the future isn't near, it's here: det blev utgång i londonlandet.

Imorgon är det en månad sedan jag flyttade till Londonlandet. Fyra veckor. Bara sådär. Det har verkligen flugit förbi, fort som tusan. Hoppas att nästa fyra flyger förbi lika fort, så att jag snart kan spendera mina kvällar i soffan brevid Chris, istället för själv i en fåtölj.

I fredags var jag ute med jobbet. Spännande, mina första jobbdrinkar, men jag var hemma kvart över nio. Jag åkte hemåt halv nio för jag kände verkligen inte för att gå hem från tunnelbanan full mitt i natten. London är läskigt på natten, även om jag känner till mitt område och känner mig ganska säker i det. Så efter några öl och försök att skratta åt chefens dåliga skämt åkte jag hem.

Väl hemma åt jag upp Scott och Jos sushi, åt upp all min choklad och vi såg på the Duchess med Kiera Knightley. Somnade till en stund på slutet av filmen, men det var bra. Man kan inte klaga när man får se ett kostymdrama en fredagskväll och moffa i sig godis.

Igår gav vi oss iväg på äventyr, Jo och jag. Eftersom tunnelbanan är nere på helgerna, och man måste ta tusen bussar i hundra år för att komma någonstans har vi inte riktigt... tagit oss utanför Willesden Green på helgerna. Att en lördag skulle spenderas någonannanstans var väldigt spännande! Så vi tog en buss mot ett tåg, tog tåget mot Clapham Junction och väl där mötte vi upp Jos vän Caroline för lunch och vin. Världens godaste falafelburgare med guacamole och pommes för min del, inte dumt en bakislördag.

Efter lunchen bar det iväg till Clapham Common, och jag fick äntligen gå ut i Londonlandet! Ingen vi träffade var under 25, och jag tänkte "hur i hela friden ska jag kunna träffa jämnåriga vänner här?!". Det kommer bli svårt, det är nåt som är säkert. I alla fall. "Mojito-mile". En kille hade, som jag förstod det, blivit hopplöst förälskad i mojitos, och dragit ihop en massa vänner för att avnjuta denna fabulösa drink någon gång i början på sommaren. Man gick från bar till bar, och alltefter fler ställen öppnade drog man vidare, för att på varje ställe beställa in otaligt antal glas med lime, mynta och alkohol. Man började halv två på dagen och slutade när kroppen fått nog.

Det var alltså dags för årets andra Mojito-Mile, och nu hade vandringen faktiskt spridit sitt rykte, vi stod på gästlistor och fick rabatter. På mojitos då, inte på något annat.

Jag tycker mer om konceptet mojito än själva drycken. Jag tycker om grejen med mojito-mile mer än jag kan njuta av det jag har i glaset. Även om jag inte druckit mojitos många gånger har jag insett att det helt enkelt inte är min grej, och istället avnjöt jag mina allra första strawberry daiquiris. Det, mina vänner, var en högklassig drink. Oj, oj, oj, så himmelskt gott. Som smält isglass med jordgubbssmak i ett väldigt fancy glas. Jag startade i och för sig min kväll med en Spring Daisy, även den rosa och serverad i ett tjusigt glas. Inte alls lika söt dock, hallon och tranbär och eldad apelsin.

Vår utekväll avslutades hemma i Willesden, på en pub där Scott och grannen Roland befann sig. Efter en halv promenad, halv taxiresa hem var jag trött som få, proppade i mig massor med chips och gick och la mig. Det var en rolig helg, minsann.