the future isn't near, it's here

teaterbubblan

2012-01-22T14:05:00.000Z

I början på september sökte jag min kurs på Arts Ed och sa till mig själv att nu, nu jäklar skulle jag komma igång. Nu skulle jag andas, leva och inneslutas i teater. Tre kvällar i veckan skulle jag gå på kurs, lära mig teater på engelska, skaffa nya teaterintresserade vänner, prata om mål och mening och allt som är viktigt och vara passionerade och ha driv. Vilja saker. Komma nånvart. Jag skulle bara läsa pjäser sa jag och se teater och sluta se på TV och bara ägna mig åt saker som gav mig något på riktigt och gå på museum och hänga med i politiken och läsa tidningen ordentligt och fotografera. Bli insatt. Intressant. Levande.

Min bästa vän frågade i början att om jag inte hinner med att jobba heltid och samtidigt gå min kurs, vilket skulle jag ge upp då? Jobbet, svarade jag, solklart. Men så skulle det ju inte bli för jag är Stålkvinnan och jag klarar ju vadsomhelst. Skulle ju ändå komma hem halv elva och kunna sova till halv sju på morgonen och det räcker ju för vanligt folk så det räcker nog för mig. Hjärnan på högvarv och kroppen i konstant rörelse. "På en rullande sten växer ingen mossa", sa jag.

Stannar upp ibland och känner efter, andas, vilar. Kopplar bort och slutar tänka. Skuldkänslor. Borde jobba hårdare, prestera, uppfylla mina egna drömmar. Jag befinner mig i teaterbubblan så som jag önskade och jag vill stanna här. I bubblan. I den delen av mig själv, av min värld, i det som är viktigt. Men stannar upp och tänker ibland att idag ska jag vara ledig. Nog borde jag också få se en film och slappna av och gå i pyjamas hela dagen och dricka kaffe och äta pizza och mysa. Söndagen är vilodagen. Ligger kvar i sängen klockan två och känner att jag borde. Har inte dammsugit sen i november. Julpyntet hänger kvar i fönstret och det står en liten silverglittrig gran vid min spegel och ser malplacerad ut när jag öppnar gardinerna, äntligen, och januarisolen skiner in genom fönstret.

Snart blir det mörkt. Solen går ned och dagen är slut och jag kommer tänka att jag också borde få ta söndagkväll och kolla på film och ligga i soffan och äta popcorn. Går förbi tvätten och tänker att jag ska vika den fast gör det inte, den har hängt där i tre dagar men jag går förbi. Hinner inte. Har monologer att lära mig och pjäser att läsa och förstå och dikter att plugga in och intervjuer att föreställa mig. Måste komponera något slags rörelsemönster på en minut. Ska lära mig en sång och försöka sjunga rent. Välja något av Shakespeare att repa in och försöka att inte stamma när jag får frågan var det kommer ifrån. Vilken pjäs, vilken karaktär, vilka omständigheter, varför valde du den?

Jag bad om teaterbubblan och jag fick den. Och jag jobbar för att leva inte lever för att jobba. Måste andas. Kanske får jag låta bli att köpa nya skor eller boka fler långväga semestrar eller festivaler. Vara här ett tag. Hinna med. Komma ifatt. Ta in allt och ge dubbelt så mycket tillbaka. Vara tacksam.

Och klockan är snart två och jag ligger i sängen i pyjamas och har sett film och druckit kaffe och ätit glass och tänkt hundratjugo gånger att jag borde ta tag i saken. Frågan är vad. Var börjar man? Monologer, dikt, pjäsläsning, dammsugning, handla mat, vika tvätt, plocka ned julpyntet, bädda sängen. Att det kunde kännas så jobbigt att bädda sängen. Orken. Skuldkänslorna. Borden och måsten.

Kanske är halvtidsjobb en bra idé ändå. För att ha råd. Hinna med livet. Andas.

börlin

2012-01-14T11:00:00.001Z

...och nu till Berlin! Caro och vin och konst - hepp!

northern europe tour

2012-01-12T08:30:00.001Z

Nu drar jag till Malmö och Therese! Adjö!

om att lära sig text

2012-01-10T13:11:00.002Z

Det är en intressant process, dethär med att lära sig repliker. Att sitta och repetera samma mening hundra gånger och hoppas att man tillslut ska slippa titta på pappret för att minnas vad man ska säga. Folk har naturligtvs olika sätt, men jag kör hittills på den gamla hederliga nöt-tekniken.

När jag valt en text, vilket inte är det lättaste när man ibland väljer mellan allt som skrivits från 1980 och framåt, gäller det att få in den i skallen. De första tre, fyra timmarna är alltid värst. Jag säger första meningen x antal gånger och försöker att inte titta på pappret, och sen tar jag första och andra meningen och säger dom tillsammans. Sen första andra tredje, första andra tredje fjärde... You get my point. Första tre timmarna handlar om rent jävlar anamma, för det känns alltid som att det aldrig kommer fastna. Som att man sitter där som ett fån och säger samma mening tjugo gånger och så fort man inte tittar på pappret har man ingen aning om vad man just sagt. Man sliter sitt hår och slår med nävarna i bordet och tänker att det går fanimig inte! När man nött (nötat? nötit?) i ett par timmar lägger man av.

På något mirakulöst vis fastnar text när man sover. Så när man försöker igen dagen efter sitter det, om inte helt så i alla fall bra mycket bättre än dagen innan. Och då börjar man om. Repetition. Igen och igen och igen. Världens. Tråkigaste. Process.

Men någonstans ger det resultat. Igår när jag övade på min Den Sjuke från Stina Aronssons pjäs Syskonbädd kände jag att nånting hände. Man känner när det känns bra, när man känner sig säker och kan vara spontan med hur man uttrycker sig. Kan man inte det, då behöver man nog nöta lite till. Känner man sig färdig, då nöter man mer ändå.

Sådetså.

nyårsafton

2012-01-09T08:32:00.002Z

Jag var på mat-duty på nyårsafton, och bjöd mina sambos på hembakta breadsticks, lax&phila&rucola-förrättsmackor, potatisgratäng, pestofylld kyckling och sallad. Och ja, just det, chokladtryffeltårta med 76% apelsinchoklad och mandel serverad med bär och grädde till efterrätt.

Det var ungefär det godaste, och lättaste, jag bakat i hela mitt liv. Man måste ha tålamod med allt som ska kylas i timmar och stå till sig och sådär, men själva fixandet är så himla simpelt. Sjukt bra kaka. Receptet kommer här:

Botten:
150 g smält smör
3 dl socker
1 dl kakao
2tsk vaniljsocker
2 ägg
2 dl vetemjöl
2 msk pressad apelsin (om du vill)

Rör ihop det smälta smöret med sockret, kakaon och vaniljsockret. Blanda i ägg, mjöl och apelsin. Bred ut smeten i en smord och bröad form med löstagbar kant och grädda i 175 grader i 22-23 minuter i nedre delen av ugnen.

Tryffel:
1,5 dl grädde
2 msk smör
200g mörk choklad, ca 70% (med apelsinsmak om du vill)

Koka upp grädde och smör och ta av plattan. Rör ner chokladen och rör tills den smälter. Låt stå svalt. Efter en timma kan du bre tryffeln över kakan och stö över mandel eller rostade pinjenötter. Ställ i kylen i ca 2 timmar, och servera sen med bär och grädde. Voila!

bloggtips

2012-01-08T13:06:00.001Z

Jag har hittat en ny bloggfavorit! Nina Stenberg heter hon, och hennes intervjuer är så himla intressanta och jag fastnar och tittar på klockan och det är helt plötsligt en timma senare. Hennes intervju med Ann Petrén ger mig hopp om framtiden, om skådespelaryrket och intressanta roller. Finns det inte möjlighet att göra det du vill får du skapa dom själv. Det är bara jag som bestämmer. Och när Ann Petrén gör sin film om kvinnlig vänskap ska jag bannemig stå först i kön till audition. Mitt hjärta slår ett extra slag för svenskarna och vårt jämställdhetstänk när jag läser också. Det behövs och kommer alltid behövas, och vi måste sprida det vidare för världen hänger inte med. Min bästa Caro gick förresten och såg föreställningen Vit, rik, fri på Stockholms Stadsteater Läs om det här.

Läs också intervjun med Filip Hammar, lite som ett pepptalk för jävlar anamma och stolthet och ett hejdå till jantelagen.

Nu ska jag skriva uppsats och plugga audition-scen. Hårt arbete. Många ger upp utan att kämpa. Folk måste fan anstränga sig mer! Word, Filip.

Ella.

2012-01-08T11:38:00.001Z

Mina kompisar Sara och Tommy fick en bebis den femte december 2011, och den tjugoandra fick jag träffa lilla Ella för första gången. Hon fick lite kläder och en alldeles egen Paddington-björn, så jag hoppas hon blev nöjd. Jag var det i alla fall. Bebismys gör en sån, toknöjd.

Jessica tog förresten skitfina bilder på föräldrarna och magen, innan vi visste att det var just Ella som bodde där inne. Du borde se dom, här.

en dag ska den öppnas

2011-12-28T13:06:00.003Z

Tillbaka på jobbet efter en hemskt fin julhelg, utan någonting att göra. Tänker att det skulle vara toppen att hinna med att läsa kurslitteratur och skriva färdigt min uppsats, eller läsa pjäser och öva på monologer inför antagningsprov.

Fastnar på denhär bloggen istället. Som ett nyckelhål att kika på svenska skådespelares och komikers privata yrkesliv genom. I loger och under repetitioner, i sminket och på turné, och också intresanta och finurliga semesterbilder och samtids-dokumentation. Johan Rheborg alltså, who would’ve thought. Helt plötsligt blev det lunch, en och en halv timmars foto-tittande senare.

Happy Christmas!

2011-12-21T17:07:00.000Z

Hemskt dålig uppdatering, jag vet. Jag har bakat och slagit in paket, julpyntat och druckit glögg, packat resväska och packat om, slagit in fler paket och packat ryggsäck, skrivit uppsats och packat om resväskan igen. Imorrn åker jag nämligen hem till Nyköping igen, och med en tomteröd väska full av julklappar och en blå, alldeles fabulös ny klänning är jag bannemig redo.

First stop (förutom min älskade Therese som kommer och hämtar oss från flygplatsen - hur bra kompis på en skala?!) blir Enstaberga och Sara & Tommy. Där ska jag lukta på och mysa med och klämma på och bli bästis med deras nästan purfarska 18dagars-bebis Ella. Jag kan inte tänka mig några som skulle vara bättre lämpade som föräldrar åt en liten Ella än mitt bästa par. Dom är så fina båda två, och dom har längtat så himla, himla länge. Åh, vad jag ser fram emot det!

Det blir pre-jul-middag med världens största och finaste gäng på fredag och julafton först hos papa och sen hos moster. Vilken helt fantastisk jul dethär kommer bli.

Lucia.

2011-12-12T10:20:00.002Z

I fredags kväll besökte jag och Denise St Pauls Cathedral för att fira Lucia. Efter en väldigt lång gudstjänst av både folk från St Pauls, Svenska Kyrkan i London och Sveriges ambassadör och skämt om hur fåniga svenskarna är som ser på samma TV-program varje jul kom äntligen Lucia-tåget, och även om vi inte såg så mycket från våra ’billiga’ £15-platser var det ändå fint, och jag drog in ett djupt andetag och myste lite av insikten att jag faktiskt kommer vara hemma på julafton i år. Dom var fina, lussarna, och jag kikade på Denise mellan rysningarna och såg att hon minsann myste hon med.

Vi avslutade kvällen med dim sum från Ping Pong. Mina dumpling-cravings är nästan i samma liga som mina sushi-cravings vid det här laget, och dom är skitnyttiga och veganska (om man inte beställer med skaldjur i såklart) – full pott liksom.

Bild tagen härifrån.

barca

2011-12-02T18:30:00.002Z

Jag andas ut litegrann efter terminsavslutning (uppdateringen om den tar vi sen) på kursen, och drar till Barcelona och höstvärmen ett par tre dar. Jag ska gå i tygskor och bara ha tunn jacka och kanske inte ens en halsduk, titta på havet och bo på hotell och käka god mat och dricka vin med min käresta. Andas, bara.

Hörs efter helgen!

choose your battles

2011-12-01T15:27:00.005Z

Det gör mig lite äcklad hur ett företag kan skriva i sin frånvaro-policy att man bara får ta två dagar ledigt för att ta hand om ett barn som är sjukt – och dom två dagarna ska egentligen gå till att anordna någon annan som kan ta hand om ens unge. Det förväntas alltså att det alltid ska finnas någon att ringa. Känns inte det lite sjukt? När man är förälder är man väl det i första hand, och man ska väl ha möjlighet att ta hand om sin egen unge om den är sjuk? Det är väl då föräldern behövs som mest? Är det jag som varit naiv, är det såhär vi har det?

Folk kan påstå hur mycket dom vill att vi kommit långt, och som ung tjej kan jag (inte alltid, men det kan vi diskutera en annan gång) tycka att jag har det rätt okej i samhället ändå, att jag klarar mig på min lön och att jag har möjligheter att göra allt som alla andra gör, oavsett kön. Men problemet tar inte slut där jag slutar. Det är så mycket större än så. Så mycket mer underliggande, så mycket skrivet mellan raderna eller inte skrivet alls, så mycket vi måste se som inte syns.

Nu har jag aldrig läst några svenska policys i ämnet och vet inte om det kanske ser ut såhär hemma också, men det gör att jag förstår litet hur engelsmännen fortfarande har ena foten i ’hemmafru-tänket’. Det är fortfarande en fråga många tjejer får här – ”kommer du börja jobba igen efter mammaledigheten?” Det är fortfarande vanligt att inte göra det, något jag inte kan påstå att jag känner igen från Sverige. Till skillnad från Sverige där det idag skulle vara märkligt om man gjorde något annat än att jobba så snart som möjligt vill man här helst inte alls gå tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten, inte på många, många år, and who could blame them. Skulle någonting hända ungen har man inget stöd från arbetsgivaren. Här är man arbetstagare i första hand, personen bakom och ens eget liv kommer i andra hand.

Förändringen måste börja uppifrån, lagar måste skrivas om och anpassas och företag måste ändra sin approach. När jag är redo att skaffa barn vill jag kunna välja att inte låta arbete gå före mitt liv, utan att för den delen riskera mitt jobb.

Såhär kan vi inte ha det, fanimig.

here's to drinks in the dark at the end of my road

2011-11-27T20:31:00.001Z

Såhär stiliga var jag och luggen när vi drog iväg på pubcrawl i Camden i fredags. En kille tyckte att jag såg ut som Florence and the Machine, och som the token red-head känns ju det rätt självklart when your vision gets blurred. Koko var typ ballaste klubben, en gammal teater med scenen kvar och skitstort dansgolv och typ fyra barer på olika nivåer. Det franska bandet som spelade var söta och att skuggdansa bakom folk upp och ned för slingriga trappor var ungefär det roligaste någonsin. Londons sugiga nattbussar förstörde lite när det tog två timmar att komma hem (och då åkte vi till och med taxi sista biten), men all in all en himla kul kväll.

Ibland är London en himla bra stad att vara tjugotvå bast i, och ibland har jag sånadär kvällar då jag liksom inser att jag faktiskt, trots heltidsjobb och tvätt som ska tvättas och mat som ska storhandlas bara är tjugotvå. En himla fjuttig och fantastisk ålder minsann, och man ska leva medans man kan, tamigtusan.

it's strange but it's true

2011-11-25T16:50:00.001Z

Hur jag märker att det är fredags-eftermiddag? När jag helt plötsligt, utan förvarning, börjar nynna, vissla eller humma fram Queen's "I want to break free". Mer pinsamt låtval kunde ju min hjärna gjort om den ville göra mig till atlöje där jag sitter i min reception på mitt tysta kontor.

Ikväll blir det pubcrawl i Camden med snygga brudar. Pepp!

act like a drama student

2011-11-25T15:28:00.001Z

Förresten lärde vi oss att säga "motherfucker" på bra engelska igår. Luke som kommer från Kent i syd-östra England, uttalar sina th-ljud som v och säger ”mavvafacka” istället, och fick svära skitmycket i utbildningssyfte. Bra metod, ju.

d-d-d-damn girl

2011-11-25T14:06:00.007Z

And damn, did I show them! Hade jantelagen kunnat se mig igår hade den bitit mig hårt i axeln, så stolt som jag var.

Monologen gick, om jag får säga det själv, alldeles strålande när vi hade andra och sista regi-tillfället igår, och jag fick så himla fin kritik. Läraren som alltid bara är kritisk, och som man är rädd för att göra fel inför då man vet att man kommer bli utskälld eftersom man blir utskälld bara man gäspar eller visslar, sa att jag framförde min monolog ”not bad” och att jag använde mitt magstöd och min röst var ”not bad at all, and that’s a great fucking compliment coming from me”. Han sa att min kroppskontroll var ”excellent” och att karäktaren hade en tydlig emotionell resa genom monologen. Han sa att det märktes att jag jobbat hårt. Han nämnde att jag ju kommer slåss om en plats på en skola med folk som pratat Queens English sen dom föddes, men att jag var ”right up there with them” och att det inte fanns så mycket att ändra på eller kritisera.

Han hjälpte mig att fixa till början på monologen, då jag sa att jag inte visste om det var en bra idé att komma in och höja rösten direkt – det blir ju märkligt med crescendot precis i början. Nu kommer jag istället in och nästan viskar, och det blev så mycket bättre.

Fy fan vad jag växte av förra veckans såkallade nederlag. Fy fan, vad bra det känns!

ingen gillar en självömkare

2011-11-18T11:58:00.005Z

När vi hade höstlov fick vi i uppgift att välja och lära oss två monologer. Flera veckor har gått sen dess, och igår var första gången vi fakiskt repade dom, faktiskt fick feedback och regi. Och det gick så jävla sanslöst dåligt.

Vi delades in i fyra grupper, och fick varsin regissör per 5 personer. Varje person fick ungefär 25 minuter att jobba på sin monolog med regissören. Hon var fantastisk förresten, vår regissör, och de andra kom så himla långt med sina monologer. Något som kanske började stelt och inövat kändes efter 20 minuter avslappnat, spontant och riktigt.

Jag tappade bort mina repliker så fort jag ställde mig upp. Jag har kunnat min monolog i flera veckor och repat, repat, repat men den bara försvann. Och när regissören sa ”Det är okej, du behöver inte kunna den utantill, vi jobbar på texten tillsammans” blev det helt stopp. Kanske kan jag den inte? Kanske vet jag hur den ser ut på pappret men när jag ska säga den och leva mig in blir det snett. Jag glömde repliker, och när jag glömde blev jag mer nervös, och när jag blev mer nervös glömde jag ännu mer och när jag glömde ännu mer började regissören peta i orden och ’hjälpa’ mig genom att läsa med mig. Till slut visste jag inte varfasen jag var nånstans. Så himla förvirrad. Jag försökte ge allt, och som tredje person att gå upp och köra monolog tyckte jag att jag hade snappat upp kritiken de andra fått, och hade tänkt ut skitbra grejer jag skulle göra. Icke.

Till nästa vecka ska jag försöka lära om min text. Försöka jobba på variationer i röst och energinivåer. Vad vill min karaktär med denhär meningen, och vad vill hon med nästa. Vad försöker hon säga? Hon försvarar sina val, men försvarar hon dom för motspelaren eller för sig själv? Var inte självömkande, hon är förbannad! Tänk inte på vad som kommer härnast! Ny tanke, ny tanke, ny tanke! Du vet inte vad du ska säga innan du säger det! Och jag visste inte vad jag skulle säga alls tillslut.

Sen gick vi till puben allihopa, och en kille från min klass bad mig köpa en öl med ett konstigt namn och när jag sa det till bartendern visade det sig att det var ett hittepå-namn och alla skrattade för att jag gick på det. Sen svepte jag två glas vin och snackade och skrattade med bra klasskompisar på vägen hem. Väl hemma la jag mig i sängen och grinade i flera timmar. När Chris kom hem från jobbet vid fem på morgonen tror jag att jag precis somnat.

Idag tröstäter jag choklad och croissanter och white chocolate chip cookies, och dricker alldeles för mycket kaffe alldeles för tidigt. Ibland måste man väl få göra det, bannemig.

Så jävla, jävla dåligt. Och samtidigt förstår jag lite att när Stanislavskij skriver att han inte kunde greppa hurfan man gör för att göra någonting realistiskt, när man ju faktiskt spelar teater och hittar på betyder det också att det är när det går skitdåligt man lär sig och utvecklas. Om allting går som en dans vet man ju allting från början och då behöver man ju inte gå i skolan och lära sig. Och av allt dethär får man nån slags konstig kick och detdär jävlar anammat sätter igång.

Nästa vecka ska jag visa dom att jag också kan. Då jävlar.

livet under en sten

2011-11-07T13:45:00.002Z

Jag kan inte påstå att jag varken läst Stieg Larssons böcker eller sett någon film i Millennium-trilogin (lögn; jag borjade kolla på första på planet hem från Sydafrika i januari, men första scenen var så grov att jag tänkte att jag nog skulle bli anmäld om någon liten unge skulle råka få en skymt av min skärm, så jag bytte illa kvickt) och inte heller har jag sett tv-serien. Jag ska inte låtsas vara nåt stort super-fan, men ändå - jag hade helt missat att Noomi Rapace skulle spela en stor roll i nya Sherlock Holmes-filmen! Hur ballt är inte det?! 16 december har den premiär här, och den ligger helt klart högt på Att Se-listan.

Och ja, glömde jag nämna att hon spelar fransk zigenare? Represent.

I know you've been eager to fly now

2011-11-06T16:45:00.000Z

Jag har nog aldrig spenderat så mycket pengar på så kort tid. De senaste veckorna har varit en enda stor utgift, och uttrycket att pengarna rinner ur händerna känns mer och mer bekant. Det har vart bra dock. Fick lite tillbaka på skatten i och med att jag gick och betalade sjukt mycket extra i skatt i ett år på jobbet, och det gick till att betala mestadelen av den kvarvarande studieavgiften. Bara £300 kvar nu, känns bra.

Den största utgiften var dock något helt annat. Jag ska tvinga med min kära mor till New York i vår. I början på april åker vi, bor på hotell vid Central Park och glider runt på ett förhoppningsvis vårigt och alldeles säkert fantastiskt Manhattan. Shoppar second hand och äter sockriga frukostar, besöker museum och teatrar och går, går, går. Det blir hur fint som helst.

