Tisdag. Tre dagar kvar till helg. Det första jag jag tänkte när jag vaknade igår morse var "jag önskar att det vore fredag". Det regnade igår, och det har inte slutat än. Det är mörkt och ruggig i London, och jag finner ingen riktig lust att gå utanför dörren. Väl på jobbet går dagarna fort, och även om det är stressigt och jag får ont i fötterna och ont i ryggen så är det uthärdligt. Att jobba 9-17 är ganska bra ändå, även om jag nog aldrig kommer lära mig att gå upp tidigt på mornarna.
En tjej på jobbet sa "Men du kan ju börja tidigare! Fråga Sean om du får!" och jag tänkte att nej, det ska jag verkligen inte. Att vakna sju på morgonen är illa nog. Ingen i London verkar äta frukost hemma, men jag måste äta någonting innan jag gör någonting annat på morgonen. Därför tar det ju längre tid. En timma att göra sig i ordning och äta, sen 40 minuter tunnelbana till jobbet, byta om i lugn och ro och börja jobba. Man skaffar sig rutiner även här, ska ni veta.
Det vore fint med lite besök, för man kan känna sig rätt så ensam här. Man jobbar, kommer hem, äter, sover - och sen börjar det om. Det går på rutin, helt enkelt. Helgen var ett fint avbrott i den rutinen, med utgång och flashiga drinkar. Det vore fint att kunna dela det med en vän. Kom och hälsa på mig, sötnosar, för jag saknar er. Saknar att kramas med min mama, saknar att snacka skit med min papa, saknar mina vänner. Kom hit.
Om fyra veckor är Chris förhoppningsvis tillbaka, och jag längtar. Det kommer bli fint. Äntligen händer det något, äntligen är bollen i rullning.
Jag kommer förmodligen första helgen på mitt lov. Alltså vecka 43. Går det? :)
SvaraRaderajag mailar dig om bloggfrågan.