Jag har ju inte berättat hur vårat marathon gick! Strålande, kan jag stolt meddela. 5 kilometer på 36 minuter, inte illa pinkat för en halvsjuk och otränad tycker jag.Sylvia tog lite bilder som jag tyvärr inte fått lägga vantarna på än, men det kommer. Det var himla fint i alla fall, och väldigt rörande; tanter och tjejer och flickor i alla storlekar och färger och åldrar, alla med en sak gemensamt. Cancer. Alla hade hemma-skrivna skyltar på ryggen som visade varför just dom sprang. Alla blir vi påverkade av cancer, alla känner vi någon. Därfor måste vi anstränga oss. Försöka. Samla pengar. Forska. Hjälpa. Inse. Det är dags att fixa det här nu.
Sammanlagt har vi samlat ihop lite mer än 150 pund (om man räknar med den fantastiska uppfinningen Gift Aid, som gör att allt engelska skattebetalare ger till välgörenhet blir lite lite mer utan att det kostar mer) 1500 kronor, till Cancer Research UK. Tusen tack till alla som sponsrat! Insamlingen är inte stängd än, om du känner att du vill hjälpa till. Man kan göra't från Sverige också, nämligen.
Så fina! Nästan värt en förkylning med feber och pencillin. Bra kämpat! Kram till er båda./Mamma
SvaraRadera