choose your battles

Det gör mig lite äcklad hur ett företag kan skriva i sin frånvaro-policy att man bara får ta två dagar ledigt för att ta hand om ett barn som är sjukt – och dom två dagarna ska egentligen gå till att anordna någon annan som kan ta hand om ens unge. Det förväntas alltså att det alltid ska finnas någon att ringa. Känns inte det lite sjukt? När man är förälder är man väl det i första hand, och man ska väl ha möjlighet att ta hand om sin egen unge om den är sjuk? Det är väl då föräldern behövs som mest? Är det jag som varit naiv, är det såhär vi har det?

Folk kan påstå hur mycket dom vill att vi kommit långt, och som ung tjej kan jag (inte alltid, men det kan vi diskutera en annan gång) tycka att jag har det rätt okej i samhället ändå, att jag klarar mig på min lön och att jag har möjligheter att göra allt som alla andra gör, oavsett kön. Men problemet tar inte slut där jag slutar. Det är så mycket större än så. Så mycket mer underliggande, så mycket skrivet mellan raderna eller inte skrivet alls, så mycket vi måste se som inte syns.

Nu har jag aldrig läst några svenska policys i ämnet och vet inte om det kanske ser ut såhär hemma också, men det gör att jag förstår litet hur engelsmännen fortfarande har ena foten i ’hemmafru-tänket’. Det är fortfarande en fråga många tjejer får här – ”kommer du börja jobba igen efter mammaledigheten?” Det är fortfarande vanligt att inte göra det, något jag inte kan påstå att jag känner igen från Sverige. Till skillnad från Sverige där det idag skulle vara märkligt om man gjorde något annat än att jobba så snart som möjligt vill man här helst inte alls gå tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten, inte på många, många år, and who could blame them. Skulle någonting hända ungen har man inget stöd från arbetsgivaren. Här är man arbetstagare i första hand, personen bakom och ens eget liv kommer i andra hand.

Förändringen måste börja uppifrån, lagar måste skrivas om och anpassas och företag måste ändra sin approach. När jag är redo att skaffa barn vill jag kunna välja att inte låta arbete gå före mitt liv, utan att för den delen riskera mitt jobb. 

Såhär kan vi inte ha det, fanimig.