Igår blev jag än en gång tillsagd att jag skulle blogga mer. Tydligen vill vissa veta vad som händer och sker i mitt liv. Men jag måste göra er besvikna. Det händer och sker inte så mycket alls. Nuförtiden är jag hemskt fattig, jobbar inte och tar mig nästan bara utanför huset om jag ger mig ut och springer, handlar mat eller går på intervjuer. Det först och sistnämnda brukar jag ju ändå skryta om, men mathandlingen känner jag väl inte är så himla intressant. Jag kan berätta att mjölken kommer i plastflaskor istället för kartong, att det inte finns något vettigt fullkornsbröd och att jag aldrig ätit så mycket tonfisk eller tomatsoppa i hela mitt liv som jag gjort den här våren. Men det är liksom inte kul. Jag kan berätta att jag bytt lakan eller städat rummet eller tvättat gardiner eller att jag och Chris snart ska börja på fjärde säsongen av Heroes. För mig är det ganska intressant då jag sett de tre första säsongerna 3-4 gånger men av någon anledning helt missat och glömt bort att det finns en fjärde. Så det blir första gången för mig. Men det är liksom inte kul, för er. Ni får gärna berätta vad ni vill läsa om, annars fortsätter jag skriva dagbok. Och ärligt talat, min dagbok skulle inte ges ut som självbiografi. Helt enkelt inte så intressant.
I onsdags var jag på äventyr i alla fall. Eller, jag lämnade huset för annat än springtur eller matinköp ska man väl säga. Det är födelsedagsyra här i huset nu, Jo fyllde 29 i onsdags och herr kärlek fyller lika gammal nästa torsdag så jag gav mig iväg på presentjakt. Även om jag är utfattig betyder ju inte det att andra måste lida, såklart ska de små liven få paket. Jo fick de första två Stieg Larsson-böckerna i julklapp, och efter att både hon och Scott senaste månaden knappt pratat om något annat så tänkte jag fortsätta i samma bana. Nu har ju faktiskt alla tre kommit ut i pocket, så det blev den sista boken i Millenium-serien och en flarra mousserande vin. Vad Chris får tänker jag inte skriva någonstans, för det finns en risk att han går in och översätter och läser och får reda på min fantastiska plan. Det går inte för sig, så jag håller tyst. Men ååååååh, vad jag längtar till hans födelsedag. Det kommer bli bäst, och jag är världens bästa flickvän. Lagom självgod, jävligt snygg och helt fantastisk.
Det var en välgörenhetsgala på Emirates stadium igår, och där jobbade jag. Nervös och skakande som ett asplöv eftersom jag fortfarande aldrig varit riktig bordsservitris blev jag tilldelad ett bord. Men då två mer erfarna tjejer kom in lite senare fick de ta över mitt bord och jag fick springa runt som en halshuggen höna och vara alltiallo och hjälp till alla. Nu vet jag i alla fall hur det går till. Att jag nästa gång det är någon gala kan ha ett eget bord att servera, det tvivlar jag inte ett dugg på. Men det kan väl vara vettigt att se hur det går till innan man ger sig på att göra det själv, kan jag tycka. Särskilt när det billigaste bordet kostade tiotusen pund. Jag var i alla fall en meter från spelarna i Arsenal, och han som presenterade engelska Idol var han som stod för presenterandet och pratandet. Matt Lucas var där igen, min gamla kompis från diamantklubben. Man är bra fin när man jobbar i så fina kretsar. Sen att man känner sig som en, som sagt, halshuggen höna som är mer som de gamla tidernas slav än dagens servicepersonal är en annan sak. Det var kul, i alla fall.
Imorrn jobbar jag på Wembley och på söndag är det Emirates igen. Däremellan är det Jos födelsedagskalas någonstans i södra London. Det blir en stressig helg, för en gångs skull. Det blir skoj.
Nu ska jag fixa mig, köpa ingredienser och baka morotskaka. Det önskade hon sig också, Jo. Och som alla vet; är det nåt jag kan göra så är det morotskaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar