möt mig i hörnet vid 7eleven

Sara kom hit i lördags. Det fixades och donades och sprayades hår och limmades ögonfransar och byttes strumpbyxor och skrattades. Vi åkte taxi länge länge och sen drack vi öl och skrattade och fotade och pratade och åt och skrattade och fotade ännu mer i flera timmar. Sen åkte vi taxi länge länge och blev tröttare och tröttare och när vi väl kom hem gick vi och la oss på en gång, men somnade inte för vi snackade i en timma först som sig bör när man sover över.

I söndags åktes det tunnelbana och shoppades och åts vindruvor och jordgubbar i Hyde Park och köptes mat och grillades grillspett och vi var mätta, så mätta och lyssnade på musik och pratade om allvarliga och inte allvarliga saker och grät tills kinderna var blöta och svarta och ögonen röda och vi började skratta igen för herreminje så fånigt det ser ut med maskara-tårar på kinderna.

Idag åktes det tunnelbana och åts pizza på Pizza Hut och dracks kaffe på Starbucks och pratades mycket mycket och sades hejdå och gräts lite till bakom mörka solglasögon och försökte shoppa för att må lite bättre men mådde bara sämre och hittade tillslut en plånbok men blev inte glad för det och åkte hem och blev inte glad ändå. Är fortfarande inte glad.

Slutsats; Ni får inte hälsa på mer, vänner. Det är för himla jobbigt. Ni får inte komma hit för jag vet hur länge det dröjer tills vi ses igen och det är ett jäkla skit och ett jäkla gift när vi ses för jag vill bara ha mer men det får jag aldrig. En liten dos och sen ingenting på alldeles för länge. Kom inte hit mer.

PS: Ni vet att jag bara är en ljugare, och att ni måste komma och hälsa på mig och hur ont det än gör när ni åker hem så betyder det så himla mycket att ni tar er tid, hälsar på, att veta att ni finns kvar. För jag finns kvar. Bara lite längre bort. Glöm inte det.