det är vägen

Jag har höstlov från skolan men har mer att göra än någonsin. Två monologer ska hittas, analyseras, förstås och pluggas in till kursen, pjäser ska läsas, böcker ska plöjas igenom. Det ska letas efter information om olika skolor och förberedas presentation om dessa. Det ska läsas svenska pjäser och pluggas dialoger, skrivas skol-ansökningar och stipendie-ansökningar och postas brev. Det ska gås på teater och läsas engelska manus, samtidigt som det ska letas lägenheter och gå på visningar och resa över halva London och helst av allt ska det hinnas äta och sova ocksa.

Jag blir medbjuden på grejer och jag vet inte hur man säger nej för jag vill vara överallt hela tiden men jag måste plugga. Och jag klagar inte, jag älskar det och jag är ju igång och det är förbannat roligt och det är fantastiskt att läsa såhär mycket och suga i sig kunskap. Igår när jag och min klasskompis Rachel var på Royal Court Bookshop vid Sloane Square och gick igenom pjäsmanus kunde jag säga att “Dendär har jag läst” i alla fall 5-6 gånger och det känns bra. Man har lite koll och det är fint. Men det är stressigt, det är så mycket och jag vill kunna dela mig mitt itu och ha en del som är social och träffar vänner och är duktig på jobbet och en som bara läser, läser, läser.

Men mest av allt är det fantastiskt i min teaterbubbla. I rörelse, liksom. Står aldrig still. Alltid på gång. Framåt.