the future isn't near, it's here

I fredags var jag på audition. Först var det en workshop, så vi fick leka av oss, visa att vi kunde leda och ta instruktioner, värma upp och sånt viktigt. Sen framförde jag en monolog av amerikanskan Diana Son från pjäsen Stop Kiss. Sen pratade dom lite med mig och jag fick som vanligt tunghäfta och visste ingenting om pjäser jag sett eller pjäsförfattare jag gillar. Vi skulle få veta veckan efter sa dom, då skulle dom maila.

Igår eftermiddag fick jag ett mail. Ett mail som nästan fick mig att trilla av stolen, som fick mig att hoppa runt på kontoret och klappa händerna och som fick mig att le så att jag fick ont i kinderna och skratta så jag inte fick fram ett ord. Det flög fjärilar hejvilt i magen och det var tur att det var precis i slutet av dagen för jag kunde inte sitta still, inte fokusera. När jag kom hem bjöd jag mina sambos på rosa champagne och choklad, som sig bör när man ska fira.

Jag ska börja plugga igen. En kvällskurs, vilket betyder att jag kan behålla jobbet, vilket i sin tur innebär att jag inte kommer bli skitfattig. Tre kvällar i veckan ska jag spela teater, och om ett år kommer jag få ett papper som säger att jag läst en Foundation Course in Acting på Arts Educational Schools London, och att jag fått godkänt på allting.

Äntligen, tänker jag. Äntligen börjar livet. Och det kommer bli alldeles fantastiskt.