Jag flyttade till London i lördags. Packade ned det som tydligen var det viktigaste av det jag ägde i en resväska och en ryggsäck och åkte till flygplatsen. Mamma bjöd mig på en festis, och vi satte oss vid ett bord i restaurangen utanför säkerhetskontrollen. Jag var lika orolig som varje gång innan, och lite till, över att jag skulle ha glömt något viktigt."Det är en speciell stämning på flygplatser" sa mamma, och jag kan inte annat än hålla med. Folk är alltid lika nervösa, man plockar ur och i väskan för att se om pass, biljetter och annat viktigt är med. Plockar upp igen och ja, passet låg kvar på samma ställe som för fem minuter sen. En orolig och förväntansfull stämning.
Förra hösten flyttade jag till Örebro. Inom Sverige men ändå långt bort. Krångliga tågresor med en massa byten krävdes för att komma dit och hem igen. Dit och hem. Hem till Nyköping. För Örebro blev aldrig hemma för mig. Aldrig har jag väl haft sådan hemlängtan och varit så nedstämd som då. Jag åkte hem flera gånger i månaden, och jag tror att jag spenderade den mesta av min vakna tid till att längta. Längta hem till tryggheten, till det som varit; tryggheten jag trodde mig ha velat bort ifrån i så många år. Lilla Nyköping där jag aldrig lärde mig gatnamn för jag kunde staden som baksidan av min hand. En hel dag kunde jag gå och titta ned i marken för att jag visste precis hur många steg jag skulle ta innan jag behövde svänga. Men jag behövde en förändring, kände jag. Jag saknade min bästa vän, såklart, som flyttat till Örebro året innan. Så jag sökte en utbildning, Teaterpedagogprogrammet, för att komma närmare, och komma bort. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Utbildningen var bra, och vännerna fina, men det var inte rätt. Inte rätt tid, inte rätt stämning, inte rätt för mig.
I julas flyttade jag hem igen. Sen dess har jag jobbat nästan oavbrutet, jag har bott själv i min fina lilla etta mitt i stan och jag har njutit. Njutit av att bara finnas, att ha en vardag som jag trivts med och att ha nära vänner hos mig. Jag har klagat och jag har stressat, men jag har varit lycklig. I hjärtat var det den lugnaste och finaste tiden hittills i mitt liv, även om vardagen var slitig.
Sen åkte jag till London. Även om jag trivdes väldigt bra i min lilla lugna bubbla hemma i Nyköping så ville jag känna känslan av att vilja bort igen. Jag kände att jag trivdes för bra, att jag kanske skulle fastna om jag bara stannade. Fastna har jag aldrig velat, även om jag älskar hemma. Jag vill se mer. Så jag bokade en flygbiljett med Ryanair för att hälsa på min kompis från gymnasiet. Jag kom till London, och jag älskade det. Det var mycket självrannsakan dom dagarna, mycket genomgång om vad som gjorde att det kändes som det kändes i Örebro, bland annat. Varför jag trott att jag ville bort och varför jag så gärna ville hem igen. Jag satt på caféer och skrev och skrev, för att på kvällarna dricka vin och umgås med Elin. Hon jobbade på ett café på dagarna, och var därför tvungen att gå och lägga sig ganska tidigt. Det ville inte jag, så jag satt i vardagsrummet och fortsatte dricka vin med en väldigt trevlig man från Sydafrika. Han fick mig att skratta, och vi kom bra överens. Trevligt med lite sällskap när vännerna måste sova tänkte jag. Min sista kväll den resan tog jag med Elin och hennes dåvarande roommate Eliza till ett ställe på Brick Lane som heter Casa Blue. Dit kom även den trevlige sydafrikanen. Vi drack vin och pratade, det var flörtigt och fint och mysigt och allting var trevligt. På tunnelbanan på väg hem pussade jag honom på kinden, och fnissade sådär som man gör när man har druckit lite vin och pussar på nästan främmande män på tunnelbanan i London.
Efter den resan blev det fem resor till under fyra månader. Jag sov aldrig mer i tältsängen i Elins rum, jag fick min egen plats i min sydafrikans säng. Närmast fönstret, där sover jag. På sidan, i fosterställning ligger jag, och han ligger bakom mig och håller om mig. Det blir varmt under täcket när man ligger så nära, men jag har alltid hatat att frysa. Vi ligger tätt ihop hela natten och när vi vaknar ligger vi kvar i sängen i flera timmar och pratar och skrattar tills någon plötsligt är så hungrig så vi verkligen måste gå ned till köket och äta.
Det är så det ska vara. Men nu är jag själv här. Själv i min älsklings säng, i hans rum. Han är på andra sidan jorden och kämpar för att komma tillbaka. Kämpar för att få sitt visum förnyat så att vi kan bo ihop. Några veckor till hoppas vi på, sen får han komma tillbaka. Några veckor tills hans företag fått tillstånd att sponsra honom, några veckor tills han fått sitt jobbvisum. Några veckor till, sen bor vi ihop. Tills dess bor jag i hans rum, och försöker komma i ordning i min vardag.
Så gick jag i alla fall igenom säkerhetskontrollen på Skavsta flygplats utanför Nyköping, efter att ha kramat mamma en lång stund. "Vi ses snart!" sa vi, och det hoppas jag verkligen.
Mmm, jag föredrar den här bloggen mot din andra. Det här är som balsam i mina öron, jag tycker verkligen om hur du skriver när du skriver riktiga, fulla meningar. Du är duktig, och jag kommer fortsätta att läsa den här. Jag hoppas att du snart får träffa din sydafrikan. Ni är söta ihop.
SvaraRadera