På någon av mina födelsedagar minns jag att min dagmamma serverade rabarberkräm till mellis. Detta inte alls trevliga klet slevades upp i våra tallrikar, det fylldes på med mjölk och min bror och jag och våra dagbarnskompisar åt med vad vi försökte låtsas var god aptit. Det var nog det värsta vi visste, allihopa. Rabarberkräm ska mina barn aldrig behöva äta, var nog en av dom tankar som slog mig. Mest av allt tänkte jag att man borde i alla fall få slippa äta rabarberkräm på sin födelsedag.
När jag blev äldre minns jag att jag tyckte att det var alldeles hemskt att jobba på min födelsedag. Att det var alldeles hemskt for det mesta att jobba på det slavdrivar-cafeét jag jobbade på hör inte hit, det var ändå extra hemskt att jobba på min födelsedag. Det var varmt och äckligt och ingen kund sa grattis och alla bara klagade som vanligt och dagen på caféet var precis som dagen innan, och dagen efter och alla andra dagar.
Min artonårsdag var på en fredag, minns jag mycket väl. Det var karnevalshelg i Nyköping och jag fick en gigantisk röd ros och en gratis drink på Rockbaren. Det var en fin födelsedag men den helgen slutade hemskt illa. En hel kväll på stadshustrappan med en vän med sönderslaget ben och otrevliga ambulanspersonal och en annan vän som inte skulle få leva mer an i några dagar till. Jag och bästa satt nära och tysta och grät vid gamla tandläkarn istället för att äta pizza som var planen, tills mama kom och skjutsade oss hem.
Att jobba med mina gamla var fint ändå på födelsedagen. De åts tårta och sjöngs födelsedagssånger och alla var glada och låtsades vara pigga för min skull. Det berättades historier om att vara tjugo år för länge sedan och allt man skulle ha gjort innan tjugo. Gifta sig och skaffa barn skulle man ha gjort, eller åtminstone vara förlovad med mannen i sitt liv. Det var fint att fira med de gamla. Jag fick påminna dom om att det var min födelsedag flera gånger, och fick därfor massor med fler födelsedagskramar och grattis. Ibland är det inte så illa att folk inte minns.
När jag fyllde tjugo bjöd jag ut alla mina vänner på restaurang. Eller, jag bjöd inte för jag var väldigt fattig, men vi åt ute i alla fall. Sommarbuffé på Voyage var det, och det var inte fy skam. Jag fick zigenardockor och tjugolapp med minnen på och jag ville aldrig att kvällen eller vinet eller skvallret skulle ta slut.
Nu fyller jag tjugoett och tydligen är det viktigt här, i landet som jag valt att bosätta mig i för ett tag. Ingen förstår hur jag har kunnat undanhålla att det faktiskt är den stora födelsedagen jag fyller, medan jag försöker försäkra att jag faktiskt inte tycker att det är så stort. Imorse väntade ett kort till mig på köksbänken. Med svensk text hade en av mina sydafrikanska huskamrater skrivit “Grattis på födelsedagen, hoppas att du får en underbar dag!”. När jag satt och åt frukost fick jag en presentpåse med en chokladklubba, läppglans i en cupcake, nagelfil med Londons tunnelbanesystem på och massa annat småplock. Ikväll blir jag utbjuden på middag av min käresta, och på lördag blir det maskeradkalas vid Themsen.
Det blir bättre och bättre ju äldre man blir, tänker jag. Livet blir bättre, födelsedagarna blir bättre, själen mår bättre. Jag är inte tonåring längre. Jag är vuxen i alla världens länder och det känns himla fint. Tonårsångesten avtar sakta men säkert och livet blir finare och finare. Fortsätt förgylla mitt liv, mina älskade fina, för vad skulle jag göra utan er?
Grattis till er, för att ni är så fina. Och grattis till mig, för att jag är vuxen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar