Vi testade 'emotion memory' för första gången denhär veckan. Att kunna plocka fram en privat känsla från något som hänt i ens liv, och associera den till det som händer hos en karaktär man försöker skapa, för att kunna ge karaktären riktiga känslor. Vi fick ligga på golvet med släckta lampor och blunda. Vi mediterade oss fram från ett tomt, svart rum till en röd dörr som när du öppnar gömmer ett minne av när du var som mest ledsen i livet, som mest besviken, när du känt sorg eller rädsla eller glädje. Ingen av mina klasskamrater förväntade sig att något skulle hända, inte kommer väl jag att kunna gråta men jag ligger väl här och blundar, tänkte vi.
Vi gjorde ungefär samma sak två gånger, en gång med rädsla och en med sorg. När det var dags för andra gången och vi kom fram till den röda dörren och skulle öppna, började min hjärna försöka tänka på annat. Jag började tänka på känslan vi frammanat innan, tänkte på stugan i Dalarna och sjön vi brukade bada i och näckrosorna på vattenytan. Hjärtat började slå fortare och bilden av dörren blixtrade förbi mellan alla de tankar jag mycket hellre ville tänka. Jag ville inte öppna dendär dörren, och den känslan var så väldigt närvarande. Jag har redan upplevt dethär, försökte jag intala mig själv, det kan inte bli värre än det var just då. Tillslut lyckades jag i alla fall fokusera, och öppna dörren.
Jag såg framför mig hur vi gick längs vägen från min bästa väns hus och det var blå himmel och sol och varmt och det blåste litegrann fast varmt, sådär som det gör på den svenska landsbygden på sommaren. Vägen är krokig och på ett ställe lite i en vinkel och det är femtio meter skog, hundra meter fält, hundra meter skog och någon röd stuga uppe i någon backe. Svängde runt hörnet i den skarpa svängen där någon kört ner i tjärnen med bilen och slagit ihjäl sig någon vinter. Vi var tysta. En promenad vi gått oräkneliga gånger förut, som brukade ta 10-15 snabba, fnittrande och dansande minuter kändes som en evighet. Sådär som man säger att tiden går obeskrivligt långsamt, fast på riktigt. Varje steg kändes tungt, fast vi samtidigt försökte skynda oss. Ville inte komma fram, men ville samtidigt vara där alla vakna sekunder.
Vi tog bussen, fortfarande tysta. Samma långa minuter. Kom fram, ringde på dörren, klev in. Hans familj var där. Mamma, pappa, sambos, båda de äldre systrarna och båda de små. Moster och kusiner. Några dagar innan hade vi träffat hans moster för första gången, på bron över ån som delar vår hemstad i öster och väster. Vi hade gått mot öster för att äta pizza efter att ha lastat in en annan vän i en ambulans. Hon hade skurit upp smalbenet, så mycket att man kunde se en decimeter av skelettet, på ett staket hon klättrat over med en pojke som vi inte visste då men som skulle bli hennes sen. Ambulanspersonalen hade skrattat och inte tagit oss på allvar för ungdomar var ute och festade just denhär dagen och ambulanspersonalen var trötta på att ta hand om skadade tonåringar. Vi var arga, hon hade ju ont, såg dom inte? Hur kan man inte vilja hjälpa när någonting gör så ont? Hur kan man dela in skador i viktiga och mindre viktiga beroende på vilken kväll det råkar vara? Så vi gick från väster mot öster för att äta pizza, och gick sen tillbaka mot väster.
På bron mellan stadsdelarna mötte vi hans mamma och moster. Med rödsprängda ögon och trötta axlar av allt tröstande höll hon om oss, hans mamma. Hon sa med sina mjuka, varma, snälla dialekts-r att dom var tvugna att gå ut och gå litegrann, att man inte bara kan sitta hemma och vänta. Hon sa att han hade en vecka kanske två kvar. Mostern höll sin syster om ryggen sådär som systrar gör när man går igenom något svårt, och sa att vi var välkomna förbi dagen efter. Dom skulle äta middag med släkten men om vi kom dit precis innan skulle han vara vaken och då kunde vi träffa honom. När vi kom dit dagen efter stod det en smal, drogad pojke i hallen och fick hjälp att rätta till sin keps eftersom han inte tyckte den satt snyggt. Jag och min kompis såg på varandra och log i ena mungipan. Han är fortfarande vår Niclas, tänkte vi båda två. När han blivit hjälpt in i framsätet på bilen sträckte jag in armarna genom den nedvevade rutan och gav honom en kram. Då ville jag inte tänka på att det skulle bli den sista och trots medicinen, trots allt som måste pågått i hans huvud såg han mig i ögonen och sa ”Vad fin du är i håret”. Då ville jag inte tänka på att det skulle vara det sista han sa till mig, att det var det som skulle hindra mig från att byta hårfarg igen, att det var honom jag skulle tänka på varje gång jag täckte över min råttfärgade utväxt med rött.
