Det finns en sak som är bättre än att efter en god middag ta en varm dusch, ta på sig en ren pyjamas och lägga sig i rena lakan och sova lugnt många timmar. Det är göra allt det med någon man tycker hemskt mycket om, och som håller om en hela natten.
Det längtar jag efter.
tisdag 29 september 2009
det är en fin tisdag idag
Det händer någonting på visumfronten i Sydafrika. Äntligen. Om tre till fem veckor kommer min älskling tillbaka till Londonlandet, och jag längtar. Äntligen, äntligen, äntligen! Jag och Chris ska mysa järnet när han kommer tillbaka, för vi har mycket sitta nära och prata om fina saker att ta igen.
Ännu en glad nyhet är att min kära mor bokat sin biljett till min storstad, fredagen den 13 november landar hon här och stannar över helgen. Underbart! Jag och mor ska shoppa loss och äta middagar och prata prata prata. Jag tänkte visa henne mitt jobb och var jag bor och hon ska få träffa min kärlek och mina vänner.
En tredje glad nyhet är att jag förhoppningsvis (hoppashoppashoppas) hittat en hyresgäst till min lägenhet. En vuxen kvinna, någon som faktiskt kan tänkas bete sig bland mina möbler och mina saker, och någon jag kan lita på. Jag får veta imorrn om hon är intresserad på riktigt, då hon också sökt en lägenhet hos Nyköpingshem och väntar på svar från dom. Jag hoppas!
På fredag ska jag gå ut och dricka öl md mina arbetskamrater och mina chefer, vilket jag tycker låter trevligt! Äntligen får jag gå ut i London, och kanske skaffa mig andra vänner än de jag har i huset. Finfint!
Ikväll ska vi äta någon slags panerad fisk och potatis och sallad, och till efterrätt har jag en himla massa choklad och vingummin som jag köpte igår.
Se, humöret ändrades i en handvändning, nästan. Nu är det nästintill på topp igen, och att det imorgon är onsdag och halva veckan då är avklarad känns toppen!
Ännu en glad nyhet är att min kära mor bokat sin biljett till min storstad, fredagen den 13 november landar hon här och stannar över helgen. Underbart! Jag och mor ska shoppa loss och äta middagar och prata prata prata. Jag tänkte visa henne mitt jobb och var jag bor och hon ska få träffa min kärlek och mina vänner.
En tredje glad nyhet är att jag förhoppningsvis (hoppashoppashoppas) hittat en hyresgäst till min lägenhet. En vuxen kvinna, någon som faktiskt kan tänkas bete sig bland mina möbler och mina saker, och någon jag kan lita på. Jag får veta imorrn om hon är intresserad på riktigt, då hon också sökt en lägenhet hos Nyköpingshem och väntar på svar från dom. Jag hoppas!
På fredag ska jag gå ut och dricka öl md mina arbetskamrater och mina chefer, vilket jag tycker låter trevligt! Äntligen får jag gå ut i London, och kanske skaffa mig andra vänner än de jag har i huset. Finfint!
Ikväll ska vi äta någon slags panerad fisk och potatis och sallad, och till efterrätt har jag en himla massa choklad och vingummin som jag köpte igår.
Se, humöret ändrades i en handvändning, nästan. Nu är det nästintill på topp igen, och att det imorgon är onsdag och halva veckan då är avklarad känns toppen!
söndag 27 september 2009
söndagar är aldrig ett gott tecken
Det är ensamt i London idag. Det är söndag, vilket ju förklarar en del av min sinnesstämning, men det är riktigt ensamt. Det finns folk i huset, och man är inte ofta själv, men någon sa att man blir aldrig så ensam som i en stor grupp. Jag vet att det låter nedstämt, men idag är en nedstämd dag. Jag saknar som jag aldrig saknat förr. Det har gått mer än två månader sen jag senast träffade Chris, och det gör ont. Två månader är lång tid, och även om jag haft saker att göra och flyttat utomlands och lärt mig ett nytt jobb så känns det. Det är väldigt lång tid. Jag är stolt att vi klarat det, många hade kanske gjort annorlunda och gått skilda vägar men vi kämpar. Det finns något fint i att sakna någon, men två månader är för länge. Som längst har vi varit ifrån varandra en och en halv månad tror jag, och det är nog så illa. Det är inte lätt, det här.
Mina fina huskamrater är änglar, dock. Så himla bra. Drar med mig på fest och ser på film med mig och lagar mat till mig och dricker thé med mig och umgås. Det är fint. Hade jag inte haft dom nu, om dom hade varit annorlunda och inte velat umgås, då vet jag inte vad jag gjort. På så sätt har jag det bra. Jag har vänner här i huset, och det betyder så mycket. Fler vänner hade inte skadat, men jag kommer dit också. Jag kommer hitta folk. Vänner att träffa efter jobbet, att hitta på saker med, att gå ut med på helgen. Jag saknar det. Att ha många vänner är en lyx; en lyx jag tagit för givet alltid. I Örebro lärde jag mig att uppskatta det, och jag försökte visa det när jag kom tillbaka till Nyköping. Jag hoppas att ni vet att ni betyder så fruktansvärt mycket.
Imorgon är det jobb igen, och jag hoppas att den här veckan går lika fort som den förra. Förra veckan gick hiskeligt fort, och det var så skönt. Mina helger är heliga nu. Jag förtjänar lediga helger.
När jag kommer hem från jobbet imorrn ska jag till Sainsburys. Köpa havregryn och sylt till morgongröten, och försöka hitta lite vettigt godis. När man känner sig så ensam, och inte har något godis att trösta sig med, då är det tungt. Inga havregryn eller kakao att göra chokladbollssmet av, ingen choklad att äta, inget godis. Idag åt jag i och för sig en burk ananas i solskenet, och drack en liter fanta. Man tycker ju att sockerbehovet borde vara mättat. Inte då. Mitt sockerbehov är stort, minsann, och en sockerjunkie behöver sina kickar av det rätta slaget. Läsk och ananas var helt enkelt inte bra nog.
Igår morse gjorde jag chokladpannkakor. Det var inte dumt, inte. Det ska jag göra igen. Men nästa helg har min franska huskamrat sagt att hon ska göra crepes. Det låter inte fy skam det heller, tycker jag.
