna att det vore inte så dumt att ha en mama på gångavstånd.

I fredags var jag ute med mamas bf, hans vänner och systerson. Drack öl och blev alldeles knasigt full. Att inte äta mer än en smörgås mitt på dagen, och sen gå ut och häva öl var ingen bra idé. Men hem kom jag i alla fall, med tunnelbana och byten och gångväg och allt. Jag vet knappt hur, men hem kom jag. Det var trevligt i alla fall, att snacka skit på svenska. Jag fick en himla massa godis. Så som jag saknat svenskt lösgodis! Jag ska bannemig tvinga alla som hälsar på att ta med sig godis till mig.

Nu ska jag duscha och äta frukost, och sen kanske bege mig ut på äventyr. Det visar sig om jag vågar.

så mörkt ute att man bara ser sin spegelbild i fönstret

Det känns lite som att man ska flyga någonstans när man är uppe såhär tidigt. Klockan fem ringde min klocka första gången, tio över var jag uppe och påklädd. Jag börjar jobba klockan sju idag. Det blir en lång dag. Jag hoppas jag överlever.

(Sen tänkte jag skriva "varför kan man inte uppfinna ett piller som man blir pigg av, som man bara kan ta och så kan man köra på tills man stupar?", men sen kom jag på att det var ju en dum idé.)

bygg upp mig smörkopp bäbis

Idag var en lång dag. Inte fler timmar än vanligt, men det kändes som att dagen aldrig skulle ta slut. Morgonen gick sakta, jag hade min första rast, lunchen gick ganska fort, jag hade min andra rast, eftermiddagen... tog aldrig slut. När jag kommer tillbaka från min andra rast är klockan nästan tre, och man tycker att två timmar borde gå fort. Men icke. Segt, är ordet. Imorgon blir en lång dag på riktigt, för jag ska börja jobba tidigt. Klockan sju ska jag vara på plats, vilket betyder att jag måste vakna runt fem för att hinna äta frukost och ta mig till jobbet.

Imorgon åker Andrea på jobbet på semester hem till Rumänien. Det tycker jag är tråkigt, för det betyder att två jobbdagar kommer vara utan henne. Hon är min kompis där, faktiskt. Vi är de som är kvar efter fyra då resten av tjejerna går hem. Jag stannar till fem, hon stänger cafét klockan sex. Så en timma har vi på oss att fylla på take away-lådor till salladsbaren, pappersmuggar till kaffe, pappkassar till smörgåsar, servetter och annat. Men vi hinner med att prata också, och det är fint att prata när man bara är två. Fint att komma överrens och skratta åt samma saker och kunna vara sig själv. Kunna bete sig som man brukar och inte behöva tänka på att prestera. Bara vara. Även om det finns mycket att göra även då, så kan man göra det i sin egen takt. Ingen protesterar om man stannar upp och visar varandra vilket mönster man kan göra i cappuccino-skummet, eller om man delar på en bit av det fantastiska chokladtårtan. Man kan göra så, när man är vänner och ingen ser. Andrea kommer tillbaka på måndag, men jag kommer sakna henne. Och hon kommer sakna mig också, sa hon. Sen kramades vi, och jag gick till tunnelbanan och åkte hem.

Jag ser fram emot helgen. På fredag kommer mamas bf till london. Han ska möta upp mig på mitt café, och sen blir det att ta en öl eller två någonstans i närheten. På lördag eller söndag ska jag med fransyskan Marie och hennes vänner till Brick Lane, fönstershoppa vintagekläder och ha trevligt. Förhoppningsvis äntligen träffa Ari, utbyteststudenten som gick bild i Nyköping förrförra året. Vi har försökt ordna något flera helger i rad, men eftersom tunnelbanan aldrig funkar på helgerna är det svårt att ta sig någonstans. Svårt för en åksjuk jäkel som jag att sätta mig på en buss som kör på fel sida av vägen och stoppstartastoppstartastoppstartar igen. Det ska jag göra i helgen, i alla fall. Någon gång måste man trotsa sina rädslor.

