om att känna sig hemma

För någon timma sen kom jag hem från IKEA. Hade jag haft en plånbok hade den vart något tunnare nu. I vårt fönster står nu nya växter i nya fina krukor, de nya vita fina lakanen hänger på tork och väntar på att få klä sängen och i min låda brevid sängen ligger påsar med Ahlgrens bilar och Marabou mjölkchoklad. I köket finns Leksands-knäcke och lingonsylt och tunnbröd, och jag känner mig nöjd. Det regnar ute och visst är det tråkigt med dåligt väder när man har långhelg, men det är fint ändå. Jag städar och fejar i rummet, plockar och dammar och fixar till, lyssnar på Melissa Horn och njuter.

Ibland när jag inte bor i Sverige saknar jag konstiga saker. Saker jag inte ens skulle tänka på hemma. Sånt jag kanske inte ens äter. Sånt jag kanske inte ens använder. Att gå runt på IKEA är som att åka hem för en stund. Jag går runt och säger alla de svenska namnen på möblerna och jag ser hur mina vänner blir mer och mer irriterade, men skrattar vänligt när jag blir exhalterad över en byrå som jag vet står i min lägenhet i Nyköping och som jag precis är i färd med att sälja till en vän hemma.

Hade jag och älsk ett eget ställe kunde jag skeppa över alla saker och möblera fint här och känna mig mer hemma. Nu måste jag sälja mina saker, mitt porslin och mina möbler och mina lampor och mina växter och visst låter det fånigt att jag känner lite ångest över att inte ha sakerna kvar för det är ju just det - bara saker. Materiella ting. Men jag hade många av de saker jag ville ha i mitt hem. Jag hade det jäkligt fint i min lägenhet. Någon gång ska jag ha ett eget hem igen, ett eget ställe för mig och Chris. Det kommer vara ett fint ställe. Och IKEA finns ju som tur är över hela världen. (Förutom i Sydafrika, så det går ju fetbort att bo där. Kanske.)