Snart ska jag krypa till kojs. I mina nytvättade lakan. Det är inte illa det heller, faktiskt. Det hade varit underbart med min fina kärlek brevid mig, men man får njuta av det lilla och inte gå ner sig i det jobbiga. För det är så jag säger det, du är det finaste jag vet, som Håkan sjunger.
Mina fina huskamrater är änglar, dock. Så himla bra. Drar med mig på fest och ser på film med mig och lagar mat till mig och dricker thé med mig och umgås. Det är fint. Hade jag inte haft dom nu, om dom hade varit annorlunda och inte velat umgås, då vet jag inte vad jag gjort. På så sätt har jag det bra. Jag har vänner här i huset, och det betyder så mycket. Fler vänner hade inte skadat, men jag kommer dit också. Jag kommer hitta folk. Vänner att träffa efter jobbet, att hitta på saker med, att gå ut med på helgen. Jag saknar det. Att ha många vänner är en lyx; en lyx jag tagit för givet alltid. I Örebro lärde jag mig att uppskatta det, och jag försökte visa det när jag kom tillbaka till Nyköping. Jag hoppas att ni vet att ni betyder så fruktansvärt mycket.
Imorgon är det jobb igen, och jag hoppas att den här veckan går lika fort som den förra. Förra veckan gick hiskeligt fort, och det var så skönt. Mina helger är heliga nu. Jag förtjänar lediga helger.
När jag kommer hem från jobbet imorrn ska jag till Sainsburys. Köpa havregryn och sylt till morgongröten, och försöka hitta lite vettigt godis. När man känner sig så ensam, och inte har något godis att trösta sig med, då är det tungt. Inga havregryn eller kakao att göra chokladbollssmet av, ingen choklad att äta, inget godis. Idag åt jag i och för sig en burk ananas i solskenet, och drack en liter fanta. Man tycker ju att sockerbehovet borde vara mättat. Inte då. Mitt sockerbehov är stort, minsann, och en sockerjunkie behöver sina kickar av det rätta slaget. Läsk och ananas var helt enkelt inte bra nog.
Igår morse gjorde jag chokladpannkakor. Det var inte dumt, inte. Det ska jag göra igen. Men nästa helg har min franska huskamrat sagt att hon ska göra crepes. Det låter inte fy skam det heller, tycker jag.
Snart ska jag krypa till kojs. I mina nytvättade lakan. Det är inte illa det heller, faktiskt. Det hade varit underbart med min fina kärlek brevid mig, men man får njuta av det lilla och inte gå ner sig i det jobbiga. För det är så jag säger det, du är det finaste jag vet, som Håkan sjunger.
det snurrar i min skalle.
Jag ska bli bättre på att skriva här. Skriva oftare. Det ska jag. Få saker är mer irriterande än att gå in på en blogg och finna samma inlägg tjugo gånger. Så jag ska bli bättre. Snart.
Igår var vi iväg på kalas, på andra sidan tågrälsen. Grillning, som vanligt, bara byte av plats och sällskap. Fixade ett bankkonto i fredags, äntligen, så jag får mitt kort i början på oktober. Min hyresgäst på lägenheten i Nyköping har i princip förlorat jobbet, och måste flytta ut. Så här sitter jag i London med en skitlön, ett dyrt rum här, en lägenhet i Nyköping och min kärlek i Sydafrika. Jag vill åka dit, och inte oroa mig om allting.
Idag hoppas jag på publunch och en eftermiddag på casinot.
Igår var vi iväg på kalas, på andra sidan tågrälsen. Grillning, som vanligt, bara byte av plats och sällskap. Fixade ett bankkonto i fredags, äntligen, så jag får mitt kort i början på oktober. Min hyresgäst på lägenheten i Nyköping har i princip förlorat jobbet, och måste flytta ut. Så här sitter jag i London med en skitlön, ett dyrt rum här, en lägenhet i Nyköping och min kärlek i Sydafrika. Jag vill åka dit, och inte oroa mig om allting.
Idag hoppas jag på publunch och en eftermiddag på casinot.
tisdag 22 september 2009
Ni kan ringa mig om ni vill.
Just det. Jag har nytt nummer också. London-nummer. Flashigt värre.
+44 79 0261 0274
Så, hör av er dit om ni vill.
+44 79 0261 0274
Så, hör av er dit om ni vill.
ett jobb i london är ändå ett jobb
Helgen var fin ändå, trots att ingen av våra planer blev av. Det blev ingen tjejkväll, det blev ingen casino-afton, men det blev många öl, soffsittande och tv-tittande. Jag upptäckte att ryktet om att londonbor är väldigt drogliberala var sant, då vi gick över till grannarna och jag (dö inte mor och far) såg kokain för första gången i mitt liv. Jag blev chockad, och gick hem efter en öl. Dit ska jag nog inte gå igen, tänkte jag, så oroa er inte kära föräldrar.
Två dagars jobb klara, idag stannade jag en extra timma och tjänade lite mer pengar. Annars är jobbet mest bara ett jobb, sådär som jobb är. Man tycker illa om chefen, men bra om arbetskamraterna. Man tycker bra om pengarna, men inte om jobbet. Jag vill inte blir kvar där, det är ju ett som är säkert. Men det är svårt att hitta jobb som inte är helger, och dom vill jag ju fortsätta ha ledigt. Hmm. Jobbigt detdär.
Tre dagar kvar på veckan känns ju bra faktiskt. Det känns som att det snart är helg. Hur länge sen var det inte som jag faktiskt hade helt lediga helger? Helt utan jobb. Inte ett enda jobbpass någonstans. Lyx, I tell you.
Jag saknar min älskling.
Två dagars jobb klara, idag stannade jag en extra timma och tjänade lite mer pengar. Annars är jobbet mest bara ett jobb, sådär som jobb är. Man tycker illa om chefen, men bra om arbetskamraterna. Man tycker bra om pengarna, men inte om jobbet. Jag vill inte blir kvar där, det är ju ett som är säkert. Men det är svårt att hitta jobb som inte är helger, och dom vill jag ju fortsätta ha ledigt. Hmm. Jobbigt detdär.
Tre dagar kvar på veckan känns ju bra faktiskt. Det känns som att det snart är helg. Hur länge sen var det inte som jag faktiskt hade helt lediga helger? Helt utan jobb. Inte ett enda jobbpass någonstans. Lyx, I tell you.
Jag saknar min älskling.
lördag 19 september 2009
vänner är bättre än robbie som är bättre än bäst
Sitter ute vid vårt lilla bort på vår lilla baksida och dricker en öl och spanar på grejer på datorn. Det är en fin lördag det här, väldigt väldigt stilla. Det blev ingen tjejmiddag med Jo och hennes vänner som det var planerat, men det gör ingenting. Här hemma kan jag ju äta av min kladdkaka som jag bakade igår, lyssna på grannarnas musik och bara ta det lugnt. Det behövdes efter en kort men intensiv jobbvecka.
Det har vart kul den här veckan, men jobbigt också. Jobbigt att lära sig ett nytt jobb, jobbigt med folk som tycker att man ska förstå saker innan man lärt sig dom, och framför allt: jobbigt att kliva upp på mornarna. Men jag lär mig, och jag lär mig fort. Mornarna kommer såklart fortsätta att vara jobbiga, men jobbet kommer bli lättare. Jag känner det redan.
Jag pratar med min älskling på msn och på Skype mest hela tiden. Mindre än förut eftersom jag börjat jobba igen, men ändå. Mycket. Jag saknar honom. Det gör mest bara ont när jag tänker på att det kan dröja tills vi ses igen. Det är jobbigt att vara här utan honom, men jag ska klara det. Han kommer tillbaka, jag vet det. Jag tror på det. Ni måste hålla alla tummar och tår för att det ska gå vägen, och för att det ska gå fort. Jag behöver honom här.
Tro inte att jag är olycklig, för det är jag inte. Jag har min kärlek, även om han är på andra sidan jorden. Det kommer lösa sig, det gör det alltid. Jag måste bara hitta sätt att bida min tid tills han kommer tillbaka. Han kämpar, jag kämpar, vi kämpar, och det kommer lösa sig.
Jag pratade med min far igår. Han skickade ett meddelande och frågade om jag kommit fram än, det var ju ändå bara två veckor sen jag åkte. Det har jag ju. Mycket har hänt sen jag åkte, ändå. Så igår ringde jag. Det var fint. Min pappa är bra han, och jag hoppas att han och hans gf kommer och hälsar på mig.
Coldplay spelar ikväll på Wembley Stadium, där Scott jobbar. Det hade jag velat se. Chris Martin på scenn är bland det bästa jag sett, när jag och Jessica och Linnea var i Stockholm. Så avundsjuka vi var på Carro och Carro som fått ståplatsbiljetter, men Jessica och jag stod i alla fall under Fix You. Ett av mina bästa konsertminnen, helt klart. Förutom Winnerbäck, som slår det mesta, och Robbie, som slår allt. Robbiehelgen med Carro var bäst.
Folk är saknade här. Det är inte Örebro-deppigt, inte alls, men jag saknar folk. Jag saknar att ha många vänner omkring mig och jag saknar att ringa en vän och kunna träffas inom en halvtimma. På det sättet är det samma sak. Men i hjärtat känns det bättre ändå, mycket bättre än Örebro. Det är ju London ändå, jag hade inte väntat mig något annat.
Det har vart kul den här veckan, men jobbigt också. Jobbigt att lära sig ett nytt jobb, jobbigt med folk som tycker att man ska förstå saker innan man lärt sig dom, och framför allt: jobbigt att kliva upp på mornarna. Men jag lär mig, och jag lär mig fort. Mornarna kommer såklart fortsätta att vara jobbiga, men jobbet kommer bli lättare. Jag känner det redan.
Jag pratar med min älskling på msn och på Skype mest hela tiden. Mindre än förut eftersom jag börjat jobba igen, men ändå. Mycket. Jag saknar honom. Det gör mest bara ont när jag tänker på att det kan dröja tills vi ses igen. Det är jobbigt att vara här utan honom, men jag ska klara det. Han kommer tillbaka, jag vet det. Jag tror på det. Ni måste hålla alla tummar och tår för att det ska gå vägen, och för att det ska gå fort. Jag behöver honom här.
Tro inte att jag är olycklig, för det är jag inte. Jag har min kärlek, även om han är på andra sidan jorden. Det kommer lösa sig, det gör det alltid. Jag måste bara hitta sätt att bida min tid tills han kommer tillbaka. Han kämpar, jag kämpar, vi kämpar, och det kommer lösa sig.
Jag pratade med min far igår. Han skickade ett meddelande och frågade om jag kommit fram än, det var ju ändå bara två veckor sen jag åkte. Det har jag ju. Mycket har hänt sen jag åkte, ändå. Så igår ringde jag. Det var fint. Min pappa är bra han, och jag hoppas att han och hans gf kommer och hälsar på mig.
Coldplay spelar ikväll på Wembley Stadium, där Scott jobbar. Det hade jag velat se. Chris Martin på scenn är bland det bästa jag sett, när jag och Jessica och Linnea var i Stockholm. Så avundsjuka vi var på Carro och Carro som fått ståplatsbiljetter, men Jessica och jag stod i alla fall under Fix You. Ett av mina bästa konsertminnen, helt klart. Förutom Winnerbäck, som slår det mesta, och Robbie, som slår allt. Robbiehelgen med Carro var bäst.
Folk är saknade här. Det är inte Örebro-deppigt, inte alls, men jag saknar folk. Jag saknar att ha många vänner omkring mig och jag saknar att ringa en vän och kunna träffas inom en halvtimma. På det sättet är det samma sak. Men i hjärtat känns det bättre ändå, mycket bättre än Örebro. Det är ju London ändå, jag hade inte väntat mig något annat.
onsdag 16 september 2009
som att man inte sover gott utan vin
Andra dagen på jobbet gick bättre än första, som tur var, och nu känner jag mig nästan lite hemma på det där stället. Även om det är mycket jag inte kan fortfarande, och jag ser lite ut som ett frågetecken varannan minut, så hänger jag med ändå. Jag har förstått mig på de olika sorters kaffesorterna, jag kan detdär med att servera mackor, jag kan diskmaskinen och jag fattar juicepressen. Jag hänger med nu. Minsann.
En lapp som sa att jag hade ett paket på postkontoret låg på golvet igår när jag kom hem från jobbet, så idag gick jag dit för att hämta det. Ett stort blått paket följde med mig hem, och jag har nu två par skor till, lite kläder, linsvätska - och chilichoklad. Mumsfilibabba på min brända tunga. Den känns ju som att jag ätit sjukt stark mat hela tiden nu efter att jag brände mig på dendär latten igår.
Nu - ett glas vin, panerad torskfilé med potatis, majskolv och färska rödbetor. Mumma!
En lapp som sa att jag hade ett paket på postkontoret låg på golvet igår när jag kom hem från jobbet, så idag gick jag dit för att hämta det. Ett stort blått paket följde med mig hem, och jag har nu två par skor till, lite kläder, linsvätska - och chilichoklad. Mumsfilibabba på min brända tunga. Den känns ju som att jag ätit sjukt stark mat hela tiden nu efter att jag brände mig på dendär latten igår.
Nu - ett glas vin, panerad torskfilé med potatis, majskolv och färska rödbetor. Mumma!
tisdag 15 september 2009
som en halshuggen höna med brännsår i munnen
Tio minuter sen springer jag in på mitt café, svettig och dan. Bra första intryck, tänkte jag, komma till nya jobbet sen och se ut som man gått genom ösregn. Men, som tur var, så var chefen inte där än, och ingen kommenterade att jag var sen.
Imorse var jag uppe med tuppen klockan sju, åt min morgongröt, gjorde mig i ordning och gick till tunnelbanan. Det tar ungefär 40 minuter att komma till Chancery Lane, där jag skulle gå av, med byte vid Bond Street. Så framme vid Chancery Lane var jag tidigt, och tänkte att jag skulle ha gott om tid att hitta dit jag skulle. Icke sa nicke. Efter att ha irrat runt upp till Holborn, frågat om vägen, irrat mig förbi Chancery Lane igen och frågat igen om vägen gick jag förbi mitt café som en halshuggen höna, virrade lite till och frågade en tredje gång. Vände mig om och där var det. Snett över gatan från där jag stod var mitt framtida jobb. Så jag sprang in, blev guidad ner till köket där jag lämnade mina saker, och sen upp till caféet igen.
Det där med att jag har gjort kaffe förut, och jobbat på ett café i mer än tre år och har baristautbildning - det kunde jag ju bara glömma. En cappucino här är inte som en cappucino i Sverige, nej nej, det är som en vanlig latte fast med skum. En latte är alltså en dubbel espresso med varm mjölk och yttepyttelite skum. Som Aga, som jag tror kom från Polen, visade mig, så är en latte platt och en cappucino rund av skum. You've made coffee before, you know this! sa hon, men nej, det var ju tydligt att jag inte jobbat på ett café i London förut.
Efter ett tag gick det bättre, och med lite påtryckningar från chefen tog jag tag i saken och ställde mig vid kassan. Det blev bara några inslag där för min del, många knappar att hålla reda på. Ställde mig vid smörgåsdisken en stund och försökte lära mig om det var de ljusgröna eller mörkare gröna som var för take aways. Några fel blev det, men så är det väl i början. Jobbigt att känna sig som en newbie, men det är ju det jag är. Give it three, four days and you'll learn, sa chefen, och så är det ju. Jag ska nog få ordning på det.
Så, nio till fyra är mina tider nu, så får man se sen hur långa dagar det blir. Aga börjar halv sex på mornarna, men slutar då tidigare än de andra så klart. Hon är nog manager där, tänker jag, för jag tror Elin hade liknande tider när hon jobbade i Camden. Tillbaka imorrn, efter att ha sovit på informationen lite, och jag tror det kan bli bra. Trevliga tjejer där i alla fall, vilket ju nästan är hela grejen. Svårt att jobba med svåra människor, liksom.
Ja, just, min tunga är ett brännsår också. Dricka kokhet latte med sugrör är inte smart. Jag kommer inte känna någon smak på flera dagar. Man kan inte vara perfekt i alla lägen, minsann.
Imorse var jag uppe med tuppen klockan sju, åt min morgongröt, gjorde mig i ordning och gick till tunnelbanan. Det tar ungefär 40 minuter att komma till Chancery Lane, där jag skulle gå av, med byte vid Bond Street. Så framme vid Chancery Lane var jag tidigt, och tänkte att jag skulle ha gott om tid att hitta dit jag skulle. Icke sa nicke. Efter att ha irrat runt upp till Holborn, frågat om vägen, irrat mig förbi Chancery Lane igen och frågat igen om vägen gick jag förbi mitt café som en halshuggen höna, virrade lite till och frågade en tredje gång. Vände mig om och där var det. Snett över gatan från där jag stod var mitt framtida jobb. Så jag sprang in, blev guidad ner till köket där jag lämnade mina saker, och sen upp till caféet igen.
Det där med att jag har gjort kaffe förut, och jobbat på ett café i mer än tre år och har baristautbildning - det kunde jag ju bara glömma. En cappucino här är inte som en cappucino i Sverige, nej nej, det är som en vanlig latte fast med skum. En latte är alltså en dubbel espresso med varm mjölk och yttepyttelite skum. Som Aga, som jag tror kom från Polen, visade mig, så är en latte platt och en cappucino rund av skum. You've made coffee before, you know this! sa hon, men nej, det var ju tydligt att jag inte jobbat på ett café i London förut.
Efter ett tag gick det bättre, och med lite påtryckningar från chefen tog jag tag i saken och ställde mig vid kassan. Det blev bara några inslag där för min del, många knappar att hålla reda på. Ställde mig vid smörgåsdisken en stund och försökte lära mig om det var de ljusgröna eller mörkare gröna som var för take aways. Några fel blev det, men så är det väl i början. Jobbigt att känna sig som en newbie, men det är ju det jag är. Give it three, four days and you'll learn, sa chefen, och så är det ju. Jag ska nog få ordning på det.
Så, nio till fyra är mina tider nu, så får man se sen hur långa dagar det blir. Aga börjar halv sex på mornarna, men slutar då tidigare än de andra så klart. Hon är nog manager där, tänker jag, för jag tror Elin hade liknande tider när hon jobbade i Camden. Tillbaka imorrn, efter att ha sovit på informationen lite, och jag tror det kan bli bra. Trevliga tjejer där i alla fall, vilket ju nästan är hela grejen. Svårt att jobba med svåra människor, liksom.