Man ska ta vara på tiden och livet. Man ska passa på när man har chansen. Spendera alla pengar medan man är här, för tänk om. Vissa kanske inte vet allt vad som hänt senaste året i mitt och ett par vänners liv, men jag pratade med en av dom häromveckan och vi kom fram till att det har man ändå lärt sig, av allt det här. Även om det är hemskt jobbigt och kasst och skit så har man ändå lärt sig att ta vara på tiden. Nyttja den så gott man kan. Ge allt man har och ta allt man får. Skämma bort sig själv, och andra. Umgås med dom man älskar och inte slösa tid på onödigheter. Göra det som känns värdefullt.

New York med mama. Kan inte tänka mig nåt finare just nu.

bangs

2011-10-28T09:39:00.000+01:00

Har ju helt glömt att presentera det nyaste tillskottet i familjen – luggen! Välkommen till min panna, och även om inte bulan är där längre och kan hålla dig sällskap hoppas jag att du ska trivas!

det är vägen

2011-10-26T15:36:00.001+01:00

Jag har höstlov från skolan men har mer att göra än någonsin. Två monologer ska hittas, analyseras, förstås och pluggas in till kursen, pjäser ska läsas, böcker ska plöjas igenom. Det ska letas efter information om olika skolor och förberedas presentation om dessa. Det ska läsas svenska pjäser och pluggas dialoger, skrivas skol-ansökningar och stipendie-ansökningar och postas brev. Det ska gås på teater och läsas engelska manus, samtidigt som det ska letas lägenheter och gå på visningar och resa över halva London och helst av allt ska det hinnas äta och sova ocksa.

Jag blir medbjuden på grejer och jag vet inte hur man säger nej för jag vill vara överallt hela tiden men jag måste plugga. Och jag klagar inte, jag älskar det och jag är ju igång och det är förbannat roligt och det är fantastiskt att läsa såhär mycket och suga i sig kunskap. Igår när jag och min klasskompis Rachel var på Royal Court Bookshop vid Sloane Square och gick igenom pjäsmanus kunde jag säga att “Dendär har jag läst” i alla fall 5-6 gånger och det känns bra. Man har lite koll och det är fint. Men det är stressigt, det är så mycket och jag vill kunna dela mig mitt itu och ha en del som är social och träffar vänner och är duktig på jobbet och en som bara läser, läser, läser.

Men mest av allt är det fantastiskt i min teaterbubbla. I rörelse, liksom. Står aldrig still. Alltid på gång. Framåt.

bläääää.

2011-10-13T17:15:00.003+01:00

När det hänt en massa bra saker ett tag så tar det till slut stopp. Det brukar vara så. Hjärnan säger nåt i stil med “Näe, nu orkar jag inte med alla dom här endorfinerna som hoppar omkring längre, nu får det räcka! Nu lugnar du ned dig!” och man blir alldeles matt. Lite så är det nu.

Min fina, fina kanadensare åkte hem i tisdags morse. Folk säger att “that’s London for you!” och att det kommer komma fler att lära känna och fler att säga hejdå till. Det hjälper ju inte. är det meningen att man ska må bättre när man hör det? “Det är bara att vänja sig, det kommer alltid vara såhär skit!”. Det är riktigt, riktigt jobbigt.

Zäta och David var här i helgen, och trots mitt extrema bakis-tillstånd i söndags (vilket var okej efter Sylvias hejdå-fest och oändligt med vin till 5 på morgonen) lyckades jag möta upp dom för några hemskt fina timmar, dumplings, godis och promenader. Så himla, himla bra folk.

Jag upptäckte idag att jag bokat fel dag att flyga tillbaka till London i jul, vilket innebär att vi är i Sverige en dag mindre än vad vi tänkt. Så går det när man är ivrig och vill boka nu nu nu.

Skolan är fortfarande fantastisk, och igår sa vi i samförstånd efter lektionen att vi är helt jäkla otroliga. Vilken grupp, vilka människor, vilken energi, vilken koncentration!

Men jag är trött. Känner att jag skulle behöva sova i tusen år. Min hjärna har sagt åt mig att lugna ned mig, och jag vill dra täcket över huvudet. Orkar inte med att lära känna nya huskamrater, att prata och vara social och le och skratta och skämta. Vill ligga i sängen med Sylvias fluffiga filt över huvudet.

Nu vet ni det.

I helgen borde alla med vägarna förbi eller redan i Nyköping gå på Caros säkerligen fantastiska utställning 'Om att fly' på hAndmadE vid gamla Bryggeriet. Det skulle jag ha krypit ur täcket alla gånger för att göra, om jag hade vart där.

bowling

2011-10-08T16:49:00.000+01:00

Nu drar vi till stan och bowlar och äter middag och säger hejdå till min bästa kanadick. Tur att Zäta och David kommer och piggar upp. Skulle haft vattenfast mascara. Attans.

spilld mjölk

2011-10-07T15:06:00.002+01:00

Råkade beställa Lars Winnerbäcks 'Med Solen i Ögonen' på vinyl idag. Jag kommer nog aldrig kunna spela den, för någon skivspelare äger jag inte, men tänk vad fint den kommer sitta över min soffa en vacker dag!

Jag måste slagit i huvudet rätt hårt, tänker jag. Ville jag ha nåt att sätta på väggen kunde jag ju köpt en affisch. Bra mycket billigare. Äsch. Det är han värd, Lars.

knobhead

2011-10-07T12:07:00.002+01:00

Igår kväll när jag kom hem från skolan (som var skitrolig och fantastisk som vanligt) hade Chris redan gått och lagt sig. Jag smög runt i rummet och försökte vara så tyst som möjligt. Tog av mig strumporna och skulla slänga dom i tvättkorgen. Dunkade huvudet i hörnet på den öppna garderobsdörren. Sa en rad fula ord ganska högt. Insåg mitt misstag och kikade mot sängen, och förväntade mig ett grymtande "uh, varför väckte du mig?!" förhoppningsvis följt av ett "är du okej?". Han snarkade fortfarande. Phew.

Nu har jag en snygg bula i pannan, som när jag var liten och ramlade hela tiden för att jag praktiskt taget var blind och ingen visste om det än. Så, bulan i pannan, välkommen åter. Hoppas du kommer trivas.

bookworm

2011-10-06T16:05:00.000+01:00

Förtydligande: Något jag lärt mig när jag läst om Stanislavski är att realism icke bör förväxlas med naturalism som innebär att härma det naturliga; realism innebär att vara naturlig, att känna på riktigt och inte lägga på en mask, utan snarare lyfta fram de bitar man tycker passar. Broken Glass kändes realistisk, och hur bra betyg är inte det då?

Stanislavskij's An Actor's Work är för övrigt en av de tjockaste böcker jag sett. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja med den, vet inte hur jag ska ta mig an den. Kanske är steg ett att ta av plasten...?

Arthur Miller's Broken Glass @ Vaudeville Theatre

2011-10-06T15:49:00.003+01:00

Arthur Millers Broken Glass från 1994 är en hemskt realistisk pjäs. Den utspelar sig i Brooklyn, New York, 1938 – samtidigt som Kristallnatten i Tyskland, och handlar lite om hur det som hände i Europa under den här tiden påverkade judar, och andra, över hela världen. Den handlar också om att leva instängd, i en religion men även i ett äktenskap och i ett liv, att vara rädd för att säga vad man tycker och om att vara andra till lags, ibland så pass mycket att man kanske glömmer bort sig själv. Tara Fitzgeralds karaktär Sylvia blir plötsligt och oförklarligt paralyserad, och man inser att det inte handlar om något kroppsligt fel utan att det sitter i skallen.

