fredag 28 oktober 2011

bangs

Har ju helt glömt att presentera det nyaste tillskottet i familjen – luggen! Välkommen till min panna, och även om inte bulan är där längre och kan hålla dig sällskap hoppas jag att du ska trivas!

onsdag 26 oktober 2011

det är vägen

Jag har höstlov från skolan men har mer att göra än någonsin. Två monologer ska hittas, analyseras, förstås och pluggas in till kursen, pjäser ska läsas, böcker ska plöjas igenom. Det ska letas efter information om olika skolor och förberedas presentation om dessa. Det ska läsas svenska pjäser och pluggas dialoger, skrivas skol-ansökningar och stipendie-ansökningar och postas brev. Det ska gås på teater och läsas engelska manus, samtidigt som det ska letas lägenheter och gå på visningar och resa över halva London och helst av allt ska det hinnas äta och sova ocksa.

Jag blir medbjuden på grejer och jag vet inte hur man säger nej för jag vill vara överallt hela tiden men jag måste plugga. Och jag klagar inte, jag älskar det och jag är ju igång och det är förbannat roligt och det är fantastiskt att läsa såhär mycket och suga i sig kunskap. Igår när jag och min klasskompis Rachel var på Royal Court Bookshop vid Sloane Square och gick igenom pjäsmanus kunde jag säga att “Dendär har jag läst” i alla fall 5-6 gånger och det känns bra. Man har lite koll och det är fint. Men det är stressigt, det är så mycket och jag vill kunna dela mig mitt itu och ha en del som är social och träffar vänner och är duktig på jobbet och en som bara läser, läser, läser.

Men mest av allt är det fantastiskt i min teaterbubbla. I rörelse, liksom. Står aldrig still. Alltid på gång. Framåt.

torsdag 13 oktober 2011

bläääää.

När det hänt en massa bra saker ett tag så tar det till slut stopp. Det brukar vara så. Hjärnan säger nåt i stil med “Näe, nu orkar jag inte med alla dom här endorfinerna som hoppar omkring längre, nu får det räcka! Nu lugnar du ned dig!” och man blir alldeles matt. Lite så är det nu.

Min fina, fina kanadensare åkte hem i tisdags morse. Folk säger att “that’s London for you!” och att det kommer komma fler att lära känna och fler att säga hejdå till. Det hjälper ju inte. är det meningen att man ska må bättre när man hör det? “Det är bara att vänja sig, det kommer alltid vara såhär skit!”. Det är riktigt, riktigt jobbigt.

Zäta och David var här i helgen, och trots mitt extrema bakis-tillstånd i söndags (vilket var okej efter Sylvias hejdå-fest och oändligt med vin till 5 på morgonen) lyckades jag möta upp dom för några hemskt fina timmar, dumplings, godis och promenader. Så himla, himla bra folk.

Jag upptäckte idag att jag bokat fel dag att flyga tillbaka till London i jul, vilket innebär att vi är i Sverige en dag mindre än vad vi tänkt. Så går det när man är ivrig och vill boka nu nu nu.

Skolan är fortfarande fantastisk, och igår sa vi i samförstånd efter lektionen att vi är helt jäkla otroliga. Vilken grupp, vilka människor, vilken energi, vilken koncentration!

Men jag är trött. Känner att jag skulle behöva sova i tusen år. Min hjärna har sagt åt mig att lugna ned mig, och jag vill dra täcket över huvudet. Orkar inte med att lära känna nya huskamrater, att prata och vara social och le och skratta och skämta. Vill ligga i sängen med Sylvias fluffiga filt över huvudet.

Nu vet ni det.

I helgen borde alla med vägarna förbi eller redan i Nyköping gå på Caros säkerligen fantastiska utställning 'Om att fly' på hAndmadE vid gamla Bryggeriet. Det skulle jag ha krypit ur täcket alla gånger för att göra, om jag hade vart där.

lördag 8 oktober 2011

bowling

Nu drar vi till stan och bowlar och äter middag och säger hejdå till min bästa kanadick. Tur att Zäta och David kommer och piggar upp. Skulle haft vattenfast mascara. Attans.