Ja, just, min tunga är ett brännsår också. Dricka kokhet latte med sugrör är inte smart. Jag kommer inte känna någon smak på flera dagar. Man kan inte vara perfekt i alla lägen, minsann.
måndag 14 september 2009
mitt jobb står på en vit papperspåse
"It seems like you have a brain, which is a rare thing for the people who come for interveiws here" sa chefen på cafét där jag var på intervju idag. "I don't doubt for a second that you're going to do a great job". Så efter en 5 minuter lång intervju fick jag adressen till caféet där jag ska provjobba nedskriven på en, för take aways avsedd, papperspåse och imorgon klockan nio ska jag infinna mig på Eatsies i Holborn.
Tacka vet jag kontakter, för inga papper ville han se, det behövdes inga bevis på att jag är jag eller att jag bor där jag bor. Bara ett enkelt samtal som mestadels handlade om Elin och att vi gått i skolan tillsammans och att vi nu bor i samma hus. Elins förra rumskamrat nämndes också då hon jobbade på caféet samtidigt som Elin men under en kortare period. Jag har en hjärna, och det är ju positivt. Det var det, och så var det med den saken.
Imorgon ska jag alltså, åtta på morgonen, ta mig från Dollis Hill till Chancery Lane Station, och sen jobba några timmar på ett café. Jag känner peppen, faktiskt. Det var länge sen jag jobbade på café nu, det känns nästan som att jag saknar dendär lattemaskinen. Efter mer än tre år på Hellmans känns det ju som att jag borde ha koll.
Jag har koll. Jag är fanimig skitbra. Jag har ju en hjärna, trots allt.
Tacka vet jag kontakter, för inga papper ville han se, det behövdes inga bevis på att jag är jag eller att jag bor där jag bor. Bara ett enkelt samtal som mestadels handlade om Elin och att vi gått i skolan tillsammans och att vi nu bor i samma hus. Elins förra rumskamrat nämndes också då hon jobbade på caféet samtidigt som Elin men under en kortare period. Jag har en hjärna, och det är ju positivt. Det var det, och så var det med den saken.
Imorgon ska jag alltså, åtta på morgonen, ta mig från Dollis Hill till Chancery Lane Station, och sen jobba några timmar på ett café. Jag känner peppen, faktiskt. Det var länge sen jag jobbade på café nu, det känns nästan som att jag saknar dendär lattemaskinen. Efter mer än tre år på Hellmans känns det ju som att jag borde ha koll.
Jag har koll. Jag är fanimig skitbra. Jag har ju en hjärna, trots allt.
det är nervöst i magen nu.
En vecka och två dagar efter inflytt är jag inte the new kid on the block längre. Fransyskan Marie har flyttat in i huset, och igår käkade vi kinamat och snackade skit. Rolig var hon, som tur var, och kommer passa in skitbra i huset. Hon är i London för att jobba med marknadsföring, hon har någon slags praktikplats på nåt företag här. Väldigt fransk engelska är fint att lyssna på, som en gammal komedi på tv. Jag följde henne till tunnelbanan imorse för att visa var den är, hjälpte henne skaffa månadskort och oystercard, och sen gick jag tillbaka hem.
Nu är det snart fyra timmar kvar tills jag ska vara på caféet i Camden och prata om mitt framtida jobb. Förhoppningsvis. Om jag får det. Det visar sig.
Vad fasen har man på sig på en intervju för ett caféjobb i London? Jag har då ingen aning. Det blir till att modella framför spegeln med de fyra outfits jag har i min lilla garderob här. Spännande. Nu jäklar händer det.
Nu är det snart fyra timmar kvar tills jag ska vara på caféet i Camden och prata om mitt framtida jobb. Förhoppningsvis. Om jag får det. Det visar sig.
Vad fasen har man på sig på en intervju för ett caféjobb i London? Jag har då ingen aning. Det blir till att modella framför spegeln med de fyra outfits jag har i min lilla garderob här. Spännande. Nu jäklar händer det.
fredag 11 september 2009
det är dags för fredagsmys!
Bannemig, tänkte jag när jag lagt på luren, jag är för jävla bra på engelska. Att bokstavera mitt namn var lätt som en plätt, fort gick det och mitt personnummer gick som ett rinnande vatten. Simpla saker, men även sånt kan sätta sig på tvären när man ska prata ordentligt. När telefonlinjen brusar och mannen i andra luren pratar perfekt engelska kan det ju tänkas att man blir lite nervös. Men icke! Jag klarade mig felfritt genom samtalet, och nu är jag inbokad för ett möte angående National Insurance Number, i Camden den 28e september. Efter det är jag en laglig arbetare i det förenade kungadömet! Bättre sent än aldrig, tycker jag.
För att fira detta, och för att Jo från Nya Zeeland har sin kompis över på middag ikväll, bakade jag en hejdundrande kaka! Eller, vem vet. Kanske smakar det skit. Men det ser god ut. Både kaksmeten och toppingen smakade gott. Hej, vad jag kan!
För att fira detta, och för att Jo från Nya Zeeland har sin kompis över på middag ikväll, bakade jag en hejdundrande kaka! Eller, vem vet. Kanske smakar det skit. Men det ser god ut. Både kaksmeten och toppingen smakade gott. Hej, vad jag kan!
en vecka gick fort, men inget blev gjort!
På fjärde försöket, tredje dagen fick jag - ännu ett avslag. Inget bankkonto kunde öppnas, trots att jag nu står med på hyreskontraktet, jag har ett brev som också intygar att jag bor här, en räkning från städfirman i mitt namn, mitt pass och mitt ID. Det räckte inte. Tydligen krävs det inte bara ett hyreskontrakt med tre underskrifter och stämplar på, utan hyreskontraktet måste komma från en riktig hyresvärd. En riktig firma som hyr ut bostäder. Att jag då råkar bo i ett hus ägt av en man som äger några hus, en bar och någon slags firma och inte kan skaffa ett riktigt hyreskontrakt verkar omöjligt att förstå. Att alla riktiga räkningar dras direkt från min huskamrats konto var tredje månad och jag därför inte kan få en räkning ändrat till mitt namn verkar synnerligen märkligt för bankfolket. Att jag också har ett IDkort utan min svenska adress på verkar udda, då adressen ju brukar stå på IDkort. Inte på svenska, säger jag, och egentligen skulle det inte spela någon roll. Det skulle innebära att jag skulle ha skaffat nytt ID tre gånger det senaste året bara för att jag bytt adress. Mycket onödigt.
Nej, det där med att skaffa engelskt bankkonto får mig att känna mig som en stor suck just nu. Som om luften gick ur mig. Men jag tar nya tag. På något sätt ska det lösa sig. Det måste det ju göra, menar jag. Det löser sig, det gör det alltid.
På måndag ska jag träffa chefen på det café där Elin jobbade, där jag hoppas få jobb. Tillbaka till den underbara restaurangbranchen alltså. Men det känns positivt ändå, det kommer bli roligt att jobba på café igen. Jag tror på det här. Förhoppningsvis kommer han kunna skriva något slags bevis på min anställning även om jag kanske får pengarna direkt i handen. Har jag något sånt bevis så kan jag förhoppningsvis öppna ett konto hos Lloyds.
Slut på veckan nu i alla fall, och jag har varit här i sex dagar. Det känns inte som att jag uträttat någonting vettigt, men jag har i alla fall försökt. Helg och tvådagarsledigt för mina kombos betyder öl och mtv och skratt. Jag har beställt sol till helgen, så att vi kan vara ute också. Tunnelbanan fungerar inte härifrån i helgen, så är det dåligt väder blir det till att hålla sig inomhus eller ta långa bussresor. Solen, snälla kom hit.
Det är inte lätt det här. Men det ska gå. Det löser sig, det gör det alltid.
Nej, det där med att skaffa engelskt bankkonto får mig att känna mig som en stor suck just nu. Som om luften gick ur mig. Men jag tar nya tag. På något sätt ska det lösa sig. Det måste det ju göra, menar jag. Det löser sig, det gör det alltid.
På måndag ska jag träffa chefen på det café där Elin jobbade, där jag hoppas få jobb. Tillbaka till den underbara restaurangbranchen alltså. Men det känns positivt ändå, det kommer bli roligt att jobba på café igen. Jag tror på det här. Förhoppningsvis kommer han kunna skriva något slags bevis på min anställning även om jag kanske får pengarna direkt i handen. Har jag något sånt bevis så kan jag förhoppningsvis öppna ett konto hos Lloyds.
Slut på veckan nu i alla fall, och jag har varit här i sex dagar. Det känns inte som att jag uträttat någonting vettigt, men jag har i alla fall försökt. Helg och tvådagarsledigt för mina kombos betyder öl och mtv och skratt. Jag har beställt sol till helgen, så att vi kan vara ute också. Tunnelbanan fungerar inte härifrån i helgen, så är det dåligt väder blir det till att hålla sig inomhus eller ta långa bussresor. Solen, snälla kom hit.
Det är inte lätt det här. Men det ska gå. Det löser sig, det gör det alltid.
torsdag 10 september 2009
jag är ett levande bevis på att jag är jag
Idag var jag på äventyr. Åkte till Kilburn, som ligger två tunnelbanestopp bort, för att gå till en bank och starta ett konto och handla kuddar på Primark. Redan igår försökte jag öppna ett konto på HSBC, men tydligen hade jag inte rätt papper för det, så idag tänkte jag försöka med Lloyds, som jag hört skulle vara lättare. Men icke. HSBC kräver bevis på att jag bor på den adress jag säger at jag bor på, i form av en räkning eller ett hyreskontrakt, och Lloyds kräver bevis på min anställning. Det förstnämnda har jag inte eftersom jag delar hus med många andra, plus flyttade in i det rum Chris redan hyr, och ett bevis på min anställning har jag inte för att jag helt enkelt inte har något jobb. Herreminje, man tycker ju kanske att två olika papper som säger att jag bor här, ett pass och ett ID-kort som visar att jag är jag borde räcka som bevis. Nej nej, så lätta är dom inte, engelsmännen.
Imorgon ska jag gå till hyresvärdens sekreterare och försöka få ut en hyresräkning från henne, och hoppas på att det räcker som bevis. Om inte så måste jag vänta tills jag antingen får anställning, eller tills jag får en räkning från min lägenhet i Sverige (som mamma måste skicka för det får inte vara en utskriven räkning) för att visa min tidigare adress.
Alla dessa bevis på allting. Jag är jag, jag bor där jag bor och jag bodde där jag bodde. Jag jobbade där jag jobbade, jag ska jobba på mitt jobb. Man är fan inte van vid att vara invandrare.
Imorgon ska jag gå till hyresvärdens sekreterare och försöka få ut en hyresräkning från henne, och hoppas på att det räcker som bevis. Om inte så måste jag vänta tills jag antingen får anställning, eller tills jag får en räkning från min lägenhet i Sverige (som mamma måste skicka för det får inte vara en utskriven räkning) för att visa min tidigare adress.
Alla dessa bevis på allting. Jag är jag, jag bor där jag bor och jag bodde där jag bodde. Jag jobbade där jag jobbade, jag ska jobba på mitt jobb. Man är fan inte van vid att vara invandrare.
Mina nya kuddar är sköna i alla fall. Nya, mjuka och fluffiga. Precis som mina nya tofflor. För det måste man ha när man bor i London. Ett par riktigt tjejiga, fluffiga tofflor. Fast blå. Man får inte ta i så man spricker ändå.
tisdag 8 september 2009
en timma gör tiden som är kvar längre.
Jag vaknar inte före tolv om dagarna. Kanske för att jag är vaken för sent på kvällarna, kanske för att jag låter mig själv ha semester. Kanske är de två samma sak, beroende av varandra.
När jag väl vaknat gör jag inte så mycket. Sen i lördags har jag varit på Sainsburys och handlat lite, beställt simkort på nätet och kollat upp vilket bankkonto jag ska ha. I princip. Lite vin och några cider däremellan så har ni mina dagar hittills här. Jag skulle ha åkt till Primark idag, men så blev det inte. Jag råkade gå ut på baksidan och det var så varm och soligt att jag helt enkelt sket i att åka någonstans. Satt i en solstol och läste bara. I flera timmar. Semester, tror jag det kallas.
Det ska bli ordning på det här, ska vi se. Imorgon ska jag till banken och försöka få dom att öppna ett konto till mig, kanske handla lite mat och försöka hinna med Primark också. I Kilburn finns det närmsta tydligen. Två kuddar ska inhandlas, och handdukar. En liten och en stor i alla fall, så jag slipper snylta på min sydafrikan när han kommer tillbaka. När han kommer tillbaka. Snart kommer han tillbaka.
Det där med tidsperspektiv är spännande också. Nu känner jag att oj, det är redan onsdag imorgon. Jag har varit här i fyra dagar redan. Samtidigt känns det som att det inte blir kortare tid kvar tills dess att min sydafrikan kommer tillbaka. För jag har inget datum. Det är lätt att räkna dagar från start till nu, men från start till slut? När det inte finns något klart slut? Hur ska man göra för att det ska gå fortare att räkna ned då?
Jag tittar på klockan på min dator och gäspar för att klockan snart är ett. Fast klockan är inte ett. Den är bara snart tolv. Engelsk tid, Elin. En timma mindre trött. Sådärja.
När jag väl vaknat gör jag inte så mycket. Sen i lördags har jag varit på Sainsburys och handlat lite, beställt simkort på nätet och kollat upp vilket bankkonto jag ska ha. I princip. Lite vin och några cider däremellan så har ni mina dagar hittills här. Jag skulle ha åkt till Primark idag, men så blev det inte. Jag råkade gå ut på baksidan och det var så varm och soligt att jag helt enkelt sket i att åka någonstans. Satt i en solstol och läste bara. I flera timmar. Semester, tror jag det kallas.
Det ska bli ordning på det här, ska vi se. Imorgon ska jag till banken och försöka få dom att öppna ett konto till mig, kanske handla lite mat och försöka hinna med Primark också. I Kilburn finns det närmsta tydligen. Två kuddar ska inhandlas, och handdukar. En liten och en stor i alla fall, så jag slipper snylta på min sydafrikan när han kommer tillbaka. När han kommer tillbaka. Snart kommer han tillbaka.
Det där med tidsperspektiv är spännande också. Nu känner jag att oj, det är redan onsdag imorgon. Jag har varit här i fyra dagar redan. Samtidigt känns det som att det inte blir kortare tid kvar tills dess att min sydafrikan kommer tillbaka. För jag har inget datum. Det är lätt att räkna dagar från start till nu, men från start till slut? När det inte finns något klart slut? Hur ska man göra för att det ska gå fortare att räkna ned då?
Jag tittar på klockan på min dator och gäspar för att klockan snart är ett. Fast klockan är inte ett. Den är bara snart tolv. Engelsk tid, Elin. En timma mindre trött. Sådärja.
måndag 7 september 2009
det är nu det händer.
Jag flyttade till London i lördags. Packade ned det som tydligen var det viktigaste av det jag ägde i en resväska och en ryggsäck och åkte till flygplatsen. Mamma bjöd mig på en festis, och vi satte oss vid ett bord i restaurangen utanför säkerhetskontrollen. Jag var lika orolig som varje gång innan, och lite till, över att jag skulle ha glömt något viktigt."Det är en speciell stämning på flygplatser" sa mamma, och jag kan inte annat än hålla med. Folk är alltid lika nervösa, man plockar ur och i väskan för att se om pass, biljetter och annat viktigt är med. Plockar upp igen och ja, passet låg kvar på samma ställe som för fem minuter sen. En orolig och förväntansfull stämning.
Förra hösten flyttade jag till Örebro. Inom Sverige men ändå långt bort. Krångliga tågresor med en massa byten krävdes för att komma dit och hem igen. Dit och hem. Hem till Nyköping. För Örebro blev aldrig hemma för mig. Aldrig har jag väl haft sådan hemlängtan och varit så nedstämd som då. Jag åkte hem flera gånger i månaden, och jag tror att jag spenderade den mesta av min vakna tid till att längta. Längta hem till tryggheten, till det som varit; tryggheten jag trodde mig ha velat bort ifrån i så många år. Lilla Nyköping där jag aldrig lärde mig gatnamn för jag kunde staden som baksidan av min hand. En hel dag kunde jag gå och titta ned i marken för att jag visste precis hur många steg jag skulle ta innan jag behövde svänga. Men jag behövde en förändring, kände jag. Jag saknade min bästa vän, såklart, som flyttat till Örebro året innan. Så jag sökte en utbildning, Teaterpedagogprogrammet, för att komma närmare, och komma bort. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Utbildningen var bra, och vännerna fina, men det var inte rätt. Inte rätt tid, inte rätt stämning, inte rätt för mig.
I julas flyttade jag hem igen. Sen dess har jag jobbat nästan oavbrutet, jag har bott själv i min fina lilla etta mitt i stan och jag har njutit. Njutit av att bara finnas, att ha en vardag som jag trivts med och att ha nära vänner hos mig. Jag har klagat och jag har stressat, men jag har varit lycklig. I hjärtat var det den lugnaste och finaste tiden hittills i mitt liv, även om vardagen var slitig.
Sen åkte jag till London. Även om jag trivdes väldigt bra i min lilla lugna bubbla hemma i Nyköping så ville jag känna känslan av att vilja bort igen. Jag kände att jag trivdes för bra, att jag kanske skulle fastna om jag bara stannade. Fastna har jag aldrig velat, även om jag älskar hemma. Jag vill se mer. Så jag bokade en flygbiljett med Ryanair för att hälsa på min kompis från gymnasiet. Jag kom till London, och jag älskade det. Det var mycket självrannsakan dom dagarna, mycket genomgång om vad som gjorde att det kändes som det kändes i Örebro, bland annat. Varför jag trott att jag ville bort och varför jag så gärna ville hem igen. Jag satt på caféer och skrev och skrev, för att på kvällarna dricka vin och umgås med Elin. Hon jobbade på ett café på dagarna, och var därför tvungen att gå och lägga sig ganska tidigt. Det ville inte jag, så jag satt i vardagsrummet och fortsatte dricka vin med en väldigt trevlig man från Sydafrika. Han fick mig att skratta, och vi kom bra överens. Trevligt med lite sällskap när vännerna måste sova tänkte jag. Min sista kväll den resan tog jag med Elin och hennes dåvarande roommate Eliza till ett ställe på Brick Lane som heter Casa Blue. Dit kom även den trevlige sydafrikanen. Vi drack vin och pratade, det var flörtigt och fint och mysigt och allting var trevligt. På tunnelbanan på väg hem pussade jag honom på kinden, och fnissade sådär som man gör när man har druckit lite vin och pussar på nästan främmande män på tunnelbanan i London.
