teaterbubblan

I början på september sökte jag min kurs på Arts Ed och sa till mig själv att nu, nu jäklar skulle jag komma igång. Nu skulle jag andas, leva och inneslutas i teater. Tre kvällar i veckan skulle jag gå på kurs, lära mig teater på engelska, skaffa nya teaterintresserade vänner, prata om mål och mening och allt som är viktigt och vara passionerade och ha driv. Vilja saker. Komma nånvart. Jag skulle bara läsa pjäser sa jag och se teater och sluta se på TV och bara ägna mig åt saker som gav mig något på riktigt och gå på museum och hänga med i politiken och läsa tidningen ordentligt och fotografera. Bli insatt. Intressant. Levande.

Min bästa vän frågade i början att om jag inte hinner med att jobba heltid och samtidigt gå min kurs, vilket skulle jag ge upp då? Jobbet, svarade jag, solklart. Men så skulle det ju inte bli för jag är Stålkvinnan och jag klarar ju vadsomhelst. Skulle ju ändå komma hem halv elva och kunna sova till halv sju på morgonen och det räcker ju för vanligt folk så det räcker nog för mig. Hjärnan på högvarv och kroppen i konstant rörelse. "På en rullande sten växer ingen mossa", sa jag.

Stannar upp ibland och känner efter, andas, vilar. Kopplar bort och slutar tänka. Skuldkänslor. Borde jobba hårdare, prestera, uppfylla mina egna drömmar. Jag befinner mig i teaterbubblan så som jag önskade och jag vill stanna här. I bubblan. I den delen av mig själv, av min värld, i det som är viktigt. Men stannar upp och tänker ibland att idag ska jag vara ledig. Nog borde jag också få se en film och slappna av och gå i pyjamas hela dagen och dricka kaffe och äta pizza och mysa. Söndagen är vilodagen. Ligger kvar i sängen klockan två och känner att jag borde. Har inte dammsugit sen i november. Julpyntet hänger kvar i fönstret och det står en liten silverglittrig gran vid min spegel och ser malplacerad ut när jag öppnar gardinerna, äntligen, och januarisolen skiner in genom fönstret.

Snart blir det mörkt. Solen går ned och dagen är slut och jag kommer tänka att jag också borde få ta söndagkväll och kolla på film och ligga i soffan och äta popcorn. Går förbi tvätten och tänker att jag ska vika den fast gör det inte, den har hängt där i tre dagar men jag går förbi. Hinner inte. Har monologer att lära mig och pjäser att läsa och förstå och dikter att plugga in och intervjuer att  föreställa mig. Måste komponera något slags rörelsemönster på en minut. Ska lära mig en sång och försöka sjunga rent. Välja något av Shakespeare att repa in och försöka att inte stamma när jag får frågan var det kommer ifrån. Vilken pjäs, vilken karaktär, vilka omständigheter, varför valde du den?

Jag bad om teaterbubblan och jag fick den. Och jag jobbar för att leva inte lever för att jobba. Måste andas. Kanske får jag låta bli att köpa nya skor eller boka fler långväga semestrar eller festivaler. Vara här ett tag. Hinna med. Komma ifatt. Ta in allt och ge dubbelt så mycket tillbaka. Vara tacksam.

Och klockan är snart två och jag ligger i sängen i pyjamas och har sett film och druckit kaffe och ätit glass och tänkt hundratjugo gånger att jag borde ta tag i saken. Frågan är vad. Var börjar man? Monologer, dikt, pjäsläsning, dammsugning, handla mat, vika tvätt, plocka ned julpyntet, bädda sängen. Att det kunde kännas så jobbigt att bädda sängen. Orken. Skuldkänslorna. Borden och måsten.

Kanske är halvtidsjobb en bra idé ändå. För att ha råd. Hinna med livet. Andas.

börlin

...och nu till Berlin! Caro och vin och konst - hepp!

northern europe tour

Nu drar jag till Malmö och Therese! Adjö!

om att lära sig text

Det är en intressant process, dethär med att lära sig repliker. Att sitta och repetera samma mening hundra gånger och hoppas att man tillslut ska slippa titta på pappret för att minnas vad man ska säga. Folk har naturligtvs olika sätt, men jag kör hittills på den gamla hederliga nöt-tekniken.

