om att känna sig hemma

För någon timma sen kom jag hem från IKEA. Hade jag haft en plånbok hade den vart något tunnare nu. I vårt fönster står nu nya växter i nya fina krukor, de nya vita fina lakanen hänger på tork och väntar på att få klä sängen och i min låda brevid sängen ligger påsar med Ahlgrens bilar och Marabou mjölkchoklad. I köket finns Leksands-knäcke och lingonsylt och tunnbröd, och jag känner mig nöjd. Det regnar ute och visst är det tråkigt med dåligt väder när man har långhelg, men det är fint ändå. Jag städar och fejar i rummet, plockar och dammar och fixar till, lyssnar på Melissa Horn och njuter.

Ibland när jag inte bor i Sverige saknar jag konstiga saker. Saker jag inte ens skulle tänka på hemma. Sånt jag kanske inte ens äter. Sånt jag kanske inte ens använder. Att gå runt på IKEA är som att åka hem för en stund. Jag går runt och säger alla de svenska namnen på möblerna och jag ser hur mina vänner blir mer och mer irriterade, men skrattar vänligt när jag blir exhalterad över en byrå som jag vet står i min lägenhet i Nyköping och som jag precis är i färd med att sälja till en vän hemma.

Hade jag och älsk ett eget ställe kunde jag skeppa över alla saker och möblera fint här och känna mig mer hemma. Nu måste jag sälja mina saker, mitt porslin och mina möbler och mina lampor och mina växter och visst låter det fånigt att jag känner lite ångest över att inte ha sakerna kvar för det är ju just det - bara saker. Materiella ting. Men jag hade många av de saker jag ville ha i mitt hem. Jag hade det jäkligt fint i min lägenhet. Någon gång ska jag ha ett eget hem igen, ett eget ställe för mig och Chris. Det kommer vara ett fint ställe. Och IKEA finns ju som tur är över hela världen. (Förutom i Sydafrika, så det går ju fetbort att bo där. Kanske.)

man får vara petig med kopparna när man är chef

På jobbet trycker jag på en knapp som öppnar dörrar, svarar i telefon med ett alldeles för långt 'Good afternoon Delaware North Companies Elin speaking, how can I help?', stoppar papper i kuvert och skriver ut etiketter, beställer kontorsmaterial och framför allt - lär mig InDesign. Bannemig, det är svårt. Jag ska tydligen sammanställa ett nyhetsbrev som en gång i månaden ska gå ut till alla anställda, och ingen har velat ta sig an att lära sig programmet. Schysst att få betalt för att sitta och leka på datorn, tänkte jag.

Högsta chefen dricker latte på morgonen i en kopp med texten 'Big Fella' och på eftermiddagen té ur en kopp med tecknade figurer som spelar golf på. Min närmsta chef är en alldeles jättetrevlig kvinna som alltid ler och skrattar och som kan precis allt om företaget. Henne kan man fråga om allting, och hon bara ler och säger något i stil med 'enjoy your evening, mind how you go' när man går hem för dagen. En av tjejerna är sådär lite för glad och leende, sådär så att det nästan blir lite misstänkt. De äldre herrarna som tjänar multum är artiga och ler och frågar hur man mår varje morgon, och alla kvinnor kommer förbi och frågar om jag har tillräckligt att göra och om det är något jag undrar så måste jag fråga. Idag berättade dom var deras hemliga godisgömma är, och jag får beröm varje dag för att maten i mina lunchlådor ser så himla goda ut.

När jag har saker att göra är mitt jobb himla trevligt. Jag gillar det. Folket jag jobbar med är snälla, och även om dom har mycket att göra och stort ansvar på sina axlar har dom tid att hälsa och prata lite och höra hur allt går och om jag trivs och vad jag ska göra i helgen. Jag får dricka kaffe dagarna i ända och vatten ur en såndär vatten-maskin. Det är inte så pjåkigt, mitt jobb.

