Idag var jag på äventyr. Åkte till Kilburn, som ligger två tunnelbanestopp bort, för att gå till en bank och starta ett konto och handla kuddar på Primark. Redan igår försökte jag öppna ett konto på HSBC, men tydligen hade jag inte rätt papper för det, så idag tänkte jag försöka med Lloyds, som jag hört skulle vara lättare. Men icke. HSBC kräver bevis på att jag bor på den adress jag säger at jag bor på, i form av en räkning eller ett hyreskontrakt, och Lloyds kräver bevis på min anställning. Det förstnämnda har jag inte eftersom jag delar hus med många andra, plus flyttade in i det rum Chris redan hyr, och ett bevis på min anställning har jag inte för att jag helt enkelt inte har något jobb. Herreminje, man tycker ju kanske att två olika papper som säger att jag bor här, ett pass och ett ID-kort som visar att jag är jag borde räcka som bevis. Nej nej, så lätta är dom inte, engelsmännen.
Imorgon ska jag gå till hyresvärdens sekreterare och försöka få ut en hyresräkning från henne, och hoppas på att det räcker som bevis. Om inte så måste jag vänta tills jag antingen får anställning, eller tills jag får en räkning från min lägenhet i Sverige (som mamma måste skicka för det får inte vara en utskriven räkning) för att visa min tidigare adress.
Alla dessa bevis på allting. Jag är jag, jag bor där jag bor och jag bodde där jag bodde. Jag jobbade där jag jobbade, jag ska jobba på mitt jobb. Man är fan inte van vid att vara invandrare.
Mina nya kuddar är sköna i alla fall. Nya, mjuka och fluffiga. Precis som mina nya tofflor. För det måste man ha när man bor i London. Ett par riktigt tjejiga, fluffiga tofflor. Fast blå. Man får inte ta i så man spricker ändå.
ja shit, det bliv en helt omvänd värld, när det är en själv som är immigrant.
SvaraRaderajag ville verkligen ringa dig förut idag. jag satt på en bänk i stockholmsolen och tänkte "nu, nu skulle jag velat prata med elin". men så lätt är det ju inte.
fint att läsa vad du håller på med. blogga flitigare!! PUSS