Nu ska jag dricka ett glas vin med Marie, sen ska jag sova.

det där med kärlek på distans

Sju månader fyllde vi i söndags. Sju månader, varav vi spenderat kanske 20 dagar ihop. Mest isär. Men aldrig så här länge. Vi har inte setts sen 27 juli. Det är länge. Det har aldrig vart kul att vara isär, men nu är det verkligen inte roligt längre.

it's been a really long time now

I miss you, babes

jag är en bra jäkel, ändå

Har jag nämnt att jag kommer få jullov i år? 25 december till 4 januari är jag ledig, och får fira nyår i lugn och ro och göra vad jag vill i två veckor. Lite har jag funderat på vad jag vill göra, och det är klart att det vore fint att komma hem en sväng. Ett par dagar i nypan i mellandagarna vore inte helt fel, såklart. Det visar sig vad som händer, och om Chris kunde ta ledigt vore ju det det bästa i världen, om han kunde följa med mig hem. Men efter att ha vart i Sydafrika i tre månader kommer det där med ledighet bli svårt, och hans företag stänger ju inte nånsin. Sånt där med IT, som är igång jämt, liksom.

Nu har jag några besökare inplanerade också, vilket känns fint. Något att se fram emot. Mamas bf kommer med lite kläder till mig nästa helg och passar på att gå på fotboll när han ändå är här. Jessica kommer helgen efter och passar på att träffa sin moster när hon ändå är här. Mama kommer 13 november och stannar över helgen, och är här bara för min skull - men passar på att julshoppa när hon ändå är här. Det blir fint med besök, jag behöver er.

I fredags var jag och Frick ute i Camden, drack vin och åt världens godaste pasta med soltorkade tomater och avocado och mozzarella. Mumma. Det snackades skit och det snackades vettigt, och oavsett om det faktiskt ledde till ordentliga slutsatser eller ej, så hade jag trevligt. Det var fint att gå ut, skratta av sig lite och prata om gamla saker med någon som vet. Någon som kan lite av sagan om mitt liv. Ingenting behöver försvaras eller förklaras, det är redan gjort. Det var fint, och jag hoppas vi gör om det.

Väl tillbaka i Willesden blev det lägenhetsfest en bit upp på gatan, Fricks Kris har en vän som bor där. Trevligt folk och mycket öl summerar väl kvällen hyfsat. En kille lagade pasta med mango och kokosmjölk och grädde och grejer, men jag som är saltberoende hämtade saltkaret och tömde halva över min mat. Stackars sate. Här hade han stått och lagat god pasta, så kommer jag och häver på salt som på en annan isbana. Min pasta smakade mest salt, bara.

Igår lämnade jag inte soffan många gånger. Det var tungt i mitt huvud, och tungt i min kropp. Jag gjorde en kraftansträngning och gick till affären, köpte chips, glass och fanta och gick tillbaka till min soffa igen. Där satt jag sen, med min dator i knät, och försökte tvinga i mig min glass. Jättegod var det, Ben & Jerrys Cookie Dough, men den ville inte riktigt ner. Det tog mig ett par timmar. Alkohol är dåligt, faktiskt.

Min chef sa i fredags att jag var duktig, att jag verkligen hittat min plats och att alla de andra tjejerna tycker jättebra om mig. Det kan inte finnas många saker som får en att känna sig så nöjd som när ens chef säger att man är bra skit. Särskilt om man trott att man bara var betraktad som den nya, okunniga bruden som ser förvirrad ut och frågar för mycket. Det där med självförtroendet igen. Jag jobbar på det, och i fredags fick det en boost. Tack, boss.

Idag har jag och Chris varit kära i sju månader.
Jag hoppas att han är tillbaka
för att fira
månad åtta.

det går på rutin även i en storstad

Tisdag. Tre dagar kvar till helg. Det första jag jag tänkte när jag vaknade igår morse var "jag önskar att det vore fredag". Det regnade igår, och det har inte slutat än. Det är mörkt och ruggig i London, och jag finner ingen riktig lust att gå utanför dörren. Väl på jobbet går dagarna fort, och även om det är stressigt och jag får ont i fötterna och ont i ryggen så är det uthärdligt. Att jobba 9-17 är ganska bra ändå, även om jag nog aldrig kommer lära mig att gå upp tidigt på mornarna.

En tjej på jobbet sa "Men du kan ju börja tidigare! Fråga Sean om du får!" och jag tänkte att nej, det ska jag verkligen inte. Att vakna sju på morgonen är illa nog. Ingen i London verkar äta frukost hemma, men jag måste äta någonting innan jag gör någonting annat på morgonen. Därför tar det ju längre tid. En timma att göra sig i ordning och äta, sen 40 minuter tunnelbana till jobbet, byta om i lugn och ro och börja jobba. Man skaffar sig rutiner även här, ska ni veta.

Det vore fint med lite besök, för man kan känna sig rätt så ensam här. Man jobbar, kommer hem, äter, sover - och sen börjar det om. Det går på rutin, helt enkelt. Helgen var ett fint avbrott i den rutinen, med utgång och flashiga drinkar. Det vore fint att kunna dela det med en vän. Kom och hälsa på mig, sötnosar, för jag saknar er. Saknar att kramas med min mama, saknar att snacka skit med min papa, saknar mina vänner. Kom hit.

Om fyra veckor är Chris förhoppningsvis tillbaka, och jag längtar. Det kommer bli fint. Äntligen händer det något, äntligen är bollen i rullning.

det blev utgång i londonlandet.

Imorgon är det en månad sedan jag flyttade till Londonlandet. Fyra veckor. Bara sådär. Det har verkligen flugit förbi, fort som tusan. Hoppas att nästa fyra flyger förbi lika fort, så att jag snart kan spendera mina kvällar i soffan brevid Chris, istället för själv i en fåtölj.

I fredags var jag ute med jobbet. Spännande, mina första jobbdrinkar, men jag var hemma kvart över nio. Jag åkte hemåt halv nio för jag kände verkligen inte för att gå hem från tunnelbanan full mitt i natten. London är läskigt på natten, även om jag känner till mitt område och känner mig ganska säker i det. Så efter några öl och försök att skratta åt chefens dåliga skämt åkte jag hem.

Väl hemma åt jag upp Scott och Jos sushi, åt upp all min choklad och vi såg på the Duchess med Kiera Knightley. Somnade till en stund på slutet av filmen, men det var bra. Man kan inte klaga när man får se ett kostymdrama en fredagskväll och moffa i sig godis.

Igår gav vi oss iväg på äventyr, Jo och jag. Eftersom tunnelbanan är nere på helgerna, och man måste ta tusen bussar i hundra år för att komma någonstans har vi inte riktigt... tagit oss utanför Willesden Green på helgerna. Att en lördag skulle spenderas någonannanstans var väldigt spännande! Så vi tog en buss mot ett tåg, tog tåget mot Clapham Junction och väl där mötte vi upp Jos vän Caroline för lunch och vin. Världens godaste falafelburgare med guacamole och pommes för min del, inte dumt en bakislördag.

Efter lunchen bar det iväg till Clapham Common, och jag fick äntligen gå ut i Londonlandet! Ingen vi träffade var under 25, och jag tänkte "hur i hela friden ska jag kunna träffa jämnåriga vänner här?!". Det kommer bli svårt, det är nåt som är säkert. I alla fall. "Mojito-mile". En kille hade, som jag förstod det, blivit hopplöst förälskad i mojitos, och dragit ihop en massa vänner för att avnjuta denna fabulösa drink någon gång i början på sommaren. Man gick från bar till bar, och alltefter fler ställen öppnade drog man vidare, för att på varje ställe beställa in otaligt antal glas med lime, mynta och alkohol. Man började halv två på dagen och slutade när kroppen fått nog.

Det var alltså dags för årets andra Mojito-Mile, och nu hade vandringen faktiskt spridit sitt rykte, vi stod på gästlistor och fick rabatter. På mojitos då, inte på något annat.

Jag tycker mer om konceptet mojito än själva drycken. Jag tycker om grejen med mojito-mile mer än jag kan njuta av det jag har i glaset. Även om jag inte druckit mojitos många gånger har jag insett att det helt enkelt inte är min grej, och istället avnjöt jag mina allra första strawberry daiquiris. Det, mina vänner, var en högklassig drink. Oj, oj, oj, så himmelskt gott. Som smält isglass med jordgubbssmak i ett väldigt fancy glas. Jag startade i och för sig min kväll med en Spring Daisy, även den rosa och serverad i ett tjusigt glas. Inte alls lika söt dock, hallon och tranbär och eldad apelsin.

Vår utekväll avslutades hemma i Willesden, på en pub där Scott och grannen Roland befann sig. Efter en halv promenad, halv taxiresa hem var jag trött som få, proppade i mig massor med chips och gick och la mig. Det var en rolig helg, minsann.

ut på äventyr i bussnätet

caroline och jo sippar på sin andra (?) mojito

min spring daisy på 'the loft'

strawberry daiquiris 2 for 1