fredag 7 oktober 2011

spilld mjölk

Råkade beställa Lars Winnerbäcks 'Med Solen i Ögonen' på vinyl idag. Jag kommer nog aldrig kunna spela den, för någon skivspelare äger jag inte, men nk vad fint den kommer sitta över min soffa en vacker dag!
Jag måste slagit i huvudet rätt hårt, tänker jag. Ville jag ha nåt att sätta på väggen kunde jag ju köpt en affisch. Bra mycket billigare. Äsch. Det är han värd, Lars.

knobhead

Igår kväll när jag kom hem från skolan (som var skitrolig och fantastisk som vanligt) hade Chris redan gått och lagt sig. Jag smög runt i rummet och försökte vara så tyst som möjligt. Tog av mig strumporna och skulla slänga dom i tvättkorgen. Dunkade huvudet i hörnet på den öppna garderobsdörren. Sa en rad fula ord ganska högt. Insåg mitt misstag och kikade mot sängen, och förväntade mig ett grymtande "uh, varför väckte du mig?!" förhoppningsvis följt av ett "är du okej?". Han snarkade fortfarande. Phew.

Nu har jag en snygg bula i pannan, som när jag var liten och ramlade hela tiden för att jag praktiskt taget var blind och ingen visste om det än. Så, bulan i pannan, välkommen åter. Hoppas du kommer trivas.

torsdag 6 oktober 2011

bookworm

Förtydligande: Något jag lärt mig när jag läst om Stanislavski är att realism icke bör förväxlas med naturalism som innebär att härma det naturliga; realism innebär att vara naturlig, att känna på riktigt och inte lägga på en mask, utan snarare lyfta fram de bitar man tycker passar. Broken Glass kändes realistisk, och hur bra betyg är inte det då?

Stanislavskij's An Actor's Work är för övrigt en av de tjockaste böcker jag sett. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja med den, vet inte hur jag ska ta mig an den. Kanske är steg ett att ta av plasten...?

Arthur Miller's Broken Glass @ Vaudeville Theatre


Arthur Millers Broken Glass från 1994 är en hemskt realistisk pjäs. Den utspelar sig i Brooklyn, New York, 1938 – samtidigt som Kristallnatten i Tyskland, och handlar lite om hur det som hände i Europa under den här tiden påverkade judar, och andra, över hela världen. Den handlar också om att leva instängd, i en religion men även i ett äktenskap och i ett liv, att vara rädd för att säga vad man tycker och om att vara andra till lags, ibland så pass mycket att man kanske glömmer bort sig själv. Tara Fitzgeralds karaktär Sylvia blir plötsligt och oförklarligt paralyserad, och man inser att det inte handlar om något kroppsligt fel utan att det sitter i skallen.

I början av pjäsen har Sylvia nästan gett upp. Det finns nog inget hopp, tänker hon, från och med nu är det såhär och då får det var vara så. Ingenting att göra nåt åt. Likadant tänker hon i resten av livet. Hon lever med en man som ibland vart våldsam och uppträtt hotfullt, och dom har inte varit intima med varandra på något vis sen deras son föddes för 20 år sedan. Sylvias man Philip, som spelas av Anthony Sher, har inte kunnat på 20 år men är för stolt för att gå till en läkare och få hjälp. De är båda judar, och han ser sig själv i spegeln med förakt i blicken på grund av det.

Folk i Sylvias närhet börjar tycka att hon blivit lite knäpp där hon sitter i sin rullstol. Det enda hon gör är att läsa tidningen och bedrövas över vad som pågar i Europa. Hon är nog lite besatt av det här nazist-tjafset, tänker man. Hur kan man bry sig så mycket om något som händer halvvägs runt jorden, när man själv är i säkerhet långt därifran? Hon läser om Kristallnatten och att nazisterna tvingar gamla män skura gatorna med tandborstar. Hon ser bilder på hur folk står runtomkring och stirrar på dom, skrattar. Hade lika gärna kunnat vara hon, tror jag att hon tänker. Och om hennes man hatar sig själv för att han är jude, betyder inte det att han också hatar henne för att hon är judinna?

