teaterbubblan

I början på september sökte jag min kurs på Arts Ed och sa till mig själv att nu, nu jäklar skulle jag komma igång. Nu skulle jag andas, leva och inneslutas i teater. Tre kvällar i veckan skulle jag gå på kurs, lära mig teater på engelska, skaffa nya teaterintresserade vänner, prata om mål och mening och allt som är viktigt och vara passionerade och ha driv. Vilja saker. Komma nånvart. Jag skulle bara läsa pjäser sa jag och se teater och sluta se på TV och bara ägna mig åt saker som gav mig något på riktigt och gå på museum och hänga med i politiken och läsa tidningen ordentligt och fotografera. Bli insatt. Intressant. Levande.

Min bästa vän frågade i början att om jag inte hinner med att jobba heltid och samtidigt gå min kurs, vilket skulle jag ge upp då? Jobbet, svarade jag, solklart. Men så skulle det ju inte bli för jag är Stålkvinnan och jag klarar ju vadsomhelst. Skulle ju ändå komma hem halv elva och kunna sova till halv sju på morgonen och det räcker ju för vanligt folk så det räcker nog för mig. Hjärnan på högvarv och kroppen i konstant rörelse. "På en rullande sten växer ingen mossa", sa jag.

Stannar upp ibland och känner efter, andas, vilar. Kopplar bort och slutar tänka. Skuldkänslor. Borde jobba hårdare, prestera, uppfylla mina egna drömmar. Jag befinner mig i teaterbubblan så som jag önskade och jag vill stanna här. I bubblan. I den delen av mig själv, av min värld, i det som är viktigt. Men stannar upp och tänker ibland att idag ska jag vara ledig. Nog borde jag också få se en film och slappna av och gå i pyjamas hela dagen och dricka kaffe och äta pizza och mysa. Söndagen är vilodagen. Ligger kvar i sängen klockan två och känner att jag borde. Har inte dammsugit sen i november. Julpyntet hänger kvar i fönstret och det står en liten silverglittrig gran vid min spegel och ser malplacerad ut när jag öppnar gardinerna, äntligen, och januarisolen skiner in genom fönstret.

Snart blir det mörkt. Solen går ned och dagen är slut och jag kommer tänka att jag också borde få ta söndagkväll och kolla på film och ligga i soffan och äta popcorn. Går förbi tvätten och tänker att jag ska vika den fast gör det inte, den har hängt där i tre dagar men jag går förbi. Hinner inte. Har monologer att lära mig och pjäser att läsa och förstå och dikter att plugga in och intervjuer att  föreställa mig. Måste komponera något slags rörelsemönster på en minut. Ska lära mig en sång och försöka sjunga rent. Välja något av Shakespeare att repa in och försöka att inte stamma när jag får frågan var det kommer ifrån. Vilken pjäs, vilken karaktär, vilka omständigheter, varför valde du den?

Jag bad om teaterbubblan och jag fick den. Och jag jobbar för att leva inte lever för att jobba. Måste andas. Kanske får jag låta bli att köpa nya skor eller boka fler långväga semestrar eller festivaler. Vara här ett tag. Hinna med. Komma ifatt. Ta in allt och ge dubbelt så mycket tillbaka. Vara tacksam.

Och klockan är snart två och jag ligger i sängen i pyjamas och har sett film och druckit kaffe och ätit glass och tänkt hundratjugo gånger att jag borde ta tag i saken. Frågan är vad. Var börjar man? Monologer, dikt, pjäsläsning, dammsugning, handla mat, vika tvätt, plocka ned julpyntet, bädda sängen. Att det kunde kännas så jobbigt att bädda sängen. Orken. Skuldkänslorna. Borden och måsten.

Kanske är halvtidsjobb en bra idé ändå. För att ha råd. Hinna med livet. Andas.