vänner är bättre än robbie som är bättre än bäst

Sitter ute vid vårt lilla bort på vår lilla baksida och dricker en öl och spanar på grejer på datorn. Det är en fin lördag det här, väldigt väldigt stilla. Det blev ingen tjejmiddag med Jo och hennes vänner som det var planerat, men det gör ingenting. Här hemma kan jag ju äta av min kladdkaka som jag bakade igår, lyssna på grannarnas musik och bara ta det lugnt. Det behövdes efter en kort men intensiv jobbvecka.

Det har vart kul den här veckan, men jobbigt också. Jobbigt att lära sig ett nytt jobb, jobbigt med folk som tycker att man ska förstå saker innan man lärt sig dom, och framför allt: jobbigt att kliva upp på mornarna. Men jag lär mig, och jag lär mig fort. Mornarna kommer såklart fortsätta att vara jobbiga, men jobbet kommer bli lättare. Jag känner det redan.

Jag pratar med min älskling på msn och på Skype mest hela tiden. Mindre än förut eftersom jag börjat jobba igen, men ändå. Mycket. Jag saknar honom. Det gör mest bara ont när jag tänker på att det kan dröja tills vi ses igen. Det är jobbigt att vara här utan honom, men jag ska klara det. Han kommer tillbaka, jag vet det. Jag tror på det. Ni måste hålla alla tummar och tår för att det ska gå vägen, och för att det ska gå fort. Jag behöver honom här.

Tro inte att jag är olycklig, för det är jag inte. Jag har min kärlek, även om han är på andra sidan jorden. Det kommer lösa sig, det gör det alltid. Jag måste bara hitta sätt att bida min tid tills han kommer tillbaka. Han kämpar, jag kämpar, vi kämpar, och det kommer lösa sig.

Jag pratade med min far igår. Han skickade ett meddelande och frågade om jag kommit fram än, det var ju ändå bara två veckor sen jag åkte. Det har jag ju. Mycket har hänt sen jag åkte, ändå. Så igår ringde jag. Det var fint. Min pappa är bra han, och jag hoppas att han och hans gf kommer och hälsar på mig.

Coldplay spelar ikväll på Wembley Stadium, där Scott jobbar. Det hade jag velat se. Chris Martin på scenn är bland det bästa jag sett, när jag och Jessica och Linnea var i Stockholm. Så avundsjuka vi var på Carro och Carro som fått ståplatsbiljetter, men Jessica och jag stod i alla fall under Fix You. Ett av mina bästa konsertminnen, helt klart. Förutom Winnerbäck, som slår det mesta, och Robbie, som slår allt. Robbiehelgen med Carro var bäst.

Folk är saknade här. Det är inte Örebro-deppigt, inte alls, men jag saknar folk. Jag saknar att ha många vänner omkring mig och jag saknar att ringa en vän och kunna träffas inom en halvtimma. På det sättet är det samma sak. Men i hjärtat känns det bättre ändå, mycket bättre än Örebro. Det är ju London ändå, jag hade inte väntat mig något annat.