en dag ska den öppnas

Tillbaka på jobbet efter en hemskt fin julhelg, utan någonting att göra. Tänker att det skulle vara toppen att hinna med att läsa kurslitteratur och skriva färdigt min uppsats, eller läsa pjäser och öva på monologer inför antagningsprov. 

Fastnar på denhär bloggen istället. Som ett nyckelhål att kika på svenska skådespelares och komikers privata yrkesliv genom. I loger och under repetitioner, i sminket och på turné, och också intresanta och finurliga semesterbilder och samtids-dokumentation. Johan Rheborg alltså, who would’ve thought. Helt plötsligt blev det lunch, en och en halv timmars foto-tittande senare.

Happy Christmas!

Hemskt dålig uppdatering, jag vet. Jag har bakat och slagit in paket, julpyntat och druckit glögg, packat resväska och packat om, slagit in fler paket och packat ryggsäck, skrivit uppsats och packat om resväskan igen. Imorrn åker jag nämligen hem till Nyköping igen, och med en tomteröd väska full av julklappar och en blå, alldeles fabulös ny klänning är jag bannemig redo.

First stop (förutom min älskade Therese som kommer och hämtar oss från flygplatsen - hur bra kompis på en skala?!) blir Enstaberga och Sara & Tommy. Där ska jag lukta på och mysa med och klämma på och bli bästis med deras nästan purfarska 18dagars-bebis Ella. Jag kan inte tänka mig några som skulle vara bättre lämpade som föräldrar åt en liten Ella än mitt bästa par. Dom är så fina båda två, och dom har längtat så himla, himla länge. Åh, vad jag ser fram emot det!

Det blir pre-jul-middag med världens största och finaste gäng på fredag och julafton först hos papa och sen hos moster. Vilken helt fantastisk jul dethär kommer bli.

Lucia.

I fredags kväll besökte jag och Denise St Pauls Cathedral för att fira Lucia. Efter en väldigt lång gudstjänst av både folk från St Pauls, Svenska Kyrkan i London och Sveriges ambassadör och skämt om hur fåniga svenskarna är som ser på samma TV-program varje jul kom äntligen Lucia-tåget, och även om vi inte såg så mycket från våra ’billiga’ £15-platser var det ändå fint, och jag drog in ett djupt andetag och myste lite av insikten att jag faktiskt kommer vara hemma på julafton i år. Dom var fina, lussarna, och jag kikade på Denise mellan rysningarna och såg att hon minsann myste hon med.

Vi avslutade kvällen med dim sum från Ping Pong. Mina dumpling-cravings är nästan i samma liga som mina sushi-cravings vid det här laget, och dom är skitnyttiga och veganska (om man inte beställer med skaldjur i såklart) – full pott liksom.

Bild tagen härifrån.

barca

Jag andas ut litegrann efter terminsavslutning (uppdateringen om den tar vi sen) på kursen, och drar till Barcelona och höstvärmen ett par tre dar. Jag ska gå i tygskor och bara ha tunn jacka och kanske inte ens en halsduk, titta på havet och bo på hotell och käka god mat och dricka vin med min käresta. Andas, bara.

Hörs efter helgen!

choose your battles

Det gör mig lite äcklad hur ett företag kan skriva i sin frånvaro-policy att man bara får ta två dagar ledigt för att ta hand om ett barn som är sjukt – och dom två dagarna ska egentligen gå till att anordna någon annan som kan ta hand om ens unge. Det förväntas alltså att det alltid ska finnas någon att ringa. Känns inte det lite sjukt? När man är förälder är man väl det i första hand, och man ska väl ha möjlighet att ta hand om sin egen unge om den är sjuk? Det är väl då föräldern behövs som mest? Är det jag som varit naiv, är det såhär vi har det?

Folk kan påstå hur mycket dom vill att vi kommit långt, och som ung tjej kan jag (inte alltid, men det kan vi diskutera en annan gång) tycka att jag har det rätt okej i samhället ändå, att jag klarar mig på min lön och att jag har möjligheter att göra allt som alla andra gör, oavsett kön. Men problemet tar inte slut där jag slutar. Det är så mycket större än så. Så mycket mer underliggande, så mycket skrivet mellan raderna eller inte skrivet alls, så mycket vi måste se som inte syns.

Nu har jag aldrig läst några svenska policys i ämnet och vet inte om det kanske ser ut såhär hemma också, men det gör att jag förstår litet hur engelsmännen fortfarande har ena foten i ’hemmafru-tänket’. Det är fortfarande en fråga många tjejer får här – ”kommer du börja jobba igen efter mammaledigheten?” Det är fortfarande vanligt att inte göra det, något jag inte kan påstå att jag känner igen från Sverige. Till skillnad från Sverige där det idag skulle vara märkligt om man gjorde något annat än att jobba så snart som möjligt vill man här helst inte alls gå tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten, inte på många, många år, and who could blame them. Skulle någonting hända ungen har man inget stöd från arbetsgivaren. Här är man arbetstagare i första hand, personen bakom och ens eget liv kommer i andra hand.

Förändringen måste börja uppifrån, lagar måste skrivas om och anpassas och företag måste ändra sin approach. När jag är redo att skaffa barn vill jag kunna välja att inte låta arbete gå före mitt liv, utan att för den delen riskera mitt jobb. 

Såhär kan vi inte ha det, fanimig.