ambassadbesök

Lite har hänt på nästan fem år

sundayitus

Nejmen, är det söndag? Hade jag väl aldrig kunnat gissa. Det känns ju inte alls i själen, ändrar sinnesstämningen eller försämrar humöret. Det är ju inte som att söndagsdeppet är någonting jag skulle vara van vid såhär på höstkanten. Icke sa nicke.

Det blev svinkallt på en gång häromdagen. 25 grader i onsdags förra veckan och nu är det kallt. Såndär isig vind som tar sig in under alla kläder. Alla är i chock och på tunnelbanan ser man folk som håller sig kvar i sommaren i iskalla tunna klänningar och bara ben jämte de som förväntar sig snö redan imorgon och är förberedda med vinterjacka och UGG-boots. Det är alltid lika förvånande när kall-hösten kommer. Jag gillar't inte. Inte ett endaste dugg.

Jag var på Royal Albert Hall på dansuppvisning igår. Folkdans och cheerleeding och barn som gjorde kullerbyttor och fina klänningar och vältränade danskroppar och fint, fint. Sen var det födelsedagskalas och Jello-shots och alldeles för sen hemgång. Idag har det handlats och tvättats och städats lite, men mest har det legats i sängen och i soffan och alla huskamrater har suckat och pustat ikapp med varann.

Nu ska jag sova. Imorgon är en annan dag, som de säger. Nattinatt.

höstsemester

Planen var en weekend i Aten. Ledigheten var bokad och flygturen kollad och lägenheten lånad. Det var bara visum som saknades för sydafrikanens del, och det saknas fortfarande. Så vi funderade på Turkiet, sen Tunisien och sen Marocco. Alldeles för dyrt.

Nu ska vi till Bournemouth istället. Bo på hotell och vandra längs en iskall strand istället för att sola och värmas up. Det får gå, det blir fint. Här ska vi bo, om ni ville veta. Tre nätter, min karl och jag.

eiffelsnö

Chris jobbade sent igår och Jo var ute på nån välgörenhetsgrej med gratis mat, så jag och Scott såg 'the Invention of Lying' med Ricky Gervais och Jennifer Garner, gräsänklingar som vi var. Den var lite smårolig, inte sådär hysteriskt men kul.

Inatt drömde jag att första snön kom. Att jag bodde precis vid Eiffeltornet i en villa precis som den på Arnö fast med balkong. Jag gick ut på den på morgonen och tittade bort mot grannen Eiffeltornet, och det snöade. Massor, massor. Som tur är gör det inte det på riktigt.

Huvva mig.

för det var victors födelsedag, hurra hurra hurra!

I förrgår fyllde den här snubben fyra bast. Han är världens bästa Victor och jag önskar att jag kunde vart där och grattat. Grattis i efterskott bästaste brorsonen!

Åh, vad jag saknar mina ungar.

hälsa på drottningen

Oj, förlåt. Jag tänkte inte på att det gick så lång tid mellan senaste och det här inlägget. Ber om ursäkt. Har vart upptagen. Ibland.

I lördags var vi på rundtur på Buckingham Palace. Man fick på sig ett par hörlurar och slussades in i slottets för allmänheten öppna rum, tröck (ja, jag kommer ju fortfarande från Sörmland) på den gröna knappen och så började guidningen. Genom de mest färgkoordinerade rummen leddes vi, och fick veta om alla kungars konst och att prinsarna Harry & William döptes i vatten från floden Jordan som fördes till England bara för det.

Trädgården var fin. Där fick man fota.

till caroline.

'There's a surprise for you here when you get home' skrev han till mig igår när jag var på banken och fixade nytt konto. Inte trodde väl jag att det skulle vara så fantastiskt som det visade sig att det var. H.mma på köksbänken låg nämligen ett paket, inslaget i vitt teckningspapper med en tull-lapp från Japan på framsidan. 'Book' stod det, och så min finaste Carolines namnteckning på namnraden. På baksidan fanns Death Cab's fantastiska 'I'll follow you into the dark' översatt till svenska, skriven i Carros fina handstil.

(Jag minns att jag sa det till henne en gång, att hon skriver fint. Hon skrattade och sa att det var sånt man sa till sina kompisar på lågstadiet. Men hon gör det. Det är som att konstnärligheten finns i handstilen också. Som att varje bokstav är sin egen liten teckning. Perfekt, fast avslappnat. Fint.)

I paketet fanns, som utlovat på tull-förteckningen, en bok. En A4 stor bok, med beige tyg-omslag och vita sidor. 36 uppslag, står det skrivet i boken. På några av sidorna har finaste Caro skrivit saker, minnen och önskningar, saknader och sanningar, och boken var min födelsedagspresent 2010. Två foton fanns i boken också, på mig och finaste, för kanske 4-5 år sedan, i Carros mamas lägenhet. I en skinnfåtölj i ett hörn sitter vi båda två, och det var så länge sedan. Sedan dess har en trygghet infunnit sig. Inte en ta-för-givet-trygghet, utan bara en känsla som gör att man kan vara säker på att vi finns kvar. Vart vi än i världen vänder, finns vi alltid kvar. Vi som i vi två, och trots att vi numera befinner oss i olika världsdelar i olika tidszoner och på olika nivåer i livet finns vi alltid kvar. Det är en trygghet som inte går att beskriva, så vi slutar där. Den enda som behöver förstå ändå är Caro, och vi har väl aldrig behövt ord egentligen. Hjärnor som är ihopkopplade, liksom.