När jag valt en text, vilket inte är det lättaste när man ibland väljer mellan allt som skrivits från 1980 och framåt, gäller det att få in den i skallen. De första tre, fyra timmarna är alltid värst. Jag säger första meningen x antal gånger och försöker att inte titta på pappret, och sen tar jag första och andra meningen och säger dom tillsammans. Sen första andra tredje, första andra tredje fjärde... You get my point. Första tre timmarna handlar om rent jävlar anamma, för det känns alltid som att det aldrig kommer fastna. Som att man sitter där som ett fån och säger samma mening tjugo gånger och så fort man inte tittar på pappret har man ingen aning om vad man just sagt. Man sliter sitt hår och slår med nävarna i bordet och tänker att det går fanimig inte! När man nött (nötat? nötit?) i ett par timmar lägger man av.

På något mirakulöst vis fastnar text när man sover. Så när man försöker igen dagen efter sitter det, om inte helt så i alla fall bra mycket bättre än dagen innan. Och då börjar man om. Repetition. Igen och igen och igen. Världens. Tråkigaste. Process.

Men någonstans ger det resultat. Igår när jag övade på min Den Sjuke från Stina Aronssons pjäs Syskonbädd kände jag att nånting hände. Man känner när det känns bra, när man känner sig säker och kan vara spontan med hur man uttrycker sig. Kan man inte det, då behöver man nog nöta lite till. Känner man sig färdig, då nöter man mer ändå.

Sådetså.

nyårsafton

Jag var på mat-duty på nyårsafton, och bjöd mina sambos på hembakta breadsticks, lax&phila&rucola-förrättsmackor, potatisgratäng, pestofylld kyckling och sallad. Och ja, just det, chokladtryffeltårta med 76% apelsinchoklad och mandel serverad med bär och grädde till efterrätt.

Det var ungefär det godaste, och lättaste, jag bakat i hela mitt liv. Man måste ha tålamod med allt som ska kylas i timmar och stå till sig och sådär, men själva fixandet är så himla simpelt. Sjukt bra kaka. Receptet kommer här:

Botten:
150 g smält smör
3 dl socker
1 dl kakao
2tsk vaniljsocker
2 ägg
2 dl vetemjöl
2 msk pressad apelsin (om du vill)

Rör ihop det smälta smöret med sockret, kakaon och vaniljsockret. Blanda i ägg, mjöl och apelsin. Bred ut smeten i en smord och bröad form med löstagbar kant och grädda i 175 grader i 22-23 minuter i nedre delen av ugnen.

Tryffel:
1,5 dl grädde
2 msk smör
200g mörk choklad, ca 70% (med apelsinsmak om du vill)

Koka upp grädde och smör och ta av plattan. Rör ner chokladen och rör tills den smälter. Låt stå svalt. Efter en timma kan du bre tryffeln över kakan och stö över mandel eller rostade pinjenötter. Ställ i kylen i ca 2 timmar, och servera sen med bär och grädde. Voila!

bloggtips

Jag har hittat en ny bloggfavorit! Nina Stenberg heter hon, och hennes intervjuer är så himla intressanta och jag fastnar och tittar på klockan och det är helt plötsligt en timma senare. Hennes intervju med Ann Petrén ger mig hopp om framtiden, om skådespelaryrket och intressanta roller. Finns det inte möjlighet att göra det du vill får du skapa dom själv. Det är bara jag som bestämmer. Och när Ann Petrén gör sin film om kvinnlig vänskap ska jag bannemig stå först i kön till audition. Mitt hjärta slår ett extra slag för svenskarna och vårt jämställdhetstänk när jag läser också. Det behövs och kommer alltid behövas, och vi måste sprida det vidare för världen hänger inte med. Min bästa Caro gick förresten och såg föreställningen Vit, rik, fri på Stockholms Stadsteater Läs om det här.

Läs också intervjun med Filip Hammar, lite som ett pepptalk för jävlar anamma och stolthet och ett hejdå till jantelagen.

Nu ska jag skriva uppsats och plugga audition-scen. Hårt arbete. Många ger upp utan att kämpa. Folk måste fan anstränga sig mer! Word, Filip.

Ella.

Mina kompisar Sara och Tommy fick en bebis den femte december 2011, och den tjugoandra fick jag träffa lilla Ella för första gången. Hon fick lite kläder och en alldeles egen Paddington-björn, så jag hoppas hon blev nöjd. Jag var det i alla fall. Bebismys gör en sån, toknöjd.

Jessica tog förresten skitfina bilder på föräldrarna och magen, innan vi visste att det var just Ella som bodde där inne. Du borde se dom, här.