I början av pjäsen har Sylvia nästan gett upp. Det finns nog inget hopp, tänker hon, från och med nu är det såhär och då får det var vara så. Ingenting att göra nåt åt. Likadant tänker hon i resten av livet. Hon lever med en man som ibland vart våldsam och uppträtt hotfullt, och dom har inte varit intima med varandra på något vis sen deras son föddes för 20 år sedan. Sylvias man Philip, som spelas av Anthony Sher, har inte kunnat på 20 år men är för stolt för att gå till en läkare och få hjälp. De är båda judar, och han ser sig själv i spegeln med förakt i blicken på grund av det.

Folk i Sylvias närhet börjar tycka att hon blivit lite knäpp där hon sitter i sin rullstol. Det enda hon gör är att läsa tidningen och bedrövas över vad som pågar i Europa. Hon är nog lite besatt av det här nazist-tjafset, tänker man. Hur kan man bry sig så mycket om något som händer halvvägs runt jorden, när man själv är i säkerhet långt därifran? Hon läser om Kristallnatten och att nazisterna tvingar gamla män skura gatorna med tandborstar. Hon ser bilder på hur folk står runtomkring och stirrar på dom, skrattar. Hade lika gärna kunnat vara hon, tror jag att hon tänker. Och om hennes man hatar sig själv för att han är jude, betyder inte det att han också hatar henne för att hon är judinna?

Även om pjäsen handlar om människor i allmänhet och judar i synnerhet 1938 i Brooklyn, så känns den väldigt aktuell. Det skulle vara så lätt att byta ut bara några ord – judar och nazister mot svarta och vita, mot kristna och muslimer, mot katoliker och protestanter. Vi kommer inte ifrån att det här fortfarande är en verklighet vi på något sätt befinner oss i, oavsett hur man väljer att vinkla det. Jag tror personligen att Sylvias karaktär är en version av en vanlig kvinna vid den här tiden, och i många fall även idag. Hon har offrat ett helt liv åt att bara vara hustru och mamma, att stötta och uppfostra och hjälpa. I andra akten, när paret äntligen börjar prata med varandra bryter hon ihop, och med gråten i halsen säger hon att hon “took better care of my shoes” än om sig själv. I många fall, och det gäller även idag, tror jag att det stämmer. Man vill så gärna vara till lags, inte vara svår och jobbig, inte ställa krav, inte tynga ner någon, inte lägga över ansvaret på någon annan, att man helt glömmer bort var det var man började. Att man faktiskt är sin egen person först, och för att orka hjälpa andra måste man ta hand om sig själv i första hand. I hennes fall gick det så långt att kroppen och sinnet började skrika efter uppmärksamhet, så pass att hon förlorade förmågan att gå.

När pjäsen var slut sa Chris att Anthony Sher var en hemsk skådespelare och att ‘dom kunde ju valt någon man inte störde sig på så förbannat’. När vi diskuterade pjäsen igen på kvällen kom det dock fram att det kanske var precis så man skulle reagera, och att det nog var karaktären Philip och inte skådespelaren som var jobbig. Tara Fitzgerald’s Sylvia var lätt avstängd i vissa scener och ganska monoton, men det gjorde bara att de scener då hon faktiskt visar känslor blev extra starka. Alla pratade med en nästintill felfri Brooklyn-dialekt, och som sig bör med så erfarna skådespelare flöt allting på sjukt naturligt. Klart sevärd, och även om pjäsen har roliga scener sa har man nog kommit fel om man vill ha något lätt och luftigt. Vill man däremot ha något vettigt, viktigt och bra så är Broken Glass helt rätt!

Fyra tamburiner av fem möjliga!

indiansommar

2011-10-04T11:19:00.004+01:00

Hade världens finaste lördag den här helgen. Vaknade halv åtta (på en lördag!) och begav mig mot stan. Mötte upp fin-Sniiz utanför Victoria Station och gick i morgonsolen mot Baker & Spice på Elizabeth Street. Sommaren var tillbaka i London i några dagar, och i 25-gradig värme satt vi ute, klockan nio på morgonen i bara klänning, och åt frukost.

Och vilken frukost sen. Himmelriket för en svensk – yoghurt med musli, honung och frukt, riktigt bröd med nötter och fullkorn och krispig kant, aprikosmarmelad och jordgubbsmarmelad och kaffe. Så himla, himla fint.

Sen följde Denise med mig till den märkligaste lilla salongen någonsin, två trappor upp i en vanlig lägenhetstrapp, genom en korridor och förbi tre kontor låg ett litet, litet rum längst in. Där skulle jag fixa naglarna för första gången i mitt liv. Dom blev supermörkt rödbruna och himla blanka och tjusiga.

Vi vandrade vidare efter någon timma, upp förbi Buckingham Palace och vidare längs Birdcage Walk & Horse Guards Road upp mot the Strand. Denise ville prompt svänga in på Topshop, och jag är inte den som är den, så jag följde med. Det slutade med att jag använde mitt studentkort (japp, man är ju en riktig student nu!) och fick hela tre punds rabatt när jag köpte mig en väska, en portfölj-liknande fantastiskt fin en. Denhär, fast svart.

Sen sa jag hej då till Denise och hej till Chris, och gick på matine-föreställningen av Arthur Miller’s “Broken Glass” på Vaudeville Theatre. Mer om den senare.

När klockan blev ungefär fem var pjäsen slut, och det var fortfarande supervarmt ute så vi bestämde oss för att dricka sommarens sista utomhus-båt-öl på Tattershall Castle, en pub-båt som alltid ligger typ utanför Embankment station. Vid åtta åkte vi hem, och jag tog bara på mig jackan för att jag inte orkade bära den langre. Så himla varmt, och en så fruktansvärt bra dag.

I söndags hade jag och Sylvia “det-här-är-sista-gangen-vi-gör-nånting-bara-vi”-picnic i parken. Jag gjorde sallad till oss och vi drack white wine-spritsers och pratade om livet och framtiden och åren som gatt. Solade benen och skrattade åt hundar som också ville vara med och ha picnic.

Varje helg borde vara så här fin. Det ska dom nog få vara, från och med nu.

obsession

2011-09-29T18:23:00.002+01:00

Caro la upp den här videon för ett par veckor sen. Hon är ju fin, Karen. Och Caro med för den delen. Craig Fergusson annars, hemskt rolig karl.

rött är gött

2011-09-29T14:04:00.002+01:00

Jag börjar se något av en trend bland brudar jag tycker eller har tyckt är fina. Geri Halliwell typ 1996-98 när Spice Girls var som störst, Julia Roberts sen Pretty Woman, Kate Winslet sen Titanic och alltid efter det, och nu. Nu måste jag ta tag i att se nya säsongen av Doctor Who. Karen Gillan alltså, vilken hejdundrande tjusig kvinna.

sockerchock

2011-09-27T15:17:00.001+01:00

Måste lära mig det här med självdisciplin. Min hjärna fattar inte riktigt. Och det blir på tok för svårt när det står två stora kartonger med kakor och brownies och cupcakes i köket på jobbet, 4 meter från mitt skrivbord.

Nej, det här går inte. Nu blir det svart kaffe och blåbär till efterrätt i fortsättningen! Men först kanske man skulle ta sig en liten liten chokladmuffin, för att säga adjö liksom.

cirkusgrisen

2011-09-26T10:53:00.000+01:00

Denise är på plats i sitt studentrum. Det känns tryggt. En kompis en halvtimma bort, det är inte så pjåkigt, minsann.

curse

2011-09-23T11:49:00.003+01:00

Jag gillar Google Translate. Det känns som att den förstår mig.

i rörelse

2011-09-21T16:30:00.000+01:00

På rullande sten växer ingen mossa.