Efter den resan blev det fem resor till under fyra månader. Jag sov aldrig mer i tältsängen i Elins rum, jag fick min egen plats i min sydafrikans säng. Närmast fönstret, där sover jag. På sidan, i fosterställning ligger jag, och han ligger bakom mig och håller om mig. Det blir varmt under täcket när man ligger så nära, men jag har alltid hatat att frysa. Vi ligger tätt ihop hela natten och när vi vaknar ligger vi kvar i sängen i flera timmar och pratar och skrattar tills någon plötsligt är så hungrig så vi verkligen måste gå ned till köket och äta.
Det är så det ska vara. Men nu är jag själv här. Själv i min älsklings säng, i hans rum. Han är på andra sidan jorden och kämpar för att komma tillbaka. Kämpar för att få sitt visum förnyat så att vi kan bo ihop. Några veckor till hoppas vi på, sen får han komma tillbaka. Några veckor tills hans företag fått tillstånd att sponsra honom, några veckor tills han fått sitt jobbvisum. Några veckor till, sen bor vi ihop. Tills dess bor jag i hans rum, och försöker komma i ordning i min vardag.
Så gick jag i alla fall igenom säkerhetskontrollen på Skavsta flygplats utanför Nyköping, efter att ha kramat mamma en lång stund. "Vi ses snart!" sa vi, och det hoppas jag verkligen.
Förra hösten flyttade jag till Örebro. Inom Sverige men ändå långt bort. Krångliga tågresor med en massa byten krävdes för att komma dit och hem igen. Dit och hem. Hem till Nyköping. För Örebro blev aldrig hemma för mig. Aldrig har jag väl haft sådan hemlängtan och varit så nedstämd som då. Jag åkte hem flera gånger i månaden, och jag tror att jag spenderade den mesta av min vakna tid till att längta. Längta hem till tryggheten, till det som varit; tryggheten jag trodde mig ha velat bort ifrån i så många år. Lilla Nyköping där jag aldrig lärde mig gatnamn för jag kunde staden som baksidan av min hand. En hel dag kunde jag gå och titta ned i marken för att jag visste precis hur många steg jag skulle ta innan jag behövde svänga. Men jag behövde en förändring, kände jag. Jag saknade min bästa vän, såklart, som flyttat till Örebro året innan. Så jag sökte en utbildning, Teaterpedagogprogrammet, för att komma närmare, och komma bort. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Utbildningen var bra, och vännerna fina, men det var inte rätt. Inte rätt tid, inte rätt stämning, inte rätt för mig.
I julas flyttade jag hem igen. Sen dess har jag jobbat nästan oavbrutet, jag har bott själv i min fina lilla etta mitt i stan och jag har njutit. Njutit av att bara finnas, att ha en vardag som jag trivts med och att ha nära vänner hos mig. Jag har klagat och jag har stressat, men jag har varit lycklig. I hjärtat var det den lugnaste och finaste tiden hittills i mitt liv, även om vardagen var slitig.
Sen åkte jag till London. Även om jag trivdes väldigt bra i min lilla lugna bubbla hemma i Nyköping så ville jag känna känslan av att vilja bort igen. Jag kände att jag trivdes för bra, att jag kanske skulle fastna om jag bara stannade. Fastna har jag aldrig velat, även om jag älskar hemma. Jag vill se mer. Så jag bokade en flygbiljett med Ryanair för att hälsa på min kompis från gymnasiet. Jag kom till London, och jag älskade det. Det var mycket självrannsakan dom dagarna, mycket genomgång om vad som gjorde att det kändes som det kändes i Örebro, bland annat. Varför jag trott att jag ville bort och varför jag så gärna ville hem igen. Jag satt på caféer och skrev och skrev, för att på kvällarna dricka vin och umgås med Elin. Hon jobbade på ett café på dagarna, och var därför tvungen att gå och lägga sig ganska tidigt. Det ville inte jag, så jag satt i vardagsrummet och fortsatte dricka vin med en väldigt trevlig man från Sydafrika. Han fick mig att skratta, och vi kom bra överens. Trevligt med lite sällskap när vännerna måste sova tänkte jag. Min sista kväll den resan tog jag med Elin och hennes dåvarande roommate Eliza till ett ställe på Brick Lane som heter Casa Blue. Dit kom även den trevlige sydafrikanen. Vi drack vin och pratade, det var flörtigt och fint och mysigt och allting var trevligt. På tunnelbanan på väg hem pussade jag honom på kinden, och fnissade sådär som man gör när man har druckit lite vin och pussar på nästan främmande män på tunnelbanan i London.
Efter den resan blev det fem resor till under fyra månader. Jag sov aldrig mer i tältsängen i Elins rum, jag fick min egen plats i min sydafrikans säng. Närmast fönstret, där sover jag. På sidan, i fosterställning ligger jag, och han ligger bakom mig och håller om mig. Det blir varmt under täcket när man ligger så nära, men jag har alltid hatat att frysa. Vi ligger tätt ihop hela natten och när vi vaknar ligger vi kvar i sängen i flera timmar och pratar och skrattar tills någon plötsligt är så hungrig så vi verkligen måste gå ned till köket och äta.
Det är så det ska vara. Men nu är jag själv här. Själv i min älsklings säng, i hans rum. Han är på andra sidan jorden och kämpar för att komma tillbaka. Kämpar för att få sitt visum förnyat så att vi kan bo ihop. Några veckor till hoppas vi på, sen får han komma tillbaka. Några veckor tills hans företag fått tillstånd att sponsra honom, några veckor tills han fått sitt jobbvisum. Några veckor till, sen bor vi ihop. Tills dess bor jag i hans rum, och försöker komma i ordning i min vardag.
Så gick jag i alla fall igenom säkerhetskontrollen på Skavsta flygplats utanför Nyköping, efter att ha kramat mamma en lång stund. "Vi ses snart!" sa vi, och det hoppas jag verkligen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)