Tack finaste, för den bästa födelsedagspresenten. Kärlek.

det finns band och så finns det band

Muse spelar på Wembley både idag och imorgon. Jag är föga imponerad för trots att jag vet att det är ett stort band med, tydligen, över 180 000 fans bara i London, så har jag nog aldrig hört dom. Jag ska i alla fall jobba på Wembley imorgon, innan Muse spelar. Jag ska sätta på såna där Gröna Lunds-band på folks handleder och checka in personal och pricka av på lista. Det blir kul, jag har aldrig jobbat på den sidan av ett event förut. Jag brukade ju vara personalen som fick ett band på armen och blev avprickad på en lista, men inte längre.

Man har ju kommit upp sig i världen.

femte september fyllde det ett år

Den femte september 2009 flyttade jag till London. Jag bestämde mig för att sluta ha distansförhållande mellan två länder och åka som en skottdåre mellan, och tog istället mitt pick och pack och bosatte mig här. I Dollis Hill i nordvästra London. Den sydafrikanska karln jag bestämde mig att lämna mitt hemland för fanns tyvärr inte i landet. Det var visum som hade gått ut och företag som skulle sponsra och flygbiljetter som var dyra och massor som gick fel, så han var fast i Sydafrika på obestämd tid.

Jag fick jobb på ett café, bland polacker och rumäner med taskig engelska och ännu taskigare attityd. Jag sålde bacon&egg och 'full english' och lunchmackor och varje dag när jag åkte hem på tunnelnanan kände jag hur jag stank av flott och stekos. På jobbet fick jag höra att jag var tjock och lat och knäpp och hemma hade jag fortfarande ingen kärlek som kunde trösta. Jag stod ut i 5-6 månader, sen fick det vara nog.

Hösten gick fruktansvärt långsamt. Ensamt och kallt och tråkigt och stressigt på jobbet och hemlängtan och kärlekslängtan och gråt och slit, och det kändes som att dagarna bara släpade sig fram. Till slut kom december. Strax innan jul kom jag hem från jobbet en dag, försenad till en Skype-dejt jag bokat in med mannen i Sydafrika, öppnar dörren till vardagsrumsköket och stelnar till. På soffan satt en solbränd, sydafrikansk kärlek. Han log mot mig och sa "du är sen till vår dejt!".

I mars sa jag upp mig från mitt caféjobb. Tre månader gick jag utan jobb, och det var fattigt och tråkigt, men tur var var jag inte själv i London längre. Jag behövde inte svälta. Efter tre månader fick jag en intervju genom en kompis till kärleken, klädde mig i min vitaste skjorta och mina svartaste byxor och knallade iväg.

Nu jobbar jag i min reception på mitt kontor, jag pillar med affisher och nyhetsbrev och svarar i telefon och skickar mail och renskriver och korrekturläser och är den glada alltiallon, liksom. Det är fint. Ska vi prata om pengar kan vi sluta nu, för jag tjänar inte mer än på cafét. Men jag mår bättre i själen.

Jag har tagit en teaterkurs om Shakespeare, jag har haft två jobb, jag har vart i Sverige tre gånger och haft några besök. Jag har druckit öl och vart på festival, fått en ny dialekt i min engelska och blivit 1 år äldre. Jag har hunnit en del, ändå.

Jag har bott i London i ett helt år. Den första halvan gick fruktansvärt långsamt, medan den andra halvan har sprungit iväg i raketfart. Jag vill inte ens tänka på hur fort det här året kommer gå.

Grattis i efterskott på ettårsdagen, Katitzi.

om ryanair flög drömflygplan

Jag drömde om min mama inatt. Det var stressigt för vi sprang runt på en flygplats och hade glömt både det ena och det andra och var tvugna att åka tillbaka och hämta och sen till flygplatsen igen och stressa runt och jag hade mitt nya pass och var himla snygg i det till skillnad från det gamla och det var mest bara stress stress stress men också fint. Jag fick krama min mama, och Zäta och Caro var där också mitt i all stress. Jag vaknade och var uppstressad, men det var en bra känsla, för det var en uppstressad trygghet. Kanske beror det på att om man har mama med sig när något går snett, då vet man att det blir bra igen. Kanske var det bara för att jag fick en dos av hemma. Om jag kunde åka hem varje natt när jag drömmer, då skulle jag vara en himla harmonisk mänska.

Ikväll ser Chris och jag Inception på bio. På tal om drömmar, alltså.

första september

Det börjar kännas kallt att äta jordgubbar och müsli och mjölk på mornarna. Det är nog snart dags att inse faktum, inse att sommaren är slut och inse att man borde återgå till gröt.

Det är September idag. Första. Det är kyligt ute på mornarna, även om solen ligger på. Höstmånad. Det blåser och vinden tar sig in under alla kläder. Det är för varmt för halsduk och vantar än, men lite för kallt för att vara utan. Det blev höst fort i år.

Hejdå sommarn, vi ses nästa år.