Det är ensamt i London idag. Det är söndag, vilket ju förklarar en del av min sinnesstämning, men det är riktigt ensamt. Det finns folk i huset, och man är inte ofta själv, men någon sa att man blir aldrig så ensam som i en stor grupp. Jag vet att det låter nedstämt, men idag är en nedstämd dag. Jag saknar som jag aldrig saknat förr. Det har gått mer än två månader sen jag senast träffade Chris, och det gör ont. Två månader är lång tid, och även om jag haft saker att göra och flyttat utomlands och lärt mig ett nytt jobb så känns det. Det är väldigt lång tid. Jag är stolt att vi klarat det, många hade kanske gjort annorlunda och gått skilda vägar men vi kämpar. Det finns något fint i att sakna någon, men två månader är för länge. Som längst har vi varit ifrån varandra en och en halv månad tror jag, och det är nog så illa. Det är inte lätt, det här.
Mina fina huskamrater är änglar, dock. Så himla bra. Drar med mig på fest och ser på film med mig och lagar mat till mig och dricker thé med mig och umgås. Det är fint. Hade jag inte haft dom nu, om dom hade varit annorlunda och inte velat umgås, då vet jag inte vad jag gjort. På så sätt har jag det bra. Jag har vänner här i huset, och det betyder så mycket. Fler vänner hade inte skadat, men jag kommer dit också. Jag kommer hitta folk. Vänner att träffa efter jobbet, att hitta på saker med, att gå ut med på helgen. Jag saknar det. Att ha många vänner är en lyx; en lyx jag tagit för givet alltid. I Örebro lärde jag mig att uppskatta det, och jag försökte visa det när jag kom tillbaka till Nyköping. Jag hoppas att ni vet att ni betyder så fruktansvärt mycket.
Imorgon är det jobb igen, och jag hoppas att den här veckan går lika fort som den förra. Förra veckan gick hiskeligt fort, och det var så skönt. Mina helger är heliga nu. Jag förtjänar lediga helger.
När jag kommer hem från jobbet imorrn ska jag till Sainsburys. Köpa havregryn och sylt till morgongröten, och försöka hitta lite vettigt godis. När man känner sig så ensam, och inte har något godis att trösta sig med, då är det tungt. Inga havregryn eller kakao att göra chokladbollssmet av, ingen choklad att äta, inget godis. Idag åt jag i och för sig en burk ananas i solskenet, och drack en liter fanta. Man tycker ju att sockerbehovet borde vara mättat. Inte då. Mitt sockerbehov är stort, minsann, och en sockerjunkie behöver sina kickar av det rätta slaget. Läsk och ananas var helt enkelt inte bra nog.
Igår morse gjorde jag chokladpannkakor. Det var inte dumt, inte. Det ska jag göra igen. Men nästa helg har min franska huskamrat sagt att hon ska göra crepes. Det låter inte fy skam det heller, tycker jag.
Snart ska jag krypa till kojs. I mina nytvättade lakan. Det är inte illa det heller, faktiskt. Det hade varit underbart med min fina kärlek brevid mig, men man får njuta av det lilla och inte gå ner sig i det jobbiga. För det är så jag säger det, du är det finaste jag vet, som Håkan sjunger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar