trött i hjärnan

Tillbaka i London efter en lika fantastisk som omskakande helg i Nyköping. Lördagen var lunch med mama och yngsta bror, fika med mormor, morfar och moster, middag med papa, yngsta bror, papas tant och papas tants son med vän i Oxelösund, vin hos Sara med Zäta (vin som drog över långt in på söndagsmorgonen, och som inte alls slutade med vin utan allt annat vi kunde hitta i barskåpet - aj dagen efter men, oj, lätt värt det).

Söndagen började alldeles för sent med fika med finaste Zäta och sen fika med pojkarna. (Inte igår vi sågs, jag och mina boys. När man får veta att killkompisen har sambo och dom har vart tillsammans i 1,5 år, då var det för länge sen man sågs. Och andra har flyttat till ny stad för hans utbildning på tre år var färdig. Och tredje bor i Nyköping igen efter en sväng till Linköping och pluggar något med natur som jag inte riktigt fick kläm på. Alldeles för länge sen. Ett par klyshiga "Vi borde ses snart igen" byttes ut mot "Om du flyttar till Nya Zeeland kan vi ses lika ofta som vi gör nu!" och "Vi ses om två år igen då!". Det hoppas jag inte. Jag hoppas att vi ses snart igen.)

Efter fikat var det hem till mor som gällde, där mina vandaler till älsklingsbarn kom med min äldsta bror och Lina. Åh, mina älskade ungar. Jag kramade och pussade och fotade allt vad jag kunde för att fylla på minnesbanken tills vi ses igen. Bästa barn.

Söndagskvällen var välförtjänt mys i soffan. Käka grek-mat och kolla på TV. Fint.

Måndagen var lunch med Sara och hälsa på mellanbror och Anna och min finaste, bästa Hedvig. Snart blir det ett syskon till i den familjen, och jag vill vara hemma då. Vill vara barnvakt jämt och bli favoritfaster. Men när man bor långt bort får man ge presenter istället, och muta ungarna.

Igår åkte jag hem. Sådär angsty som jag är blev jag en hög av mush på planet, och slutade inte grina förrän jag somnade hemma i sängen. Nu måste jag boka biljetter till mars, och hoppas att månaden går fort.

Sverige, vi ses snart igen.