here's to drinks in the dark at the end of my road

Såhär stiliga var jag och luggen när vi drog iväg på pubcrawl i Camden i fredags. En kille tyckte att jag såg ut som Florence and the Machine, och som the token red-head känns ju det rätt självklart when your vision gets blurred. Koko var typ ballaste klubben, en gammal teater med scenen kvar och skitstort dansgolv och typ fyra barer på olika nivåer. Det franska bandet som spelade var söta och att skuggdansa bakom folk upp och ned för slingriga trappor var ungefär det roligaste någonsin. Londons sugiga nattbussar förstörde lite när det tog två timmar att komma hem (och då åkte vi till och med taxi sista biten), men all in all en himla kul kväll.

Ibland är London en himla bra stad att vara tjugotvå bast i, och ibland har jag sånadär kvällar då jag liksom inser att jag faktiskt, trots heltidsjobb och tvätt som ska tvättas och mat som ska storhandlas bara är tjugotvå. En himla fjuttig och fantastisk ålder minsann, och man ska leva medans man kan, tamigtusan.

it's strange but it's true

Hur jag märker att det är fredags-eftermiddag? När jag helt plötsligt, utan förvarning, börjar nynna, vissla eller humma fram Queen's "I want to break free". Mer pinsamt låtval kunde ju min hjärna gjort om den ville göra mig till atlöje där jag sitter i min reception på mitt tysta kontor.

Ikväll blir det pubcrawl i Camden med snygga brudar. Pepp!

act like a drama student

Förresten lärde vi oss att säga "motherfucker" på bra engelska igår. Luke som kommer från Kent i syd-östra England, uttalar sina th-ljud som v och säger ”mavvafacka” istället, och fick svära skitmycket i utbildningssyfte. Bra metod, ju.

d-d-d-damn girl

And damn, did I show them! Hade jantelagen kunnat se mig igår hade den bitit mig hårt i axeln, så stolt som jag var. 

Monologen gick, om jag får säga det själv, alldeles strålande när vi hade andra och sista regi-tillfället igår, och jag fick så himla fin kritik. Läraren som alltid bara är kritisk, och som man är rädd för att göra fel inför då man vet att man kommer bli utskälld eftersom man blir utskälld bara man gäspar eller visslar, sa att jag framförde min monolog ”not bad” och att jag använde mitt magstöd och min röst var ”not bad at all, and that’s a great fucking compliment coming from me”. Han sa att min kroppskontroll var ”excellent” och att karäktaren hade en tydlig emotionell resa genom monologen. Han sa att det märktes att jag jobbat hårt. Han nämnde att jag ju kommer slåss om en plats på en skola med folk som pratat Queens English sen dom föddes, men att jag var ”right up there with them” och att det inte fanns så mycket att ändra på eller kritisera.

Han hjälpte mig att fixa till början på monologen, då jag sa att jag inte visste om det var en bra idé att komma in och höja rösten direkt – det blir ju märkligt med crescendot precis i början. Nu kommer jag istället in och nästan viskar, och det blev så mycket bättre.

Fy fan vad jag växte av förra veckans såkallade nederlag. Fy fan, vad bra det känns!

ingen gillar en självömkare

När vi hade höstlov fick vi i uppgift att välja och lära oss två monologer. Flera veckor har gått sen dess, och igår var första gången vi fakiskt repade dom, faktiskt fick feedback och regi. Och det gick så jävla sanslöst dåligt.

Vi delades in i fyra grupper, och fick varsin regissör per 5 personer. Varje person fick ungefär 25 minuter att jobba på sin monolog med regissören. Hon var fantastisk förresten, vår regissör, och de andra kom så himla långt med sina monologer. Något som kanske började stelt och inövat kändes efter 20 minuter avslappnat, spontant och riktigt. 

Jag tappade bort mina repliker så fort jag ställde mig upp. Jag har kunnat min monolog i flera veckor och repat, repat, repat men den bara försvann. Och när regissören sa ”Det är okej, du behöver inte kunna den utantill, vi jobbar på texten tillsammans” blev det helt stopp. Kanske kan jag den inte? Kanske vet jag hur den ser ut på pappret men när jag ska säga den och leva mig in blir det snett. Jag glömde repliker, och när jag glömde blev jag mer nervös, och när jag blev mer nervös glömde jag ännu mer och när jag glömde ännu mer började regissören peta i orden och ’hjälpa’ mig genom att läsa med mig. Till slut visste jag inte varfasen jag var nånstans. Så himla förvirrad. Jag försökte ge allt, och som tredje person att gå upp och köra monolog tyckte jag att jag hade snappat upp kritiken de andra fått, och hade tänkt ut skitbra grejer jag skulle göra. Icke. 

Till nästa vecka ska jag försöka lära om min text. Försöka jobba på variationer i röst och energinivåer. Vad vill min karaktär med denhär meningen, och vad vill hon med nästa. Vad försöker hon säga? Hon försvarar sina val, men försvarar hon dom för motspelaren eller för sig själv? Var inte självömkande, hon är förbannad! Tänk inte på vad som kommer härnast! Ny tanke, ny tanke, ny tanke! Du vet inte vad du ska säga innan du säger det! Och jag visste inte vad jag skulle säga alls tillslut.

Sen gick vi till puben allihopa, och en kille från min klass bad mig köpa en öl med ett konstigt namn och när jag sa det till bartendern visade det sig att det var ett hittepå-namn och alla skrattade för att jag gick på det. Sen svepte jag två glas vin och snackade och skrattade med bra klasskompisar på vägen hem. Väl hemma la jag mig i sängen och grinade i flera timmar. När Chris kom hem från jobbet vid fem på morgonen tror jag att jag precis somnat.

Idag tröstäter jag choklad och croissanter och white chocolate chip cookies, och dricker alldeles för mycket kaffe alldeles för tidigt. Ibland måste man väl få göra det, bannemig.

Så jävla, jävla dåligt. Och samtidigt förstår jag lite att när Stanislavskij skriver att han inte kunde greppa hurfan man gör för att göra någonting realistiskt, när man ju faktiskt spelar teater och hittar på betyder det också att det är när det går skitdåligt man lär sig och utvecklas. Om allting går som en dans vet man ju allting från början och då behöver man ju inte gå i skolan och lära sig. Och av allt dethär får man nån slags konstig kick och detdär jävlar anammat sätter igång. 

Nästa vecka ska jag visa dom att jag också kan. Då jävlar.

livet under en sten

Jag kan inte påstå att jag varken läst Stieg Larssons böcker eller sett någon film i Millennium-trilogin (lögn; jag borjade kolla på första på planet hem från Sydafrika i januari, men första scenen var så grov att jag tänkte att jag nog skulle bli anmäld om någon liten unge skulle råka få en skymt av min skärm, så jag bytte illa kvickt) och inte heller har jag sett tv-serien. Jag ska inte låtsas vara nåt stort super-fan, men ändå - jag hade helt missat att Noomi Rapace skulle spela en stor roll i nya Sherlock Holmes-filmen! Hur ballt är inte det?! 16 december har den premiär här, och den ligger helt klart högt på Att Se-listan.

Och ja, glömde jag nämna att hon spelar fransk zigenare? Represent.

I know you've been eager to fly now

Jag har nog aldrig spenderat så mycket pengar på så kort tid. De senaste veckorna har varit en enda stor utgift, och uttrycket att pengarna rinner ur händerna känns mer och mer bekant. Det har vart bra dock. Fick lite tillbaka på skatten i och med att jag gick och betalade sjukt mycket extra i skatt i ett år på jobbet, och det gick till att betala mestadelen av den kvarvarande studieavgiften. Bara £300 kvar nu, känns bra.

Den största utgiften var dock något helt annat. Jag ska tvinga med min kära mor till New York i vår. I början på april åker vi, bor på hotell vid Central Park och glider runt på ett förhoppningsvis vårigt och alldeles säkert fantastiskt Manhattan. Shoppar second hand och äter sockriga frukostar, besöker museum och teatrar och går, går, går. Det blir hur fint som helst.

Man ska ta vara på tiden och livet. Man ska passa på när man har chansen. Spendera alla pengar medan man är här, för tänk om. Vissa kanske inte vet allt vad som hänt senaste året i mitt och ett par vänners liv, men jag pratade med en av dom häromveckan och vi kom fram till att det har man ändå lärt sig, av allt det här. Även om det är hemskt jobbigt och kasst och skit så har man ändå lärt sig att ta vara på tiden. Nyttja den så gott man kan. Ge allt man har och ta allt man får. Skämma bort sig själv, och andra. Umgås med dom man älskar och inte slösa tid på onödigheter. Göra det som känns värdefullt.

New York med mama. Kan inte tänka mig nåt finare just nu.