tankesmedja

Jag har länge funderat på att göra en liten serie inlägg om folk jag tycker om. Ett inlägg för varje person som betyder lite extra, som är sådär lite extra speciell för mig. Jag vill skriva riktigt fina saker, tänka varje tanke ett steg extra och verkligen jobba på att få ut allt jag känner för dessa människor. Vanligtvis, som du säkert märkt, skriver jag bara sånt som jag tänker för stunden, det är inte mycket djupare än så, ingen extra tankeverksamhet krävs. Den serie inlägg jag vill göra måste få lite extra uppmärksamhet, lite extra tid på sig att gro och formas i mitt huvud. Jag vill forma färdiga tankar innan jag sätter ord på dom, innan jag skriver dom svart på vitt. Men det kommer, det smids planer. Igår pratade jag med både min mama och käraste Carro på Skype, och jag hittade ett fint mail från Zäta i inkorgen på fejjan. Ni finns i mina tankar, och snart ska ni få uppmärksamhet. Vänta bara.

receptionist javisst

I måndags började jag på mitt nya jobb. Jag svarar i telefonen och öppnar dörrar med en knapp. Gör kaffe när chefen vill ha och ler och hälsar på alla som kommer in. Sorterar post och vidarekopplar samtal. Där har vi väl mina arbetsuppgifter i ett nötskal. Måndag och tisdag var otroligt långa och tråkiga och jag var uttråkad som tusan, men idag fick jag telefonlistor och adresslistor att uppdatera och bör kunna hålla mig sysselsatt ett par dagar. I alla fall imorgon.

Mina arbetskamrater är snälla, och jag försöker för allt i världen minnas vad alla heter. Dom är inte så många, kanske 14-15 stycken, men det är inte lätt att lära sig alla på en gång. Jag försöker minnas vad de gör och vem som är vems chef och vilka som tillhör vilket team. Det går hyfsat ändå. Än har jag inte kallat någon fel namn. I och för sig har jag undvikit att använda namn. Risken finns ju att man säger fel. Liksom.

Jag köpte kontorskläder för mina sista pengar, så nu är jag verkligen i akut behov av stålers. Byxor med pressveck, en randig skjorta med såntdär ryshpush frampå vid knapparna, en vit kortärmad skjorta, en svart snygg tisha och en randig tischa blev det. Och en pennkjol. Det måste man ha som receptionist, tänker jag. Förbenat stilig är jag på jobbet, må ni tro. Jag får ta dagens outfit-bilder innan jag knallar iväg på mornarna.

Nu är det godnatt. Två dagar kvar till helg, solsken, värme och kärlek. Jag ska nog fråga Chris om han vill ligga i parken och hångla och läsa böcker på söndag. Mys.

städa andras smuts och äta kaksmet

Nu har Elin och hennes Kris flyttat. Eller, dragit ut på vägarna upp mot Sverige och sen vidare ut i Europa med sin campervan. Jag och Scott städade deras rum hela morgonen så att den nya tjejen kan flytta in imorrn. Lara heter hon tydligen, från Ungern. I juni flyttar fransyskan Marie också, och då får vi en till ny. I augusti flyttar antagligen sydafrikanen Brendan, så det blir tre nya på bara ett par månader. Ett helt nytt hus blir det, nästan. Spännande!

Cheesecaken står i ugnen nu, på beställning från huskamraterna. Det blir jordgubbar till och den bjuder vi på ikväll när Chris får besök av vänner som vill säga grattis på nästan-trettio-dagen. Jäklar i mig, jag skulle ju ha blivit konditor. Jag får helt enkelt passa på att baka när folk ber mig. För det är ju inte så att jag vill äta kaksmet eller färdiga bakverk. Det handlar bara om att folk tvingar mig. Så är det.

Imorrn fyller min finaste Caroline 23 barre. Hon är i Berlin just nu och lever konstnärsliv, så det har vart tyst på Elin/Carro-fronten ett tag. Det är tråkigt, jag saknar henne. En annan som fyller år imorgon är min kära mormor! Hon fyller inte 23, det hade ju vart märkligt. Inte heller fyller hon nästan 30, men precis som min mor tror jag inte att hon blir äldre än 29.

födelsedagsälsko

Ibland är jag bra dålig. Förra fredagen bakade jag en överjordiskt snygg morotskaka, och chokladtårtan jag bakade igår var tydligen en smakupplevelse utöver det vanliga. Det jag gjorde fel var att inte ta kort på dom. Mina fina skapelser, de skulle ju ha förevigats och visats upp för världen och ingått i min tårt-portfolio hade jag haft en sådan. Ack, så illa.