Det var fint väder en vecka senare, den åttonde augusti 2006. Alla hans vänner satt utanför på baksidan, drack kaffe, rökte för mycket och åt pizza. Jag vill minnas att vi fick pizza över, trots att vi var så många, för ingen kunde koncentrera sig på att äta. Vi pratade och försökte slappna av och skratta. Det var spänt. Nervöst. Ångestladdat. Några av oss gick in för att sitta på hans sängkant en stund, för att prata gamla minnen och berätta om vad som hänt sen sist vi sågs. En vän hade precis kommit hem från Japan, och berättade allt fantastiskt han sett och förbannade att Niclas aldrig fick komma dit. Vi lyssnade på J-pop och sjöng med till Sailor Moon-soundtracket och skrattade och pratade som om han hade varit med i samtalet. Pratade med hans mamma om de små origami-fåglarna som hängde ovanför hans säng som en japansk skolklass skickat till honom, och den japanska skoluniform han fått. Vi visste inte då att det var det han skulle bli ombytt till, och ha på sig för alltid när han väl släppt taget.
Sköterskan som skötte om honom de timmar vi var där kom in och bad oss vänta utanför. Det var inte långt kvar nu sa hon, och vi måste låta familjen ta farväl. Vi gick ut, trängde oss förbi rödgråtna släktingar och ut på baksidan igen. Vi sa ingenting. Vi drack mer kaffe och rökte fler cigaretter i tystnad och tittade ner i bordet. Det var tyst inifrån huset, inte ens grannarna på övervåningen eller lägenheten brevid gjorde ljud ifrån sig. Jag vet inte hur länge vi satt där, men kaffet tog slut och sköterskan kom ut på baksidan genom den bruna trädorren som ledde till trapphuset i grön-grå marmor-imitation. ”Nu är han borta,” sa hon, ”vi ska bara fixa till honom litegrann så får ni gå in sen och säga adjö.”
Jag minns inte om du hade hår kvar, men jag minns hur det hade sett ut. Svagt rödlila, i strimmor runt pannan och håret vid öronen som var perfekt avklippt mot kindbenet. Jag minns din leverfläck mitt på nästippen och ärret ovanför nyckelbenet där slangen till medicin-porten satt. (Jag minns dina extremt håriga ben som alltid chockade mig när jag såg dom för inte kan väl en så len liten pojke ha så håriga ben? Jag minns dina jättestora skor som jag funderade på om dom faktiskt behövde vara så stora, fötterna måste ju simma runt i domdär båtarna!) Jag minns dina händer, hur dom alltid var som rutiga för att du hade dålig blodcirkulation, jag minns hur dom låg på täcket och jag minns dina stängda ögon och ditt bröst som inte rörde sig för du andades inte längre. Jag minns dina kalla händer.
Jag satte mig på huk vid sängen och jag tror inte att jag sa någonting. Det fanns ingenting att säga. Han vet vad jag tänker ändå, tänkte jag. Jag såg på hans ansikte och försökte registrera varenda hårstrå, varenda pigmentfläck, vinkeln på ögonbrynen, amorbågen, hakan. Jag grät inte. Inte då. Då ville jag inte tänka att dethär var sista gången jag skulle se honom, och att jag om några veckor skulle gå tillbaka till skolan och det skulle vara utan honom. Det nöp till i hjärtat av skuldkänslor för man borde ju gråta, tänkte jag, men jag kände ingenting. Tomhet. Efter att ha kramat om hans mamma och hans äldre systrar gick vi därifran. Ut på gatan utanför, mot busstationen, hemåt, bortåt. Så fort som möjligt men med tunga steg. Vi ville bort men samtidigt spara varje sekund.
Sen stängdes den röda dörren. Lamporna i taket i klassrummet tändes och jag öppnade ögonen men såg ingenting. Ansiktet var blött av tårar jag inte märkt av att jag gråtit och magen vred sig i en kramp som gjorde fysiskt ont. Jag gick till mitt skrivblock utan att titta på någon annan. Uppgiften var att skriva ned det vi gått igenom, något vi ville säga till den vi sörjde, eller om hur vi kände just precis nu. I mitt skrivblock står det bara ”Jag älskar dig och jag saknar dig. Du finns alltid med mig.” Allt annat kändes överflödigt. Resten av lektionen var jag tyst, och mina klasskamrater var tysta. Det som oftast är en glad och rolig lektion var sista timmen tyst, tryckt, sorglig. Läraren pratade lugnt och vi lyssnade. Vissa lyssnade inte. Vissa slutade inte gråta förrän vi gick hem. Vi måste lära oss att koppla bort, sa läraren, att plocka fram känslan men också att stänga av den när den gjort det den ska. Det är nästa steg men just denhär timman får vi sitta här, tysta, med ansiktet i händerna och bearbeta.
Jag kan bara tänka på hans lena, blanka ansikte, och den lilla, lilla leverfläcken mitt på nästippen.
Jag kan bara tänka på hans lena, blanka ansikte, och den lilla, lilla leverfläcken mitt på nästippen.
