d-d-d-damn girl

And damn, did I show them! Hade jantelagen kunnat se mig igår hade den bitit mig hårt i axeln, så stolt som jag var. 

Monologen gick, om jag får säga det själv, alldeles strålande när vi hade andra och sista regi-tillfället igår, och jag fick så himla fin kritik. Läraren som alltid bara är kritisk, och som man är rädd för att göra fel inför då man vet att man kommer bli utskälld eftersom man blir utskälld bara man gäspar eller visslar, sa att jag framförde min monolog ”not bad” och att jag använde mitt magstöd och min röst var ”not bad at all, and that’s a great fucking compliment coming from me”. Han sa att min kroppskontroll var ”excellent” och att karäktaren hade en tydlig emotionell resa genom monologen. Han sa att det märktes att jag jobbat hårt. Han nämnde att jag ju kommer slåss om en plats på en skola med folk som pratat Queens English sen dom föddes, men att jag var ”right up there with them” och att det inte fanns så mycket att ändra på eller kritisera.

Han hjälpte mig att fixa till början på monologen, då jag sa att jag inte visste om det var en bra idé att komma in och höja rösten direkt – det blir ju märkligt med crescendot precis i början. Nu kommer jag istället in och nästan viskar, och det blev så mycket bättre.

Fy fan vad jag växte av förra veckans såkallade nederlag. Fy fan, vad bra det känns!