Men - idag är ingen vanlig dag, för det är älskos födelsedag HURRA HURRA HURRA! Med en enkel tulipaaaan, å på bemärkelsedaaaaan, jag har den äran, jag har den äran å gratuleeeeraaa! Ett år äldre och visare än igår. Imorse sjöng jag svenska hurra-sånger med min skrovliga, nyvakna, fantastiska sångröst och överlämnade det födelsedagskort som fick symbolisera presenten som inte dykt upp i posten än. Två biljetter till Download Festival 11-13 juni fick han, och jag antar lite smått egoistiskt att han ger den andra biljetten till mig. Frågan är bara vem som var mest exhalterad vid presentöppningen, han eller jag? Jag har en förmåga att hyperventilera och slå dubbla hjärtslag när jag ger bort presenter, han har en förmåga att vilja retas och verka ointresserad och säga "äsch, jag öppnar senare!". En retsticka till pojkvän är vad jag har!

GRATTIS CHRIS! Jag älskar dig.

imorrn är ingen vanlig dag

Det är tårtbakning på g igen. Imorrn fyller min käresta år, och blir så nära 30 man kan bli utan att faktiskt ha fyllt 30. Han ville ha med sig tårta till jobbet sa han, och visst ställer jag upp och bakar. Får jag äta lite kaksmet så är jag nöjd. Chokladtårta med kaffeglasyr blir det nog. Hmm. Det visar sig hur lyckat det blir.

Men först - en dusch.

trippelegogypsy

Jag fick jobb idag!! Två timmar efter intervjun ringde de och erbjöd mig platsen, så nu ska de skicka detaljerna och jag får ett par dagar på mig att smälta och bestämma mig ordentligt. Därav egobilderna, för jag är fan bra och snygg. Kanske inte när jag precis kommit hem från en springtur, men annars. Jag fick jobb idag. Inga erfarenheter som receptionist ska jag nu jobba på DNC UKs huvudkontor. Så underbart fantastisk jag är. Så ursäkta överposeringen.

Hörde ni förresten att jag fick jobb idag? Kontorsjobb med månadslön och proper klädsel och fixade naglar och jag får ha örhängen och ringar och snygga skor och sitta i kontorsstol och träffa folk och liksom, ha ett riktigt jobb. Jag är fasiken exhalterad.

JAG FICK JOBB IDAG! JOBB JOBB JOBB!

JOBB JOBB JOBB!

Så, nu är jag klar.

stora karlar och vapenunderhållning

Efter att Arsenal vunnit matchen mot Fulham i söndags och kommit på en tredjeplats i Premier League hann två Nyköpingsgossar med att träffa mig på sin, efter all fotbollshets, lediga måndag. Utanför Embankment tunnelbanestation stod mamas bf och poliskompisen och väntade på mig. Vi drack öl och åt mat på en av pubbåtarna på Themsen och när det blev för kallt bestämde vi oss för att ta en andra och sista öl inomhus på en annan pub i närheten. Det pratades om Nyköpings krogliv och skvallrades om diverse ägare och bekanta. Trevligt att prata svenska ibland. Nu längtar jag tills mor min kommer hit, när det nu blir. Far och hans Anna-Karin är också hemskt välkomna, förhoppningsvis drar dottern lite mer än Edinburgh.

Klockan tio idag hade jag min andra intervju för DNC UKs huvudkontor i York House, Wembley. Jag möttes av the managing director, VDn, en stor, stor man med välklippt skägg på hakan och en kaffekopp i handen med texten "Big Boy" i blå text på sidan. Jag som trodde att solen faktiskt skulle värma och den blåa himlen skulle innebära att det inte skulle blåsa isvindar hade klätt mig i rutig kortärmad skjorta och kontorsbyxor dagen till ära, och måste ha gett honom världshistoriens kallaste handslag med mina stelfrusna händer innan han visade mig vägen in till kontoret. Vi gick igenom mitt CV och jag berättade vad jag gjorde nu och vad jag hade gjort förut. Vi pratade om Wallander och att svenska är helt obegripligt, att jag spelat Shakespeare sen jag var tolv bast och att min brytning inte låter svensk utan att jag mer pratar som folk från norra Skottland och Shetlandsöarna pratar. Han oroade sig för att jag som 20åring med teaterdrömmar i London skulle bli uttråkad av att jobba i en reception och jag försökte så gott jag kunde intyga att så verkligen inte var fallet. Får jag ett heltidsjobb så fixar jag mina teaterdrömmar på fritiden, sa jag, då tar jag kvällskurser och intensivhelger istället. Nu vet vi ju att det kanske inte är helt sant, kommer jag in på en skola drar jag på en gång, men att säga det på en intervju skulle kanske inte ta mig så väldigt långt.

Det står mellan mig och en annan, och jag försökte intyga att jag inte är blyg och att jag verkligen tycker om att prata med nya människor. Jag lär mig fort och jag är inte rädd för att fråga saker och bla bla bla. Håll tummarna.

Intervju för Revolver Group är planerna för imorgon. Revolver Entertainment är en engelsk/amerikansk filmdistributör, och jag hoppas på ett jobb som receptionist även där. Att få in en fot någonstans i filmbranchen är väl aldrig fel, kan tyckas.

Ett besök hos farbror doktorn är också inplanerat för morgondagen. Jag tänkte att det kan vara lika bra att skriva in sig innan det händer något som gör att jag måste gå till doktorn. För det är det svårt att göra här, om man inte har en doktor. Sådetså.

musiktips från bror till mig till dig

Bror skickade en länk till mig häromdagen. Murder In The City av the Avett Brothers. En himla fin låt som han tyckte att jag skulle höra, och jag har lyssnat på den på repeat sedan dess. Jag tycker också att ni ska lyssna på den. Antingen på spotify eller på youtube. Lyssna på deras andra låtar också. Åh, vad jag blir alldeles varm och lycklig av ny, fin musik. Att just Murder In The City kom ut 2008 och kanske inte är sproilans ny gör mig ingenting. För mina öron är den ny, och just nu finast i världen. January Wedding är alldeles fantastiskt cheesy och Kick Drum Heart lite lagom hoppigt glad mitt i allt lugnt gitarrplink.

Lyssna på dom. Det är helt klart värt det. Usch, vad jag saknar min familj ibland. Och oj, vad man ibland får ett slag i magen av ja just det, det kommer ju aldrig vara som det var eller bli som det skulle. Bara att bita ihop och lyssna på fint gitarrplink och tänka på bröder och mor och far och syskonbarn och le litegrann. Alla finns ju kvar, bara lite mer utspridda.

halshuggen höna för tiotusen

Igår blev jag än en gång tillsagd att jag skulle blogga mer. Tydligen vill vissa veta vad som händer och sker i mitt liv. Men jag måste göra er besvikna. Det händer och sker inte så mycket alls. Nuförtiden är jag hemskt fattig, jobbar inte och tar mig nästan bara utanför huset om jag ger mig ut och springer, handlar mat eller går på intervjuer. Det först och sistnämnda brukar jag ju ändå skryta om, men mathandlingen känner jag väl inte är så himla intressant. Jag kan berätta att mjölken kommer i plastflaskor istället för kartong, att det inte finns något vettigt fullkornsbröd och att jag aldrig ätit så mycket tonfisk eller tomatsoppa i hela mitt liv som jag gjort den här våren. Men det är liksom inte kul. Jag kan berätta att jag bytt lakan eller städat rummet eller tvättat gardiner eller att jag och Chris snart ska börja på fjärde säsongen av Heroes. För mig är det ganska intressant då jag sett de tre första säsongerna 3-4 gånger men av någon anledning helt missat och glömt bort att det finns en fjärde. Så det blir första gången för mig. Men det är liksom inte kul, för er. Ni får gärna berätta vad ni vill läsa om, annars fortsätter jag skriva dagbok. Och ärligt talat, min dagbok skulle inte ges ut som självbiografi. Helt enkelt inte så intressant.

