Såg två riktigt bra filmer i helgen, som jag sagt att jag ska se i en halv evighet men inte tagit mig tid till. Forrän nu. 127 hours stod först på schemat, och lika fantastisk som utlovat var den. Med handsvett från första klippet var jag rätt glad att veta att den är baserad på en verklig händelse och att snubben faktiskt överlever. En lyckligt-slut-garanti, if you would. När man vet hur någonting slutar kan man ju tro att historien blir ointressant. Inte här. Inte ens i närheten. Man dras in och förundras över hur mycket en människa kan klara av, och hur fiffig man blir när det är, på riktigt, liv eller död man väljer mellan. Hur värt ar livet? Värt att bara dricka 400ml vatten over fyra dagar, och sen gå över till att dricka sitt eget kiss? Värt att hugga av sin egen arm för att komma loss?
Efter att ha pustat ut en dag efter 127 hours såg vi King’s Speech. Bättre sent än aldrig, kan man tycka. Den som väntar på nåt gott, tycker jag. För det var den, filmen. Helt klart värd att väntas på. Colin Firth alltså, vilken kille. Han spelar kung George VI, en sjukt välgestaltad sådan, som försöker bli av med sitt stammande. Jag blev som en hög av sympati för snubben, och kunde inget annat än halla tummarna och hoppas att allt skulle gå vägen.
Och ljuset, färgerna, scenografin, regin! Inte konstigt att den fått sa många priser för allt möjligt. Också skönt att se Helena Bonham Carter spela en ‘vanlig’ kvinna som drottning och hustru, hon är ju fantastisk och kan göra så mycket mer än knäppa Tim Burton-karaktärer (som ju även dom är otroliga, men det kräver sin skådespelare att spela ‘normal’ också.)
Topp-betyg på båda. Vilken fantastiskt lyckad film-helg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar