bläääää.

När det hänt en massa bra saker ett tag så tar det till slut stopp. Det brukar vara så. Hjärnan säger nåt i stil med “Näe, nu orkar jag inte med alla dom här endorfinerna som hoppar omkring längre, nu får det räcka! Nu lugnar du ned dig!” och man blir alldeles matt. Lite så är det nu.

Min fina, fina kanadensare åkte hem i tisdags morse. Folk säger att “that’s London for you!” och att det kommer komma fler att lära känna och fler att säga hejdå till. Det hjälper ju inte. är det meningen att man ska må bättre när man hör det? “Det är bara att vänja sig, det kommer alltid vara såhär skit!”. Det är riktigt, riktigt jobbigt.

Zäta och David var här i helgen, och trots mitt extrema bakis-tillstånd i söndags (vilket var okej efter Sylvias hejdå-fest och oändligt med vin till 5 på morgonen) lyckades jag möta upp dom för några hemskt fina timmar, dumplings, godis och promenader. Så himla, himla bra folk.

Jag upptäckte idag att jag bokat fel dag att flyga tillbaka till London i jul, vilket innebär att vi är i Sverige en dag mindre än vad vi tänkt. Så går det när man är ivrig och vill boka nu nu nu.

Skolan är fortfarande fantastisk, och igår sa vi i samförstånd efter lektionen att vi är helt jäkla otroliga. Vilken grupp, vilka människor, vilken energi, vilken koncentration!

Men jag är trött. Känner att jag skulle behöva sova i tusen år. Min hjärna har sagt åt mig att lugna ned mig, och jag vill dra täcket över huvudet. Orkar inte med att lära känna nya huskamrater, att prata och vara social och le och skratta och skämta. Vill ligga i sängen med Sylvias fluffiga filt över huvudet.

Nu vet ni det.

I helgen borde alla med vägarna förbi eller redan i Nyköping gå på Caros säkerligen fantastiska utställning 'Om att fly' på hAndmadE vid gamla Bryggeriet. Det skulle jag ha krypit ur täcket alla gånger för att göra, om jag hade vart där.