I onsdags var jag på äventyr i alla fall. Eller, jag lämnade huset för annat än springtur eller matinköp ska man väl säga. Det är födelsedagsyra här i huset nu, Jo fyllde 29 i onsdags och herr kärlek fyller lika gammal nästa torsdag så jag gav mig iväg på presentjakt. Även om jag är utfattig betyder ju inte det att andra måste lida, såklart ska de små liven få paket. Jo fick de första två Stieg Larsson-böckerna i julklapp, och efter att både hon och Scott senaste månaden knappt pratat om något annat så tänkte jag fortsätta i samma bana. Nu har ju faktiskt alla tre kommit ut i pocket, så det blev den sista boken i Millenium-serien och en flarra mousserande vin. Vad Chris får tänker jag inte skriva någonstans, för det finns en risk att han går in och översätter och läser och får reda på min fantastiska plan. Det går inte för sig, så jag håller tyst. Men ååååååh, vad jag längtar till hans födelsedag. Det kommer bli bäst, och jag är världens bästa flickvän. Lagom självgod, jävligt snygg och helt fantastisk.

Det var en välgörenhetsgala på Emirates stadium igår, och där jobbade jag. Nervös och skakande som ett asplöv eftersom jag fortfarande aldrig varit riktig bordsservitris blev jag tilldelad ett bord. Men då två mer erfarna tjejer kom in lite senare fick de ta över mitt bord och jag fick springa runt som en halshuggen höna och vara alltiallo och hjälp till alla. Nu vet jag i alla fall hur det går till. Att jag nästa gång det är någon gala kan ha ett eget bord att servera, det tvivlar jag inte ett dugg på. Men det kan väl vara vettigt att se hur det går till innan man ger sig på att göra det själv, kan jag tycka. Särskilt när det billigaste bordet kostade tiotusen pund. Jag var i alla fall en meter från spelarna i Arsenal, och han som presenterade engelska Idol var han som stod för presenterandet och pratandet. Matt Lucas var där igen, min gamla kompis från diamantklubben. Man är bra fin när man jobbar i så fina kretsar. Sen att man känner sig som en, som sagt, halshuggen höna som är mer som de gamla tidernas slav än dagens servicepersonal är en annan sak. Det var kul, i alla fall.

Imorrn jobbar jag på Wembley och på söndag är det Emirates igen. Däremellan är det Jos födelsedagskalas någonstans i södra London. Det blir en stressig helg, för en gångs skull. Det blir skoj.

Nu ska jag fixa mig, köpa ingredienser och baka morotskaka. Det önskade hon sig också, Jo. Och som alla vet; är det nåt jag kan göra så är det morotskaka.

vardagsrumshäng

Vi har en ny underhållningskälla här i huset. Det var tredagarshelg och grabbarna bestämde sig för att spendera hundratals pund på ren impuls, och nu står det ett xbox 360 i vardagsrummet. Dom skulle inte köpa det egentligen. Efter första rundan till Argos kom de sydafrikanska pojkarna hem med en smörgåsgrill, en rakapparat och ett spel; Lips. Min kära hade köpt ett gammalt xbox av Elins grabb och antog att xbox är xbox och att man kunde spela alla spel överallt. Väl hemma insåg han att så inte var fallet. Så det blev en vända till, och nu har vi sjungit och skrålat och spelat bilspel och skjutit hela helgen. Jättekul med något vi kan göra allihopa tillsammans, men lite dålig tajming kanske när pengasituationen ser ut som den gör.

Jag köpte en jäkla massa soppa på burk i lördags, så jag lever på billigt käk och morötter. Jag sprang fem dagar förra veckan och gick en långpromenad, och idag var jag ute på promenix igen. Det går framåt, det här. Mest gör jag det för att jag är uttråkad. Fattigdomen gör ju att jag inte direkt kan åka någonstans och göra något som kostar pengar, men om det får mig att bli nyttigare så för det ju med sig något bra också.

Om arton dagar har jag min audition till Central Saint Martins Drama Centre. Dags att börja öva.

As we speak blev jag inbjuden till en andra intervju för receptionsjobbet jag blev intervjuad för häromveckan. Det var det värsta. Det kanske finns ett ljus i slutet på tunneln ändå.