Det gick hyfsat på min audition. London Academy for Music & Dramatic Arts gör mig nervös, och allt repande att stå still försvann direkt jag klev in genom dörren. Om ett par veckor får jag veta, men svensk som jag är vågar jag inte hoppas för mycket.
Jag ställer in mig på att jag inte kommer in, för kommer jag in blir det en så fantastisk överrasking, och gör jag det inte så blir jag inte lika ledsen. Sådan himla kulturskillnad det är, en sån liten sak. Sydafrikaner ställer in sig på att det ska gå utmärkt, en titta-sig-i-spegeln-och-säga-jag-är-bäst-attityd. Men då blir man ju så himla besviken, tänker jag. Det har nog med Gud att göra, bestämmer jag mig för. Svenskar tror ju i allmänhet inte så mycket. Lättare för sydafrikaner som har Gud att vända sig till, hoppas på, lita på. Jag har ingen annan att lita på.
Jag får helt enkelt börja tro lite mer på mig själv. Det kommer gå bra, för jag är bra. Det såg dom genom nervositeten och bakom allt trampande fram och tillbaka. Kanske inte går i år, men nästa, eller året efter det, eller senare. Rakt tillbaka i negativiteten.
Jag måste börja tro lite mer på mig själv. Lita på mig.
Annars kan du lita på mig! Även om jag kanske inte är helt objektiv så tror du väl på mig om jag säger att du är bra! Eller hur? Puss
SvaraRaderaAllt du vill, kommer hända. Och så är det bara. På ett eller annat sätt.
SvaraRadera