om att lära sig text

Det är en intressant process, dethär med att lära sig repliker. Att sitta och repetera samma mening hundra gånger och hoppas att man tillslut ska slippa titta på pappret för att minnas vad man ska säga. Folk har naturligtvs olika sätt, men jag kör hittills på den gamla hederliga nöt-tekniken.

När jag valt en text, vilket inte är det lättaste när man ibland väljer mellan allt som skrivits från 1980 och framåt, gäller det att få in den i skallen. De första tre, fyra timmarna är alltid värst. Jag säger första meningen x antal gånger och försöker att inte titta på pappret, och sen tar jag första och andra meningen och säger dom tillsammans. Sen första andra tredje, första andra tredje fjärde... You get my point. Första tre timmarna handlar om rent jävlar anamma, för det känns alltid som att det aldrig kommer fastna. Som att man sitter där som ett fån och säger samma mening tjugo gånger och så fort man inte tittar på pappret har man ingen aning om vad man just sagt. Man sliter sitt hår och slår med nävarna i bordet och tänker att det går fanimig inte! När man nött (nötat? nötit?) i ett par timmar lägger man av.

På något mirakulöst vis fastnar text när man sover. Så när man försöker igen dagen efter sitter det, om inte helt så i alla fall bra mycket bättre än dagen innan. Och då börjar man om. Repetition. Igen och igen och igen. Världens. Tråkigaste. Process.

Men någonstans ger det resultat. Igår när jag övade på min Den Sjuke från Stina Aronssons pjäs Syskonbädd kände jag att nånting hände. Man känner när det känns bra, när man känner sig säker och kan vara spontan med hur man uttrycker sig. Kan man inte det, då behöver man nog nöta lite till. Känner man sig färdig, då nöter man mer ändå.

Sådetså.