Vi delades in i fyra grupper, och fick varsin regissör per 5 personer. Varje person fick ungefär 25 minuter att jobba på sin monolog med regissören. Hon var fantastisk förresten, vår regissör, och de andra kom så himla långt med sina monologer. Något som kanske började stelt och inövat kändes efter 20 minuter avslappnat, spontant och riktigt.
Jag tappade bort mina repliker så fort jag ställde mig upp. Jag har kunnat min monolog i flera veckor och repat, repat, repat men den bara försvann. Och när regissören sa ”Det är okej, du behöver inte kunna den utantill, vi jobbar på texten tillsammans” blev det helt stopp. Kanske kan jag den inte? Kanske vet jag hur den ser ut på pappret men när jag ska säga den och leva mig in blir det snett. Jag glömde repliker, och när jag glömde blev jag mer nervös, och när jag blev mer nervös glömde jag ännu mer och när jag glömde ännu mer började regissören peta i orden och ’hjälpa’ mig genom att läsa med mig. Till slut visste jag inte varfasen jag var nånstans. Så himla förvirrad. Jag försökte ge allt, och som tredje person att gå upp och köra monolog tyckte jag att jag hade snappat upp kritiken de andra fått, och hade tänkt ut skitbra grejer jag skulle göra. Icke.
Till nästa vecka ska jag försöka lära om min text. Försöka jobba på variationer i röst och energinivåer. Vad vill min karaktär med denhär meningen, och vad vill hon med nästa. Vad försöker hon säga? Hon försvarar sina val, men försvarar hon dom för motspelaren eller för sig själv? Var inte självömkande, hon är förbannad! Tänk inte på vad som kommer härnast! Ny tanke, ny tanke, ny tanke! Du vet inte vad du ska säga innan du säger det! Och jag visste inte vad jag skulle säga alls tillslut.
Sen gick vi till puben allihopa, och en kille från min klass bad mig köpa en öl med ett konstigt namn och när jag sa det till bartendern visade det sig att det var ett hittepå-namn och alla skrattade för att jag gick på det. Sen svepte jag två glas vin och snackade och skrattade med bra klasskompisar på vägen hem. Väl hemma la jag mig i sängen och grinade i flera timmar. När Chris kom hem från jobbet vid fem på morgonen tror jag att jag precis somnat.
Idag tröstäter jag choklad och croissanter och white chocolate chip cookies, och dricker alldeles för mycket kaffe alldeles för tidigt. Ibland måste man väl få göra det, bannemig.
Så jävla, jävla dåligt. Och samtidigt förstår jag lite att när Stanislavskij skriver att han inte kunde greppa hurfan man gör för att göra någonting realistiskt, när man ju faktiskt spelar teater och hittar på betyder det också att det är när det går skitdåligt man lär sig och utvecklas. Om allting går som en dans vet man ju allting från början och då behöver man ju inte gå i skolan och lära sig. Och av allt dethär får man nån slags konstig kick och detdär jävlar anammat sätter igång.
Nästa vecka ska jag visa dom att jag också kan. Då jävlar.
Styrkekram och puss.
SvaraRadera