Även om pjäsen handlar om människor i allmänhet och judar i synnerhet 1938 i Brooklyn, så känns den väldigt aktuell. Det skulle vara så lätt att byta ut bara några ord – judar och nazister mot svarta och vita, mot kristna och muslimer, mot katoliker och protestanter. Vi kommer inte ifrån att det här fortfarande är en verklighet vi på något sätt befinner oss i, oavsett hur man väljer att vinkla det. Jag tror personligen att Sylvias karaktär är en version av en vanlig kvinna vid den här tiden, och i många fall även idag. Hon har offrat ett helt liv åt att bara vara hustru och mamma, att stötta och uppfostra och hjälpa. I andra akten, när paret äntligen börjar prata med varandra bryter hon ihop, och med gråten i halsen säger hon att hon “took better care of my shoes” än om sig själv. I många fall, och det gäller även idag, tror jag att det stämmer. Man vill så gärna vara till lags, inte vara svår och jobbig, inte ställa krav, inte tynga ner någon, inte lägga över ansvaret på någon annan, att man helt glömmer bort var det var man började. Att man faktiskt är sin egen person först, och för att orka hjälpa andra måste man ta hand om sig själv i första hand. I hennes fall gick det så långt att kroppen och sinnet började skrika efter uppmärksamhet, så pass att hon förlorade förmågan att gå.

När pjäsen var slut sa Chris att Anthony Sher var en hemsk skådespelare och att ‘dom kunde ju valt någon man inte störde sig på så förbannat’. När vi diskuterade pjäsen igen på kvällen kom det dock fram att det kanske var precis så man skulle reagera, och att det nog var karaktären Philip och inte skådespelaren som var jobbig. Tara Fitzgerald’s Sylvia var lätt avstängd i vissa scener och ganska monoton, men det gjorde bara att de scener då hon faktiskt visar känslor blev extra starka. Alla pratade med en nästintill felfri Brooklyn-dialekt, och som sig bör med så erfarna skådespelare flöt allting på sjukt naturligt. Klart sevärd, och även om pjäsen har roliga scener sa har man nog kommit fel om man vill ha något lätt och luftigt. Vill man däremot ha något vettigt, viktigt och bra så är Broken Glass helt rätt!

Fyra tamburiner av fem möjliga!

tisdag 4 oktober 2011

indiansommar

Hade världens finaste lördag den här helgen. Vaknade halv åtta (på en lördag!) och begav mig mot stan. Mötte upp fin-Sniiz utanför Victoria Station och gick i morgonsolen mot Baker & Spice på Elizabeth Street. Sommaren var tillbaka i London i några dagar, och i 25-gradig värme satt vi ute, klockan nio på morgonen i bara klänning, och åt frukost.
Och vilken frukost sen. Himmelriket för en svensk – yoghurt med musli, honung och frukt, riktigt bröd med nötter och fullkorn och krispig kant, aprikosmarmelad och jordgubbsmarmelad och kaffe. Så himla, himla fint.

Sen följde Denise med mig till den märkligaste lilla salongen någonsin, två trappor upp i en vanlig lägenhetstrapp, genom en korridor och förbi tre kontor låg ett litet, litet rum längst in. Där skulle jag fixa naglarna för första gången i mitt liv. Dom blev supermörkt rödbruna och himla blanka och tjusiga. 

Vi vandrade vidare efter någon timma, upp förbi Buckingham Palace och vidare längs Birdcage Walk & Horse Guards Road upp mot the Strand. Denise ville prompt svänga in på Topshop, och jag är inte den som är den, så jag följde med. Det slutade med att jag använde mitt studentkort (japp, man är ju en riktig student nu!) och fick hela tre punds rabatt när jag köpte mig en väska, en portfölj-liknande fantastiskt fin en. Denhär, fast svart.

Sen sa jag hej då till Denise och hej till Chris, och gick på matine-föreställningen av Arthur Miller’s “Broken Glass” på Vaudeville Theatre. Mer om den senare.
När klockan blev ungefär fem var pjäsen slut, och det var fortfarande supervarmt ute så vi bestämde oss för att dricka sommarens sista utomhus-båt-öl på Tattershall Castle, en pub-båt som alltid ligger typ utanför Embankment station. Vid åtta åkte vi hem, och jag tog bara på mig jackan för att jag inte orkade bära den langre. Så himla varmt, och en så fruktansvärt bra dag.

I söndags hade jag och Sylvia “det-här-är-sista-gangen-vi-gör-nånting-bara-vi”-picnic i parken. Jag gjorde sallad till oss och vi drack white wine-spritsers och pratade om livet och framtiden och åren som gatt. Solade benen och skrattade åt hundar som också ville vara med och ha picnic. 

Varje helg borde vara så här fin. Det ska dom nog få vara, från och med nu.