hemlängtan

Det är underbar utsikt från Carros ateljé på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Solen skiner på stan, och man ser ut över vattnet och snön och alla fina gamla hus. Får man inte lite konstnärsinspiration när våren kommer till Stockholm och man sitter i en sån ateljé, då undrar jag vad tusan som kan hjälpa. Lite skrämmande är det dock här, med stentrappor och högt i tak och folk som kämpat och lyckats och fortsätter kämpa. Men det är fint. Hon har lyckats, min Caroline, med ett delmål. Inte är det slut än, man får kämpa vidare och jobba stenhårt. Det kan hon, min Caroline. Hon är tuff.

Vistelsen i Sverige lider mot sitt slut och jag njuter. Njuter av känslan att längta hem. Njuter av att känna att jag kan avsluta ett kapitel, och på riktigt börja skriva på nästa. Jag ska lämna tryggheten i Nyköping bakom mig, och hoppa från hög höjd och hoppas att jag landar på fötterna. Hon som bor i min lägenhet nu ska flytta till egen lya, och min lya ska ut på marknaden. Mina saker ska in i förråd tills jag har ork och tid att sälja, och lägenheten ska bortbort. Jag kommer inte längre ha en lägenhet i Nyköping att återvända till om det skulle skita sig, och det känns stort. Det känns stort och viktigt att den tanken är absurd. Om det skulle skita sig. Det känns stort och fint att det inte kommer skita sig. Det kommer gå strålande. Jag kommer bo i London, och det känns som att jag vill bli kvar där. Det känns fint att längta hem; hem till London och hem till kärleken.

Några dagar har jag kvar tills planet lyfter från Skavsta men jag känner mig klar. Jag har träffat de jag ville träffa, jag har gjort det jag ville göra och åkt dit jag ville åka. Förutom till stugan. Mitt älskade himmelrike på jorden, mitt i dom dalska skogarna. Min mormor och morfar, sjön och granarna och bäcken och bryggan och grusvägarna, det missade jag den här gången. Förhoppningsvis hinner jag dit en sista gång innan det kapitlet också avslutas. Stugan ska säljas och morföräldrarna flyttas till Nyköping eller Oxelösund. En ny dörr öppnas. Ett nytt kapitel ska påbörjas, och det krävs att det tidigare avslutas först. Det är fint ändå, på något sätt. Men jag kommer sakna den, min fina stuga.

Jag och Chris var i Stockholm ett par dagar, bodde på hotell och åt på restaurang och var turister. Efter ett helt år tillsammans var vi äntligen själva. Bara vi och inga andra. Ensamma i världen, utan skyddsnät och förkläden och vänner och föräldrar. Det var fint, och jag känner mig trygg. Vi funkar, vi två, och vi funkar bra. Jag har hunnit visa Nyköping också, och visa upp honom för alla. Det var en fin vecka, och när han åkte hem blev det tomt. Nu saknar jag mer än någonsin, mer än efter fem månader och en resa runt jorden ifrån varandra. Ett år senare är jag mer kär än någonsin. Det är en underbar känsla, och jag hoppas att den aldrig försvinner.

Igår ringde telefonen, i bilen upp mot huvudstaden. Det var hemma som ringde. Det var solsken, sa dom, och iordninggjort på gården och grillning på gång. Jag var tvungen att komma hem nu, sa dom. Jag hade varit borta länge nog. Det har jag. Sverige är fint och vännerna de bästa och jag kommer sakna er. Men jag åker hem snart och jag är otålig. Skrivkrampen har släppt och jag är redo.