Arthur Millers Broken Glass från 1994 är en hemskt realistisk pjäs. Den utspelar sig i Brooklyn, New York, 1938 – samtidigt som Kristallnatten i Tyskland, och handlar lite om hur det som hände i Europa under den här tiden påverkade judar, och andra, över hela världen. Den handlar också om att leva instängd, i en religion men även i ett äktenskap och i ett liv, att vara rädd för att säga vad man tycker och om att vara andra till lags, ibland så pass mycket att man kanske glömmer bort sig själv. Tara Fitzgeralds karaktär Sylvia blir plötsligt och oförklarligt paralyserad, och man inser att det inte handlar om något kroppsligt fel utan att det sitter i skallen.
I början av pjäsen har Sylvia nästan gett upp. Det finns nog inget hopp, tänker hon, från och med nu är det såhär och då får det var vara så. Ingenting att göra nåt åt. Likadant tänker hon i resten av livet. Hon lever med en man som ibland vart våldsam och uppträtt hotfullt, och dom har inte varit intima med varandra på något vis sen deras son föddes för 20 år sedan. Sylvias man Philip, som spelas av Anthony Sher, har inte kunnat på 20 år men är för stolt för att gå till en läkare och få hjälp. De är båda judar, och han ser sig själv i spegeln med förakt i blicken på grund av det.
Folk i Sylvias närhet börjar tycka att hon blivit lite knäpp där hon sitter i sin rullstol. Det enda hon gör är att läsa tidningen och bedrövas över vad som pågar i Europa. Hon är nog lite besatt av det här nazist-tjafset, tänker man. Hur kan man bry sig så mycket om något som händer halvvägs runt jorden, när man själv är i säkerhet långt därifran? Hon läser om Kristallnatten och att nazisterna tvingar gamla män skura gatorna med tandborstar. Hon ser bilder på hur folk står runtomkring och stirrar på dom, skrattar. Hade lika gärna kunnat vara hon, tror jag att hon tänker. Och om hennes man hatar sig själv för att han är jude, betyder inte det att han också hatar henne för att hon är judinna?
Även om pjäsen handlar om människor i allmänhet och judar i synnerhet 1938 i Brooklyn, så känns den väldigt aktuell. Det skulle vara så lätt att byta ut bara några ord – judar och nazister mot svarta och vita, mot kristna och muslimer, mot katoliker och protestanter. Vi kommer inte ifrån att det här fortfarande är en verklighet vi på något sätt befinner oss i, oavsett hur man väljer att vinkla det. Jag tror personligen att Sylvias karaktär är en version av en vanlig kvinna vid den här tiden, och i många fall även idag. Hon har offrat ett helt liv åt att bara vara hustru och mamma, att stötta och uppfostra och hjälpa. I andra akten, när paret äntligen börjar prata med varandra bryter hon ihop, och med gråten i halsen säger hon att hon “took better care of my shoes” än om sig själv. I många fall, och det gäller även idag, tror jag att det stämmer. Man vill så gärna vara till lags, inte vara svår och jobbig, inte ställa krav, inte tynga ner någon, inte lägga över ansvaret på någon annan, att man helt glömmer bort var det var man började. Att man faktiskt är sin egen person först, och för att orka hjälpa andra måste man ta hand om sig själv i första hand. I hennes fall gick det så långt att kroppen och sinnet började skrika efter uppmärksamhet, så pass att hon förlorade förmågan att gå.
När pjäsen var slut sa Chris att Anthony Sher var en hemsk skådespelare och att ‘dom kunde ju valt någon man inte störde sig på så förbannat’. När vi diskuterade pjäsen igen på kvällen kom det dock fram att det kanske var precis så man skulle reagera, och att det nog var karaktären Philip och inte skådespelaren som var jobbig. Tara Fitzgerald’s Sylvia var lätt avstängd i vissa scener och ganska monoton, men det gjorde bara att de scener då hon faktiskt visar känslor blev extra starka. Alla pratade med en nästintill felfri Brooklyn-dialekt, och som sig bör med så erfarna skådespelare flöt allting på sjukt naturligt. Klart sevärd, och även om pjäsen har roliga scener sa har man nog kommit fel om man vill ha något lätt och luftigt. Vill man däremot ha något vettigt, viktigt och bra så är Broken Glass helt rätt!
Fyra tamburiner av fem möjliga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar