ju mer vi är tillsammans

Ungefär såhär kan det låta att bo i kollektiv ibland:

Squeeee squeeeee squeeee sque sque sq sq sq sq squeee squeeeeee sqsqsqsq squeee squeeeee uh uh squeeee uh uh squeee squeee sq sq sq sq squeeeee squeeee sque sque sq uh sq sq squeeeee squeeee sque sque sq sq sq squeeeee squeeee uh uh sque sque sq sq sq squeeeeeeeeeeeeee uuuuh

Ibland känner man att man inte riktigt vill veta allt, varje gång, hela tiden. Tempo, ljud, tryck. När man bor i ett kollektiv med tre våningar och väldigt tunna väggar och golv har man inget val. Man hör allt. Allt pillow talk efteråt, allt fnitter, men framför allt, och mest störande - gnisslande sängar.

Det kan vara himla fint att bo i kollektiv, men ibland vill man bara ha ett val. Kunna stänga av och stänga ute. Vara själv i sitt eget rum och inte samtidigt på något avlägset sätt vara i någon annans rum.

Snusk.