Svenskläraren jag hade i högstadiet skrev så om mig en gång i ett omdöme på någon uppgift jag gjort. Nu, nu äntligen, kan jag känna att jag är på gång. Jag har börjat rulla. På mig ska det bannemig inte hinna växa någon mossa.

utlänning

2011-09-20T14:04:00.003+01:00

Börjar skolan ikväll. Tre dagar i veckan och jag ska vara i en teaterbubbla oavbrutet i ett år. Jag har bestämt mig för det. Oändligt mycket teater och bara läsa manus och se pjäser och läsa recensioner och diskutera föreställningar och författare och skådespelare, och lära mig lära mig lära mig. Pumpa hjärnan full med teater.

Känner mig lite nervös. Lite som att jag inte vet vad jag gett mig in på. Som att jag inte förstått vad som komma skall. Lite som Denise sa att “vem har jag lurat for att komma hit?”.

Det var välkomstdag i lördags för oss som ska börja Performance-kursen. Vi är 22 stycken, och ikväll får vi veta vem som hamnar i vilka grupper om 10 och 12 personer. Jag är den enda utlänningen i min klass. Vem lurade jag för att komma in?

Nästan så att jag börjar tro att det här kan hända på riktigt. Jag kan göra verklighet av det här. Det kan vara sa att jag kan lyckas jobba med teater när jag blir vuxen på riktigt. När man nu blir vuxen på riktigt.

Jag måste tänka på mig sjalv. Vara självisk. Tillåta mig själv.

Då, då kan det gå vägen.

man måste lämna för att sakna

2011-09-08T19:03:00.002+01:00

Nu är jag hemma. Och Sverige är så himla vackert.

Dagen började med allvarligheter som slutade med skratt och glädjetårar. Svampskog. Kantareller. Solsken. Loka. Kexchoklad. Mama. Nyklippt gräs och vinden i träden. Tyst, tyst. Hålla världens modigaste mama i handen längs Storgatan. Grekisk mat till middag. Rensa kantareller snart med bästa Therese. Vin i kylskåpet. Lycklig i själen.

Sverige. Jag älskar dig.

the future isn't near, it's here

2011-09-06T12:14:00.002+01:00

I fredags var jag på audition. Först var det en workshop, så vi fick leka av oss, visa att vi kunde leda och ta instruktioner, värma upp och sånt viktigt. Sen framförde jag en monolog av amerikanskan Diana Son från pjäsen Stop Kiss. Sen pratade dom lite med mig och jag fick som vanligt tunghäfta och visste ingenting om pjäser jag sett eller pjäsförfattare jag gillar. Vi skulle få veta veckan efter sa dom, då skulle dom maila.

Igår eftermiddag fick jag ett mail. Ett mail som nästan fick mig att trilla av stolen, som fick mig att hoppa runt på kontoret och klappa händerna och som fick mig att le så att jag fick ont i kinderna och skratta så jag inte fick fram ett ord. Det flög fjärilar hejvilt i magen och det var tur att det var precis i slutet av dagen för jag kunde inte sitta still, inte fokusera. När jag kom hem bjöd jag mina sambos på rosa champagne och choklad, som sig bör när man ska fira.

Jag ska börja plugga igen. En kvällskurs, vilket betyder att jag kan behålla jobbet, vilket i sin tur innebär att jag inte kommer bli skitfattig. Tre kvällar i veckan ska jag spela teater, och om ett år kommer jag få ett papper som säger att jag läst en Foundation Course in Acting på Arts Educational Schools London, och att jag fått godkänt på allting.

Äntligen, tänker jag. Äntligen börjar livet. Och det kommer bli alldeles fantastiskt.

spacing

2011-09-05T16:16:00.002+01:00

Nyss lärde jag mig att man i Storbritannien använder sig av dubbelt mellanslag efter punkt. Bara ett mellanslag efter komma, men dubbelt efter punkt. Det känns lite som ännu ett tecken på att britterna är smått bakåtsträvande, det kommer från att man ville vara extra tydlig när man skrev på skrivmaskin.

Nu vet ni det!

morning light

2011-09-04T22:24:00.002+01:00

Jag och Chris mötte upp Lisa och Tristan på Watatsumi vid Trafalgar Square i lördags kväll. Dom hade världens flashigaste lampa!

När jag har ett 70 kvadratmeter stort vardagsrum, då ska jag bannemig också ha en skitstor fisk-lampa.

Världens godaste cocktail, Morning Light, med fläder, jasmin, äpple och vodka. Heaven in a glass, typ.

Lisas Watatsumi Mojito med blåbär.

Jag fick ingen bild på Lisa & Tristan, tyvärr. Nästa gång kanske. Åh, jag trivs så himla bra i deras sällskap. Fin kväll.

och såhär såg jag ut, i ny klänning och allt. HM ftw!

"det har väl alla gjort!"

2011-09-03T15:52:00.000+01:00

Och idag, om ni har en timma över såhär på lördagseftermiddagen, tycker jag att ni kan kolla på dethär. Ja, Niklas Strömstedt är lite fjantig at times, men Ola. Ola Salo. Mitt arma tonårshjärta vill hoppa ur kroppen när han sjunger! Både min gamla Ark-vapendragare Sofia och min universitetskompis Kajsa skymtar förbi i publiken, minsann. Angelheads alltså, hängivna brudar.

You can take the girl away from the Ark but you can't take the Ark away from the girl.

det är okej att känna

2011-09-01T19:01:00.000+01:00

Har du fem minuter över tycker jag att du kan se denhär filmen. Bara så. Så jävla, jävla viktigt.

Nu ska jag repa.

fringe

2011-08-31T19:07:00.002+01:00

Vi lyckades pricka in sista helgen på en av världens största performing arts-festivaler, Edinburgh Fringe, när vi var i Skottland i helgen. Vi klämde in ett par stå uppare och en improvisationsteater, och försökte vårt allra bästa att hinna med en Tim Burton-inspirerad föreställning om Rödluvan, 'Hood!'. Tyvärr missade vi den sistnämnda, och jag skyller på Edinburghs lite förvirrande gamla stadsplanering. När en stad liksom är byggd i två nivåer är det svårt att se vart man ska på en vanlig karta.

Självklart fanns massor av gatuteater, artister, levande statyer och akrobater också på plats, och även om det var riktigt trångt bland alla andra turister ibland var det himla fint. Sjukt bra ide att förvandla en hel stad till ett levande konst-paradis i en hel månads tid. Och folk vill se. Folk vill gå på billig teater, stå-upp, dans, akrobatik - det blev inte en av världens storsta festivaler av sitt slag för ingenting. Fler städer borde ta efter, mer teater åt folket!

Nästa augusti åker jag igen, ingen fråga om saken. Who's with me?!

edinburgh

2011-08-26T10:10:00.000+01:00

Jag har packat paraply och gummistövlar, extra strumpor och varma tröjor och det känns mer som oktober än augusti, men det blir toppen ändå. Ikväll drar en svensk, en tysk, en kanadensare och en fransyska till Skottland för ett par dar. Ses på tisdag!

the future baby

2011-08-24T10:15:00.002+01:00

S: Vi var och handlade barnvagn här om dagen. Berättade jag det?

E: Nej?! Ar den fin?

S: Den är superfin! Cafe latte färgad, använd till ett barn tidigare. 1700 fick vi betala och då fick vi med en sittdel som hon köpt till 2010.

E: Harligt! Latte-morsa!

S: Japp, de fattas bara en latte-hållare till vagnen

E: Hahaha

S: Eventuellt en htc-hållare på andra sidan, vad tror du?

E: Det later fantastiskt. Finns det i-pad hallare ocksa kan du satta en san i mitten sa du kan kolla pa film medan du ar ute och gar.

