Det finns lussekatter och lussebullar i min frys nu. Jag bakade i söndags, och jag antar att ingen blir förvånad. Med glögg och lussebullar till adventsfikat lyckades jag få till lite julstämning här i huset, och ursvensk som man blir när man är utomlands började jag och Elin sjunga svenska julsånger. Fint var det.
Mina papper är inskickade till kortkursen som börjar i januari. Ingen återvändo, men jag måste medge att en viss ångest börjar infinna sig. Vad ska jag göra där? Jag är inte så hajj på engelska ändå, och jag kommer vara sämst i klassen! Jag har inte pysslat med teater på länge, och tänk om ingen annan är från utlandet som jag? (Skaka av sig dumma tankar för jag är ju jättebra på teater, och jag pratar ju jättebra engelska för att inte vara härifrån, och bannemig mina betyg är ju topp och jag lär mig fort och jag är bäst!) Typ.
Det kostar pengar att bo i Londonlandet. Även om jag inte tycker att jag shoppar så mycket, inte så mycket alls faktiskt, så rinner pengarna ur händerna. Jag försöker sätta in på bankkontot varje gång jag får lön, men lika mycket försvinner igen när pengarna i väskan är slut. Jag förstår inte var dom tar vägen, mina tusenlappar. Idag betalade jag hyran och en biljett som jag är skyldig Scott, och vips så var pengarna slut igen. Snart kommer kursavgiften dras från kontot, och då kommer det vara tomt. Kaputt. Helt schlutt.
På lördag ska jag gå på min första stora match. Alla i resten av världen verkar ju vara besatta av rugby, så jag, Jo och Scott ska se Nya Zeelands All Blacks möta Englands Barbarians. Där rök femtio pund, och mer kommer det kosta att ta sig dit och hem, och köpa öl och mat där. Det är dyrt att leva i Londonlandet.
Om 23 dagar kommer jag hem, och innan dess har jag förhoppningsvis hittat kärleken väntandes på soffan, någon dag efter jobbet. Det finns mycket fint i världen, ändå.
Det är klart du är bäst, Elin.
SvaraRadera