S: De finns det säkert. Vad ska man med unge till? Det finns säkert en app du kan lägga i vagnen istället för bebisen som ska matas, bytas och rapas.

tennis och parkhäng

2011-08-23T14:19:00.000+01:00

Bra tennisväder i söndags. Att man är kass på tennis gjorde inget, och att äta chips-middag i parken efteråt var också fint.

spanish feast

2011-08-23T09:57:00.001+01:00

I fredags var det spansk-afton på Meyrick Road. Det blev paella för en hel arme och sangria till lika många. Fint dock, och gott.

massa massa färgeeeer

sangriaaaa

paellaaaaaa

mer som risottoooooo men gott ändå

arrrrrriba arrriba!!

trampar

2011-08-22T22:36:00.000+01:00

Ge mig en skådisutbildning som inte kostar multum. Helst nu. Jag är redo, jag vill börja. Vill inte stå still längre. Har ingen mer tid att slösa. Kom igen livet, dra igång nu.

Så fruktansvärt frustrerad.

arméns

2011-08-19T14:46:00.000+01:00

Min vän Denise flyttar till London för ett år framöver om ett par veckor. Hon frågade mig vad hon måste ta med sig, som inte finns här eller som ar skitdyrt att köpa. Jag glömde det viktigaste;

GLÖM FÖR BÖVELEN INTE ARMÉNS HUDSALVA!

Jag förstår inte hur dom klarar sig på hösten utan Arméns i det här landet. Det är i alla fall ett måste, så lägg till det på din lista Denise.

10 göttligheter jag saknar

2011-08-17T10:21:00.002+01:00

Mockabakelse på Mekka
Chokladboll på Kumlinz
Peach Melba-the och världens största cookies på Coffeehouse
Laxbagel med soltorkade tomater eller italiensk bagel utan salami och oliver på Hellmans, tillsammans med stans enda riktiga latte
Bullar med grönt och gult klet på Princess
Räkmacka på Birgers
Vaniljsås med hallonpaj på Hellmans

Kort och gott - svensk fika. Trodde aldrig att jag skulle tröttna på konceptet "Vi ses och tar en öl".

Ses och ta en fika om 22 dagar?

(Oh, oh, oh! Kontoret luktade rostmacka med messmör häromdagen. Trodde jag skulle storkna. Mmm.)

don't lose it

2011-08-16T17:16:00.001+01:00

Såg två riktigt bra filmer i helgen, som jag sagt att jag ska se i en halv evighet men inte tagit mig tid till. Forrän nu. 127 hours stod först på schemat, och lika fantastisk som utlovat var den. Med handsvett från första klippet var jag rätt glad att veta att den är baserad på en verklig händelse och att snubben faktiskt överlever. En lyckligt-slut-garanti, if you would. När man vet hur någonting slutar kan man ju tro att historien blir ointressant. Inte här. Inte ens i närheten. Man dras in och förundras över hur mycket en människa kan klara av, och hur fiffig man blir när det är, på riktigt, liv eller död man väljer mellan. Hur värt ar livet? Värt att bara dricka 400ml vatten over fyra dagar, och sen gå över till att dricka sitt eget kiss? Värt att hugga av sin egen arm för att komma loss?

Efter att ha pustat ut en dag efter 127 hours såg vi King’s Speech. Bättre sent än aldrig, kan man tycka. Den som väntar på nåt gott, tycker jag. För det var den, filmen. Helt klart värd att väntas på. Colin Firth alltså, vilken kille. Han spelar kung George VI, en sjukt välgestaltad sådan, som försöker bli av med sitt stammande. Jag blev som en hög av sympati för snubben, och kunde inget annat än halla tummarna och hoppas att allt skulle gå vägen.

Och ljuset, färgerna, scenografin, regin! Inte konstigt att den fått sa många priser för allt möjligt. Också skönt att se Helena Bonham Carter spela en ‘vanlig’ kvinna som drottning och hustru, hon är ju fantastisk och kan göra så mycket mer än knäppa Tim Burton-karaktärer (som ju även dom är otroliga, men det kräver sin skådespelare att spela ‘normal’ också.)

Topp-betyg på båda. Vilken fantastiskt lyckad film-helg

långledigt

2011-08-16T12:49:00.003+01:00

Alla mina vänner och alla som jag känner - bara så att ni vet så kommer jag hem fyra dagar i september. I fyra hela dagar kommer jag strosa längs Nykopings gator, och jag behöver sällskap att fika med på alla cafeer i hela stan. 8-11 september, det kan ni kryssa för i kalendern.

23 dagar kvar.

fail.

2011-08-16T09:33:00.000+01:00

Mina jobbskor anlände igår. Alldeles fantastiska, svarta, blanka, fina - och alldeles för små. Kanske kan jag göra en Askungen och skära av mig hälen. Eller klippa av hälen pa skon. Eller göra om dom till öppen-tå-skor. Eller helt enkelt skicka tillbaka dom.

Internet-shopping superfail.

bingo

2011-08-11T22:06:00.002+01:00

Spelade bingo ikväll men vann ingenting. Som vanligt.

Fult ord förresten. Rabarber. Hemskt fult ord.

mmmmmuffins

2011-08-11T18:43:00.009+01:00

Förra veckan hjälpte jag en arbetskamrat att skriva ut och häfta ihop en massa häften, och fick en hel kasse rabarber från hennes trädgard som tack. Häromdagen blev några av dom rabarberna muffins. Sjukt goda, men tänk på att det är normalstora muffins som tar 15 minuter i ugnen, inte stora. Mina blev jättekletiga i mitten, men fina ändå. Och jag hade ingen kardemumma, men det blev gott med typ en halv tesked kanel också.

The stuff to put in it:
Muffinssmet:
150 g smör
2 dl strösocker
3 st ägg
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
1 tsk malen kardemumma (Eller en halv tesked kanel!)
2,5 dl vetemjöl

Rabarber:
ca 150 g (3-4 dl) rabarber
0,5 msk vetemjöl
ev. 2 msk strösocker

Stuff to make it easier:
20 st bakformar
elvisp (eller starka uthålliga armar)

The way to do it:

Skär upp smöret och lägg i en bunke. Häll på sockret och låt stå framme i rumstemperatur en stund så att smöret blir mjukt.
Sätt ugnen på 200°C. Vispa smör och socker med elvisp till en jämn smet.
Tillsätt äggen, ett i taget och vispa med elvisp ca 5 sek för varje ägg till en fluffig smet.
Tillsätt bakpulver, vaniljsocker och kardemumma och vispa till en jämn smet, ca 5 sek med elvisp.
Tillsätt vetemjölet och vispa till en jämn smet, ca 5 sek med elvisp.
Skala rabarbern och skär i små bitar, ca 1 cm. Strö över mjölet och om rabarbern är extra syrlig (oftast på försommaren) så kan man även strö på socker och blanda runt så det fastnar på rabarbern. Tar man socker kan det vara lättare att blanda runt i en skål.
Tillsätt rabarbern och blanda ihop med smeten. Använd en sked eller lägsta hastighet på elvispen.
Klicka ut smeten i bakformar.
Grädda mitt i ugnen i 200°C i ca 15 minuter.

recept taget härifrån.

lackskor

2011-08-11T16:52:00.001+01:00

Jag har fyndat! Kolla snyggskorna som kostat 85 pund (sanslösa 900 spänn!) - jag betalade ynka £30 för mina nya, mindre illaluktande och förhoppningsvis inte lika trasiga jobbskor. Fräscht!

catch 22

2011-08-10T15:29:00.000+01:00

Jag fyllde år förra veckan och blev alldeles fantastiskt uppvaktad. Jag vill fylla år jämt!

Sylvia bakade sjukt fina och supergoda chocolate chip cupcakes som jag åt till frukost flera dar i rad. Man borde alltid äta cupcakes till frukost, det gör morgonen lite bättre.

Världens bästa pappa var stan med sin dam, sa jag träffade dom, Chris, hans mama och Sylvia för att äta födelsedagsmiddag pa Ping Pong Dimsum. Iste gjord på jordgubbar och med riktig vanilj är sjukt bra. Mhm.

Kolla in farsgubben med pinn-skills!

Alltså, dumplings. Så himla, himla gott, och fint!

Dumplings med räkor, färgade med bläckfisk-bläck, hur spexigt kan det bli?!

Utanfor Southbank Centre finns massor med fina tygskyltar med fina ord på. Typ den här.

Och den här.

Födelsedags-öl på en uteservering pa Themsens södra strand.

Pappa Kanin

Toppenkväll!

guld

2011-08-10T07:35:00.002+01:00

Hedvig rycker mig i kjolen och säger "Du är MIN faster Elin" med världens stoltaste röst. Filippa har tappat framtänderna och Victor har slutat vara blyg och babblar på som bara den. Vera är... fantastisk. Världens finaste kids, mina brorsbarn.

Varför skulle jag inte längta hem?

det har gått för långt, men vi kan gå längre

2011-08-09T20:09:00.003+01:00

50 kr. Det är en flaska vin. Inträde till nån klubb.Ett par skor från Primark som går sönder efter tre användningar. En öl. Ett paket cigaretter. En tischa från HM som vrider sig i tvätten.

Det är också den minsta summan man kan ge Cancerfonden och Barncancerfonden i bidrag, om man är månadsgivare. Drick inte den sista ölen på lördag. Då har du råd.

Jag signade upp mig på £10 i månaden till Cancer Research UK. Det skulle jag ha gjort för länge sen.

(Bea la upp ett inlägg igår om att skänka en timlön till offren för svältkatastrofen i östra Afrika. Det har du också råd med.)

london's burning

2011-08-09T17:39:00.002+01:00

Helt plötsligt blev det så nära på alla håll. Vi fick gå hem tidigare från jobbet för att man väntade sig oroligheter runt hörnet och hela dagen hördes sirener från polisbilar ute på gatan. En del säger att det är överdrivet att gå hem tidigt, att stänga kontoret och skynda sig hem, andra säger better safe than sorry och går. Alla affärer var igenbommade på väg mot tunnelbanan.

Det är uppror i London. Affärer slås sönder, fönster krossas, folk stjäl och kastar flaskor och sten på polisen. Polisen sköt en beväpnad man förra veckan. Han dog. Det var så allt började, men nu har det blivit något helt annat. Mannens familj bedjar till upprorsmakarna att inte göra det i hans namn, att det inte har något med honom att göra. Det rör sig ut i landet, Birmingham, Bristol, Leeds. I grann-förorten till mig slog ett gäng till mot affärer igår, mitt på ljusa dan. Hos mig är det fortfarande lugnt, förutom sirenerna.

Kanske överdriver jag. Men better safe than sorry.

norge

2011-08-08T21:24:00.003+01:00

Igår kväll såg vi dokumentären Norway Massacre - The Killer's Mind på Discovery Channel. Så jävla vidrigt. Trots att jag sitter här, i ett land längre bort, och det nu händer hemska saker på närmare håll med uppror i olika delar av staden jag bor i, känns det närmre med Norge. Och jag blir så jävla, jävla arg. Från första stund jag läste om det som hänt har jag tänkt hur klarar man att transportera sig i så många timmar, utan att känna sig lite osäker och kanske tänka om? Hur kunde han sitta i sin bil i 2,5 timmar från sin lilla bondgård ner till Oslo, och sen igen köra bil och båt till ön utan att tankarna snurrar till rätta? Och hur fan kan man se ungdomar i ansiktet, prata med dom och sen döda, hänsynslöst?

Jag läser varje rad i tidningen och ser varje nyhetssändning och dokumentär. Det kom så nära, helt plötsligt. Våldet. Blev så verkligt. Skol-kompisar som jobbar kvarter bort från parlamentsbyggnaden, politiskt aktiva vänner som också åker på läger. Så overkligt, fast så på riktigt samtidigt. Jävla, jävla svin.

Niclas.

2011-08-08T19:07:00.001+01:00

Fem år sedan idag.

Du saknas oss alltid, älskade finaste vän. Tiden går så fort, men du finns alltid med. Jag vet att du hörde när jag pratade med dig i lördags. Pratade om dig. Skrattade, grät, berättade, förklarade.

Du finns alltid med, då, nu, alltid.

Race for Life - vinnarbilden

2011-08-03T11:40:00.001+01:00

Jag har ju inte berättat hur vårat marathon gick! Strålande, kan jag stolt meddela. 5 kilometer på 36 minuter, inte illa pinkat för en halvsjuk och otränad tycker jag.

Sylvia tog lite bilder som jag tyvärr inte fått lägga vantarna på än, men det kommer. Det var himla fint i alla fall, och väldigt rörande; tanter och tjejer och flickor i alla storlekar och färger och åldrar, alla med en sak gemensamt. Cancer. Alla hade hemma-skrivna skyltar på ryggen som visade varför just dom sprang. Alla blir vi påverkade av cancer, alla känner vi någon. Därfor måste vi anstränga oss. Försöka. Samla pengar. Forska. Hjälpa. Inse. Det är dags att fixa det här nu.

Sammanlagt har vi samlat ihop lite mer än 150 pund (om man räknar med den fantastiska uppfinningen Gift Aid, som gör att allt engelska skattebetalare ger till välgörenhet blir lite lite mer utan att det kostar mer) 1500 kronor, till Cancer Research UK. Tusen tack till alla som sponsrat! Insamlingen är inte stängd än, om du känner att du vill hjälpa till. Man kan göra't från Sverige också, nämligen.

gästabudet 2011

2011-08-02T11:37:00.000+01:00

Nostalgi. Åh, så fint.

födelsedagsbrud

2011-08-02T10:30:00.000+01:00

Idag fyller en av världens snyggaste brudar 21 år. Grattis Hanna!

(bilden snodde jag rakt av, med ram och allt, från hennes facebook-sida. sådetså. så går det när man är så snygg som hon.)

kolonilott

2011-08-02T10:19:00.000+01:00

Jag och mama var och hälsade på mormor & morfar i deras kolonilotts-stuga när jag var i Svedala förra helgen. Gick barfota i gräset och åt toscatårta och drack kaffe och åt chokladrussin. Precis som det ska vara.

vera

2011-07-30T08:54:00.000+01:00

framtida studentskylts-bild för lillpluttan?

kragtag

2011-07-29T17:25:00.000+01:00

Tar mig sjalv i kragen och beger mig ut pa middag med min kanadick. Det blir nanstans vid Themsen, kanske en bat om vi har tur med vadret.
Om hon har kameran med sig kan ni fa se.

Puss!

vekling

2011-07-29T13:25:00.003+01:00

Idag är jag ynklig. Febrig och med ont i kroppen gick jag till jobbet imorse. Tydligen tyckte min kropp att jag skulle straffas för att jag inte sov, för att jag drack for mycket och för att jag umgicks med nysande kids i helgen.

Smällar man får ta, tycker jag. Helt klart värt det i det långa loppet.

en receptionists bekännelser

2011-07-28T16:57:00.004+01:00

Dagens iaktagelse; det är mycket snyggare, och bekvämare, med pennkjol pa morgonen än på eftermiddagen. När man klämt i sig frukost, mellanmål, lunch, fika, frukt, x antal koppar te och någon kopp kaffe känner man sig lite som en stoppad korv. Fact.

Å andra sidan får jag väl inte betalt för att andas, kanske.